2009-08-22, 03:26
#1
Substans: Toppslätsskivling
Mängd: ca 150 st
Ålder: 20
Vikt: 63 saftiga kilon
Tidigare erfarenheter: Koffein, Nikotin, Taurin (riktigt jävla stora mängder), Alkohol, Cannabis, Lustgas, Spice, Muskot.
Jag var i Malmö, en rondell med en uppsättning blinkande lampor i 360 grader – kallas LSD-rondellen. Min gamle gode vän Mr X hade plockat ordentligt med svampar och bjöd friskt. Jag började med en relativt kraftig dos på 40 svampar. Efter en halvtimme kände jag mig influensasjuk. Att formulera sig var ett projekt likvärdigt med 3 års gymnasiestudier. Min andre vän, Mr Z, trodde vid det här laget att han hade tagit medalj i varenda sport i världen, var gift med miss universum och hade ett IQ som hade gett hela MENSA stånd.
Jag tyckte att jag inte kände någonting längre, och lyckades tjata till mig ännu en dos av den generösa Mr X. Till att börja med åt jag 30 till, kände mig sedan bitter över att jag var fullkomligt nykter, och tryckte systematiskt i mig 80 till. Alltsomallt hade jag alltså nu tryckt i mig runt 150 svampar. Något som jag senare skulle få erfara var ett misstag.
Min vän rekomenderade en spliff som grädde på moset när man käkat svamp. Alltså satte jag genast igång med att försöka rulla. Efter en timme hade jag fått tobak och gräs i pappret. Därefter försökte jag intensivt under två timmar att sluta igen spliffen, men det misslyckades 60 ggr per minut, då jag varje sekund fick en helt ny idé om vad jag skulle göra. När totalt tre timmar hade gått fick en förbipasserande stoner hjälpa mig sluta spliffen.
Ytterligare fem timmar satt vi kvar på samma ställe som jag försökt rulla på – mitt i en jävla rondell i Malmö. Jag sa till mina vänner att de skulle sluta sina ögon och föreställa sig att de var på en strand i Visby. Solen lyste på ögonlocken, ukulelemusiken hördes i bakgrunden, och modet var hawaiiskjorta. Med ens slutade vi frysa och ryste istället av välbehag och värme. Det kändes precis som att vi faktiskt låg på stranden.
Vi gick ner i min väns källare som låg precis vid rondellen, och här fick jag
ständigt så många nya idéer och tankar att jag inte kunde fokusera mig på mina sinnesintryck längre. Jag såg inte verkligheten för mina fantasier var i vägen.
Klockan 9 på morgonen lämnade vi äntligen källaren och rondellen. En gång per 50 meter stannade vi och skrattade brutalt över något helt trivialt medan butiksägare och förbipasserande iakttog oss noggrant. Jag skämdes och skrattade samtidigt. Jag var övertygad om att vi såg ut som tre uteliggare.
Vi kommer in på ett café ca kl 10 på morgonen, och diskuterar där vitt och brett en reklambild på väggen. Vad har människorna på bilden för personligheter? Var bor de? Vi hade svaren på alla frågor. Klockan 12 bestämde jag och Mr Z att vi skulle åka hem. Vi var fortfarande helt svampade, särskilt min vän, som helt sonika satte sig på huk lite varsomhelst och förvirrat bara tittade sig omkring.
När vi äntligen satt på tåget hem, hade Mr Z smulat sönder sin biljett till damm innan kontrollanten hunnit komma förbi. Högst förvånad sträckte Mr Z fram handen med smulorna i riktning mot kontrollanten, som satte sig bredvid honom, lade handen på honom, och började guida honom genom köpandet av
en biljett somom han vore mentalt handikappad.
Jag bör tillägga att vi under den största delen av tiden inte kunde tänka färdigt en enda tanke innan en helt ny idé kom upp. Varenda sekund insåg vi pånytt vilka vi var, var vi var, och vafan som pågick. Därefter var vi fullkomligt nollställda innan det började om pånytt. Det var en fruktansvärd ofrivillig förvirring, som inte gick att överkomma ens med de hårdaste försöken till koncentration.
Jag rekommenderar inte detta till någon förutom masochister och annat löst folk. Att fullkomligt sakna kontroll över ditt mest använda verktyg - sinnet – är allt annat än behagligt. Det var trots allt en intensiv upplevelse som jag uppskattar, men som jag aldrig önskar uppleva igen.
