Verkligheten

Jag förstår inte hur man ska kunna veta vad som är verklighet och inte. Jag är ett medvetande som är fången i en kropp. Tittar ut genom ögonen, och har verkligheten framför mig i varje stund.. men vad fan gör jag med det? Fattar inte.

Alla minnen.. Alla olika tider jag levt i. Jag är så annorlunda i alla tider, verkligheten är så annorlunda. Så fruktansvärt långt bort från den verklighet som är nu. Vem fan är jag? Jag hör inte ihop med någonting i det förgångna. Och inte i nuet heller, även om det känns lite närmare.

Faktumet om svårigheten i att vara människa.. faktumet att det inte finns någon formel att använda sig av. Att vi alla kämpar genom livet, och tampas med ångest. Allt som gör att människor alltid är så utsatta.. allt vad det innebär att vara människa.. vad fan blir summan?? Jag fattar inte!

Allt är så overkligt. Känns som om alla år bara varit en dröm, och nuet bara är en illusion. Den sanning man letar efter hela livet finns ju inte. Man får konstruera en ny sanning hela tiden. Vilket gör att allt bara är ett stort frågetecken.

Vad är verkligheten för dig?
Är drömmar du drömmer på natten mer overkligt än verkligheten tex?
Är du mer verklig bland människor än ensam?
Hur värderar du nuet; vad gör att du kan förhålla dig till att vara i det?

Kanske har du en formel för hur man lyckas inbilla sig att allt som varit, är och kommer att bli är samma verklighet?

Mina drömmar är lika verklig som den här världen. Tror personligen jag blir galen av att vakna upp med alla minnen ifrån drömmarna.

Kan inte få ett svar på alla frågor som går i min skalle, om allt är 1, om allt är energi, om vi ALLA är sammankopplade hur kan jag då ha ett eget medvetande. All denna filosofi dödar mig långsamt...

Lever i ett spel, jag är en karaktär som är skapad utav lagar och regler. Försöker passa in, följa alla samhällets oskrivna lagar man klarar inte av det, blir ensam, utelämnad.

Hatar att vara i det stadiet jag är i nu, känns som om jag löses upp i atomer, det skrämmer mig och gör mig paranoid. Som om mitt liv redan har ett förskrivet manus, något som jag KAN förstå men är för primetiv och dum för att hantera universums hemligheter. Exakt som alla andra är endast en reflektion utav mig själv, att inget är seperat ifrån varandra utan att vi alla är sammankopplade men med illusionen att vi är UNIK. Vi alla är gud som har skapat världen. Gah klarar inte av mer i maniskt tillstånd. Gör mig deprimerad och får dejavu kännslor.

Platon lade ju fram teorier om en så kallad sinnesvärld (den värld vi lever i, den som kan uppfattas av sinnena) och en idévärld (den sanna världen). Jag tycker det är en intressant idé.

Verkligt för mig, är det jag upplever/uppfattar. Inte nödvändigtvis hur jag uppfattar/upplever det utan snarare att jag gör det.
En dröm är precis som en film eller bok fullt verklig, för vad det är. Liksom träden, strumporna och min hund.

För dem kanske. Inte säker på att jag förstår vad du menar.

Jag upplever bara nuet, eller snarare upplever jag bara när jag upplever.
Mitt liv, i varje fall mitt medvetna sådana, finns bara i rörelsen, i bearbetningens stund.

Jag tror inte det finns en formel för att medvetet inbilla sig själv något, då man uppenbarligen är medveten om att det är inbillelse.

Men så som jag ser det, lever det som varit endast kvar genom mina minnen som jag upplever i nuet, framtiden föreställs endast genom min i nuet bild av vad som komma skall, och nuet, ja nuet är allt.

Exakt. Du kommer aldrig att ha alla svar eftersom att det är omöjligt. Det finns saker som är sanna trots att dom inte går att bevisa, http://en.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6...teness_theorem

Det kommer alltid att finnas obesvarade frågor. Du väljer själv om du vill våndas över detta.

edit: Säger inte att du ska sluta tänka för den sakens skull, men om du blir frustrerad så får du slappna av.

Det finns bara en sak man är säker på. "Jag är". Eftersom det är det enda man är säker på är detta det viktigaste att utforska.

Allt som existerar är verkligt. Däremot kan man missförstå något som existerar. Detta kan man ofta kalla för ett fantom, då man inte har kunskap om fenomenet.

Tar man drömmar som exempel så är det exempelvis verkligt om du drömmer att du är en fjäril, du är verkligen en fjäril i tanken, eller vad du tror är en fjäril, men du är inte en fjäril i kroppen, du har inget fjärilsdna, men upplevelsen är verklig. Därför är det skillnad på en fjäril som inte är du och den fjäril som är du i drömmen. Men ingendera är mer verklig än den andra. Du vet bara inte om dess rätta natur, för ett kort ögonblick. Allt du upplever är av samma natur, allt som existerar existerar men att ha kunskap om något är att inse dess rätta natur och det gör man inte alltid.

Det finns många dimensioner av medvetenhet.
Jag anser inte att mitt medvetande är fånge i min kropp, det snarare omsluter den.

"I focus on the pain, The only thing that's real, ..."
Nine Inch Nails

Kan du utveckla? Jag vet inte om jag förstår dig rätt här..
Jag har svårt att se att kunskap om något skulle leda till insikt om dess rätta natur.
Kunskap är begränsad till vad vi kan uttrycka i ord och jag tror inte att vårt språk(eller något annat språk) räcker för att verkligen ge oss insikt om saker och ting.
Det kan ge en förklaring, men den förklaringen är egentligen inget annat än en reducering av verkligheten och inget jag skulle påstå får mig att inse dess sanna natur.

Om nu kunskap är begränsad till vad vi kan uttrycka i ord så kan man fråga sig hur du har kännedom om ordoberoende kunskap?

För det första skulle jag inte kalla det ordoberoende kunskap. Jag skulle vilja kalla det medvetenhet.
Jag anser att jag är något annat än bara intellektet och egot, vilket har gett mig en förståelse om att kunskap bara visar det yttersta lagret av verkligheten.

Edit: Det finns ett oändligt djup i allting som våra ord inte kan förklara. Ord kan ge en betydelse av något, men inte insikt i vad det verkligen är.