Onödia boxtäver i Svenska och Engelska språket

Nå, rytmiken har väl mer med antalet stavelser att göra än antalet bokstäver, om vi ska vara noga.

Det beror på vilket versmått du läser på. I vissa versmått så ligger en stor vikt på att du ska artikulera.

I vilket fall är språket ett medium för att uttrycka sig, precis som bild eller ljud. Ska vi då börja förenkla konst och musik också?

Har vi inte redan gjort det?

Jag skulle då kalla steget bach till tunnan och moroten och mona lisa till en spanjorska som pissar på sen för pengar.

Det är i ju för sig sant, men samtidigt är det en "vidarutveckling" av konst och musik, även om jag upplever dessa som degenererade former. Icke desto mindre är de också en del av konsten, men de ska i alla fall förmedla en känsla. Konst och musik har ett syfte, det har inte detta "förenklade" språk annat än att hjälpa latmaskar att skriva snabbare över internet.

Vissa ord på Svenska är krångliga att uttala. Hur uttalar man ordet "värld" till exempel? Ska man lämna bort både R och L (väd), eller ska man säga "väld"?

Här i 08-land har vi i vart fall skippat "l" sedan generationer. "Värd" heter det oftast. "Vem i hela värden kan man lita på?", effektfullt när det är värden själv som har snott sprit från sina gäster på kräftskivan.

Korrekt i rikssvenska. I våra dialekter finns lite större variation. Hemmavid heter det "väden"

Nu när vi fått (tillbaka) W som svensk bokstav så kan kanske Brunskog skiva sitt evenemang Gammelvala som Gammelwala. I den värmländska vala/wala har D fått stryka på foten medan L finns kvar. I västliga dialekter kan alltså »världen« uttalas med W-ljud och tjockt L som {wàrla}. Det är en eminent påminnelse om att de fornnordiska orden i engelskan ofta har konserverat ett västnordiskt uttal, som i fallet "world". Nåja, vissa saxare, friser ovh germaner lär ha en del med saken att göra också.

Gunde Johansson sjöng ungefär:

... Tocka orning dä ä uti wärla nu, de grönner ja möcke på ...

Bestämd form via fornt suffix.

En tumregel är väl att alla engelska ord med w hade det i svenskan en gång i tiden, och att de ord med ursprungliga v-ljud också har V i engelskan, fast b i tyskan. Initiala v-ljud kommer alltid från w (eller hv, förstås), vill jag minnas.

Nja, det finns nog inga ord med "ursprungligt" v-ljud på vare sig indoeuropeisk eller allmängermansk nivå.

Lite klumpigt formulerat av mig. Jag menar "ursprungligt svenskt" (om den vaga termen ursäktas), alltså de ord som hade v-ljud när det ännu fanns (viss) åtskillnad i svenskan mellan hv, v, och w. Men av hur jag formulerade det verkar det som om jag menar "ursprungligt för germanska språk", men det var inte så jag menade

Bortsett från denna formuleringsbrist stämmer väl min utsaga?

svenskt v / engelskt v / tyskt b < germanskt *ƀ < PIE *bʰ > b i alla språk i uddljud
svenskt v / engelskt w / tyskt /v/ < PIE *u̯
svenskt v / engelskt wh / tyskt /v/ < germanskt *hʷ (< PIE *kʷ )