Mängd: ca 150 st
Ålder: 20
Vikt: 63 saftiga kilon
Tidigare erfarenheter: Koffein, Nikotin, Taurin (riktigt jävla stora mängder), Alkohol, Cannabis, Lustgas, Spice, Muskot.
Jag var i Malmö, en rondell med en uppsättning blinkande lampor i 360 grader – kallas LSD-rondellen. Min gamle gode vän Mr X hade plockat ordentligt med svampar och bjöd friskt. Jag började med en relativt kraftig dos på 40 svampar. Efter en halvtimme kände jag mig influensasjuk. Att formulera sig var ett projekt likvärdigt med 3 års gymnasiestudier. Min andre vän, Mr Z, trodde vid det här laget att han hade tagit medalj i varenda sport i världen, var gift med miss universum och hade ett IQ som hade gett hela MENSA stånd.
Jag tyckte att jag inte kände någonting längre, och lyckades tjata till mig ännu en dos av den generösa Mr X. Till att börja med åt jag 30 till, kände mig sedan bitter över att jag var fullkomligt nykter, och tryckte systematiskt i mig 80 till. Alltsomallt hade jag alltså nu tryckt i mig runt 150 svampar. Något som jag senare skulle få erfara var ett misstag.
Min vän rekomenderade en spliff som grädde på moset när man käkat svamp. Alltså satte jag genast igång med att försöka rulla. Efter en timme hade jag fått tobak och gräs i pappret. Därefter försökte jag intensivt under två timmar att sluta igen spliffen, men det misslyckades 60 ggr per minut, då jag varje sekund fick en helt ny idé om vad jag skulle göra. När totalt tre timmar hade gått fick en förbipasserande stoner hjälpa mig sluta spliffen.
Ytterligare fem timmar satt vi kvar på samma ställe som jag försökt rulla på – mitt i en jävla rondell i Malmö. Jag sa till mina vänner att de skulle sluta sina ögon och föreställa sig att de var på en strand i Visby. Solen lyste på ögonlocken, ukulelemusiken hördes i bakgrunden, och modet var hawaiiskjorta. Med ens slutade vi frysa och ryste istället av välbehag och värme. Det kändes precis som att vi faktiskt låg på stranden.
Vi gick ner i min väns källare som låg precis vid rondellen, och här fick jag
ständigt så många nya idéer och tankar att jag inte kunde fokusera mig på mina sinnesintryck längre. Jag såg inte verkligheten för mina fantasier var i vägen.
Klockan 9 på morgonen lämnade vi äntligen källaren och rondellen. En gång per 50 meter stannade vi och skrattade brutalt över något helt trivialt medan butiksägare och förbipasserande iakttog oss noggrant. Jag skämdes och skrattade samtidigt. Jag var övertygad om att vi såg ut som tre uteliggare.
Vi kommer in på ett café ca kl 10 på morgonen, och diskuterar där vitt och brett en reklambild på väggen. Vad har människorna på bilden för personligheter? Var bor de? Vi hade svaren på alla frågor. Klockan 12 bestämde jag och Mr Z att vi skulle åka hem. Vi var fortfarande helt svampade, särskilt min vän, som helt sonika satte sig på huk lite varsomhelst och förvirrat bara tittade sig omkring.
När vi äntligen satt på tåget hem, hade Mr Z smulat sönder sin biljett till damm innan kontrollanten hunnit komma förbi. Högst förvånad sträckte Mr Z fram handen med smulorna i riktning mot kontrollanten, som satte sig bredvid honom, lade handen på honom, och började guida honom genom köpandet av
en biljett somom han vore mentalt handikappad.
Jag bör tillägga att vi under den största delen av tiden inte kunde tänka färdigt en enda tanke innan en helt ny idé kom upp. Varenda sekund insåg vi pånytt vilka vi var, var vi var, och vafan som pågick. Därefter var vi fullkomligt nollställda innan det började om pånytt. Det var en fruktansvärd ofrivillig förvirring, som inte gick att överkomma ens med de hårdaste försöken till koncentration.
Jag rekommenderar inte detta till någon förutom masochister och annat löst folk. Att fullkomligt sakna kontroll över ditt mest använda verktyg - sinnet – är allt annat än behagligt. Det var trots allt en intensiv upplevelse som jag uppskattar, men som jag aldrig önskar uppleva igen.
