2009-08-26, 13:52
#1
Introduktion
Det här utspelade sig ganska nyligen och det känns väldigt skönt att vara tillbaka i verkligheten nu.
Det hela började med en ganska simpel knäoperation men jag hade länge viljat testa Ketamin när jag blev opererad så jag lyckades övertyga min narkosläkare tillslut genom att hävda att jag trodde jag var allergisk mot opioder.
Tidigare drogerfarenheter: Svamp, alkohol, Lyrica, diverse benso..
Into the madness
"... Never the spirit was born, the spirit shall cease to be never. Never was time it was not, end and beginning are dreams."
~ Bhagavad-Gita
Mina sista absoluta minnen ur verkligheten består av ett kallt och någorlunda pittoreskt operationsrum. Narkosläkaren bad mig räkna ner ifrån tio och jag kom till sju innan mina ögonlock inte befarade hålla sig uppe längre...
När jag vaknade så var jag i ensam, ett gigantiskt omöblerat rum, de starka vita färgerna var bländade. "Gick operationen bra?", "Är jag död?", tankarna gick i mitt huvud men inte mycket länge för de avbryts av ljudet av någon som gråter. . Jag vänder mig om och ser att min mamma nu sitter bredvid min säng och gråter, jag försöker trösta henne, "Mamma vad är det? Jag mår bra", hon verkar inte kunna höra mig..
När jag vänder mig om igen för att gå ut ur sängen så är jag inte kvar i rummet längre jag ligger på en bår, jag hör rösten av min pappa som skriker på någon men mina ögon har inte anpassat sig till ljuset och jag ser inte mycket "Pappa skrik inte, var inte arg, vad är det?". Mina tankar kan inte nå honom, jag är oförmögen att prata, en läkare som verkar märkt att jag vaknat lyser i mina ögon och frågar om jag kan räkna hur många fingrar han håller upp men det svartnar innan jag kan svara..
Jag är hemma nu och sitter vid datorn, jag hör att två av mina bästa vänner är nere i vardagsrummet och spelar Xbox vi kan kalla dom för J och N just nu. Jag går ner för att hälsa "Du ser ut som skit", "Tack så mycket, jag antar att jag är lite slut efter operationen" -"Hur är knäet?". Det hade inte slagit mig förräns nu men jag hade kunnat gå helt utan några problem med mitt knä. Jag går in i köket och börjar grädda våfflor för att jag är så oerhört hungrig men jag märker snabbt att vi inte har något alls i kylskåpet.. Eller skafferiet, "J har du tömt hela mitt kök när jag legat och sovit eller?!", han svarar inte, jag antar att han är inne i sitt spel. Jag klär på mig ytterkläderna och ska precis gå ut..
"STOP!", jag vänder mig om och J och N står där helt plötsligt är vid i mataffären och jag har inget minne av hur vi tog oss dit.
Matbutiken var inne i en stor galleria där de hade en monorail uppe på taket, tydligen låg det här stället någonstans vid Arlanda. Jag går och börjar plocka på diverse matvaror som vi behöver hemma, det finns en väldigt mysig stämning över det här stället. Sen ser jag henne.. och hon ser mig ser jättechockad ut och börjar gråta och försvinner, "Mamma! Vänta! Vad är det?" jag springer efter henne men hon försvinner.. Det är då jag börjar inse att det jag upplever kanske inte är verkligt, jag går och letar upp J och N och jag hittar dom i någon konstig frukthörna där man lämnar in frukt och någon anställd gör fruktsallad och desserter av den.
- "J!"
- "Ja?"
- "Det här är inte verkligt eller hur?"
Han kollar på mig som om jag vore dum i huvudet.
- "Vadå det här är inte verkligt vad menar du?"
- "Jag ligger säkert kvar på operationsbordet eller så drömmer jag eller något det här är inte verkligt jag vet det!"
- "Det är klart det är verkligen, jag är ju här och N är här och din mamma är här"
- "Hur visste du om min mamma? Du är bara en produkt av min fantasi, om du verkligen är verklig så kan du väl säga vilket datum det är idag?"
Han svarar mig inte, självfallet gör han inte det för jag vet inte vilket datum det är och det gör inte han heller eftersom han är min skapelse. Jag får panik jag börjar skrika "JAG VILL VAKNA, JAG VILL UT LÅT MIG VAKNA", människor överallt börjar kolla på mig, viska, och jag kan se hur de tror att jag är knäpp, det är så surrealistiskt. "Det är så äckligt", det är det sista jag hör när J stryper mig, hans händer som stramar åt kring min hals känns så verkligt, jag kämpar för att få bort dem men han verkar ha ett järngrepp och det svartnar igen..
"Du är patetisk, du kan inte ens vakna från din egna illusion", det är mitt ex som pratar nu. "Att ditt undermedvetna ens manifesterar mig i ett sånthär tillfälle, du har känslor för mig fortfarande va? Du är patetisk". Jag lyssnar inte, jag vill bara ut ur den här mardrömmen till en plats där jag verkligen är. Det känns som hennes tjat aldrig tar slut, jag intalar mig själv att det här allt kommer vara över snart, bara lite till måste jag stå ut.
Först känner jag en hand, sen så lyfter jag på huvudet och då ser jag mina föräldrar sitta vid min sjukhus säng. Jag frågar dom om datumet och tiden och mamma säger att det fortfarande är samma dag men att jag har varit borta i 4h. "Verkligheten är god.."
The End
Retrospektion
Be inte om Ketamin på operationsbordet!
