Vad hände med 90tals filmerna?

Det var kul att höra. Ock jag har vid eftertanke nog lättare att ringa in vad ogillas i La jetée (1—2 litet för nära till hands valda musikstycken dessutom överanvända, vill minnas; och det rörliga klippet med Hennes blick något för långt för min föreställning om dess signifikans (Hans faustiska ‘O ögonblick dröj, du är så skönt!’)) än gillar i 12 Apor (förmodligen något vagt om det franska originalets poëtiska huvudvärde buret som ett barn genom den senare versionens apoëtiska genre – i sig en metavinkel på maternialet).

Fight Club har jag sett men inte läst (och kommer inte göra det, trots egen övertygelse om att boken skulle gillas mer av mig som ändå inte tycker filmen vara dålig men överskattad liksom Matrix 1), dock vara sin generations välförtjänta upplaga av Catcher in the Rye. Durden bör mycket riktigt ej hyllas, men filmen gör honom tvärtom: alltigenom frestare – och lika riktigt så.

Det skulle vara dumt av mig att påstå att La Jetée är en perfekt film, det handlar om 30 minuter poesi, och jag kräver inte heller att det ska vara perfekt, ska även ta hänsyn till din kritik nästa gång jag ser den. Söker fortfarande något konkret att tänka på om jag någon gång ser om De 12 apornas armé, hittills har jag mest fått lösryckta känslor från andra, vilket kan bli svårt att applicera på mig själv.

Det existerar säkert en frestelse, men vid filmens slut har han tagit död på det. Stor del av min kritik vilar vid att folk citerar Durden utan ett uns av ironi, och det är för mig helt absurt. Läs boken, den ger mycket, om än att slutet saknar samma "punch". Filmen blev, tyvärr, ett stridsrop för ensamma pojkar som ser upp till det destruktiva i jakt på samhörighet, samma problem finns med boken, ändå är båda bra och tjänar ett syfte förbi gruppen av osäkra människor.

Fin summering jag instämmer i.

En stilig detalj i 12 apor är när paret är på bio och förklär sig inför slutflykten, han ensam vaknar och skyndar ut i foajén och där får se henne förklädd 1:a gången: då körs i bakgrundsmusiken en tydlig anspelning på ett av ledmotiven ur Wagners Tristan & Isolde, i en form oftast associerad med kärleksdöden. Igenkännandet där räcker väl för ‘tragisk kärlek’ och symboliken når vid håg djupare eller snarare mer detaljerad överensstämmelse. Men det är som sagt bara ett ögonblick visserligen utvidgat, dröjt vid. Jag har svårt att ringa in något konkret som gäller filmen överlag. Paret Bruce Willis – Madeleine Stowe fungerar mig slående bra (med ett par filmiska sprickor som ändå kan passeras utan mer skakning än skönhetsfläckens), men det kan lika gott bero på att jag inte på rak arm hittar en motsvarande duo, för en poäng som här gäller casting & samspel mer än manus & regi, bland de övriga filmer som bildar förgrund i min både råkade & subjektiva föreställning om 90-talets repertoar. En annan sak är givetvis Gilliams typiskt slitna rekvisitaplotter som genom ljussättning & foto ger helt annat intryck av realism än ex:vis den scenografiskt liknande visionen i De förlorade barnens stad från samma år, som i stället drar åt legend/saga till. Realismen är av samma slag som träffade publiken i Stjärnornas krigs (1977) kontrast mot tidigare SF:s typiskt polerade designvisioner (mot vilka George Lucas satte sladdriga stolsupphängningar, nötta kanter och skit i hörnen, “a long time ago”). Men det gäller i någon mån Gilliams filmer mer än denna. En mer egentlig sak jag gillar skarpt i 12 apor är sammanvävningen av olika stämningslager filmens fullängd igenom: hysteriskt foto, diegetisk psykos, parets gradvisa närmande till enhet genom motsatta positionskomplex’ kollisionskurser (Ja 17 hur det låter, men: Han hård, psykstark, driftig i sitt uppdrag men snart Cassandra drivande vind för våg; Hon empatisk, psykiater, drabbad av hans uppdrag men snart drivande det. Inbiten formnörd här.); och en mild humor (mäld under den mer störande Brad Pitts för sig lyckat halsgapande slapstick, och den honom åtföljande disneyska musik- & ljudeffektsinterpunktionen) tydlig nog att dra åt romantisk komedi utan att det sammantagna för den skull faller däruti, men får sorteras som gilliamskt eget. Svår fråga, jag gillar flera av hans filmer men, tror (hoppas?) jag, nog mer p.g.a. respektive idéverk än de gemensamma dragen i framställning, kanske för att Monty Python inmutats först i bakhuvudet. Det vore kul att se en Gilliamfilm typiskt till sitt innehåll men utan de yttre karakteristika.

Har ni tänkt på vad mycket bättre slagsmål var i filmer på 90-talet än 2017? De var mera råa och brutala. Visst hade de överdrivna ljudeffekter. Det har ju vant sig vid för det varit så i 70 år nu men något hände i och med Matrix. Där rör sig karaktärerna på ett onaturligt sätt. I den filmen är det av naturlig skäl ok. Men det spillde över i princip alla filmer. Slagsmålen liknar mer en dans än något man skulle kunna se en människa göra mot någon annan. Det är massa volter och skit. Små blonda kvinnor som rör sig som en Jackie Chan på speed. Ofta är det karaktärer som ska vara helt vanliga människor men som visar sig ha anlag för slagsmål. Anlag är väl en grej. Men vi behöver inte ha övernaturliga karaktärer i alla filmer.