Det här utspelade sig ganska nyligen och det känns väldigt skönt att vara tillbaka i verkligheten nu.
Det hela började med en ganska simpel knäoperation men jag hade länge viljat testa Ketamin när jag blev opererad så jag lyckades övertyga min narkosläkare tillslut genom att hävda att jag trodde jag var allergisk mot opioder.
Tidigare drogerfarenheter: Svamp, alkohol, Lyrica, diverse benso..
Into the madness
"... Never the spirit was born, the spirit shall cease to be never. Never was time it was not, end and beginning are dreams."
~ Bhagavad-Gita
Mina sista absoluta minnen ur verkligheten består av ett kallt och någorlunda pittoreskt operationsrum. Narkosläkaren bad mig räkna ner ifrån tio och jag kom till sju innan mina ögonlock inte befarade hålla sig uppe längre...
När jag vaknade så var jag i ensam, ett gigantiskt omöblerat rum, de starka vita färgerna var bländade. "Gick operationen bra?", "Är jag död?", tankarna gick i mitt huvud men inte mycket länge för de avbryts av ljudet av någon som gråter. . Jag vänder mig om och ser att min mamma nu sitter bredvid min säng och gråter, jag försöker trösta henne, "Mamma vad är det? Jag mår bra", hon verkar inte kunna höra mig..
När jag vänder mig om igen för att gå ut ur sängen så är jag inte kvar i rummet längre jag ligger på en bår, jag hör rösten av min pappa som skriker på någon men mina ögon har inte anpassat sig till ljuset och jag ser inte mycket "Pappa skrik inte, var inte arg, vad är det?". Mina tankar kan inte nå honom, jag är oförmögen att prata, en läkare som verkar märkt att jag vaknat lyser i mina ögon och frågar om jag kan räkna hur många fingrar han håller upp men det svartnar innan jag kan svara..
Jag är hemma nu och sitter vid datorn, jag hör att två av mina bästa vänner är nere i vardagsrummet och spelar Xbox vi kan kalla dom för J och N just nu. Jag går ner för att hälsa "Du ser ut som skit", "Tack så mycket, jag antar att jag är lite slut efter operationen" -"Hur är knäet?". Det hade inte slagit mig förräns nu men jag hade kunnat gå helt utan några problem med mitt knä. Jag går in i köket och börjar grädda våfflor för att jag är så oerhört hungrig men jag märker snabbt att vi inte har något alls i kylskåpet.. Eller skafferiet, "J har du tömt hela mitt kök när jag legat och sovit eller?!", han svarar inte, jag antar att han är inne i sitt spel. Jag klär på mig ytterkläderna och ska precis gå ut..
"STOP!", jag vänder mig om och J och N står där helt plötsligt är vid i mataffären och jag har inget minne av hur vi tog oss dit.
Matbutiken var inne i en stor galleria där de hade en monorail uppe på taket, tydligen låg det här stället någonstans vid Arlanda. Jag går och börjar plocka på diverse matvaror som vi behöver hemma, det finns en väldigt mysig stämning över det här stället. Sen ser jag henne.. och hon ser mig ser jättechockad ut och börjar gråta och försvinner, "Mamma! Vänta! Vad är det?" jag springer efter henne men hon försvinner.. Det är då jag börjar inse att det jag upplever kanske inte är verkligt, jag går och letar upp J och N och jag hittar dom i någon konstig frukthörna där man lämnar in frukt och någon anställd gör fruktsallad och desserter av den.
- "J!"
- "Ja?"
- "Det här är inte verkligt eller hur?"
Han kollar på mig som om jag vore dum i huvudet.
- "Vadå det här är inte verkligt vad menar du?"
- "Jag ligger säkert kvar på operationsbordet eller så drömmer jag eller något det här är inte verkligt jag vet det!"
- "Det är klart det är verkligen, jag är ju här och N är här och din mamma är här"
- "Hur visste du om min mamma? Du är bara en produkt av min fantasi, om du verkligen är verklig så kan du väl säga vilket datum det är idag?"
Han svarar mig inte, självfallet gör han inte det för jag vet inte vilket datum det är och det gör inte han heller eftersom han är min skapelse. Jag får panik jag börjar skrika "JAG VILL VAKNA, JAG VILL UT LÅT MIG VAKNA", människor överallt börjar kolla på mig, viska, och jag kan se hur de tror att jag är knäpp, det är så surrealistiskt. "Det är så äckligt", det är det sista jag hör när J stryper mig, hans händer som stramar åt kring min hals känns så verkligt, jag kämpar för att få bort dem men han verkar ha ett järngrepp och det svartnar igen..
"Du är patetisk, du kan inte ens vakna från din egna illusion", det är mitt ex som pratar nu. "Att ditt undermedvetna ens manifesterar mig i ett sånthär tillfälle, du har känslor för mig fortfarande va? Du är patetisk". Jag lyssnar inte, jag vill bara ut ur den här mardrömmen till en plats där jag verkligen är. Det känns som hennes tjat aldrig tar slut, jag intalar mig själv att det här allt kommer vara över snart, bara lite till måste jag stå ut.
Först känner jag en hand, sen så lyfter jag på huvudet och då ser jag mina föräldrar sitta vid min sjukhus säng. Jag frågar dom om datumet och tiden och mamma säger att det fortfarande är samma dag men att jag har varit borta i 4h. "Verkligheten är god.."
The End
Retrospektion
Be inte om Ketamin på operationsbordet!
