Den stora tråden om djurplågaren i Lerum !

1 & 2 är kammmma.

Men snark, trodde vi lämnat den här diskussionen.

Men snark, trodde vi lämnat den här diskussionen.

Trots att klockan har passerat 5 på morgonen kan jag inte låta bli. Jag måste få skriva av mig. Så nu gör jag det ändå. Trots mitt numera nästan maniska behov av att sköta mig och vara ordentlig. Vad konsekvensera blir för morgondagen känns som ett mindre bekymmer i sammanhanget.

Jag har gått och väntat väldigt väldigt länge nu. Jag har väntat på att något ska hända mig. Jag har inte varit passiv i mitt väntande. Men jag har varit någorlunda passiv, för jag har inte velat övergå till att vara aggresiv. Men i slutändan handlar det ändå om att vara på olika platser, som sig själv, och vänta... vänta länge...

Väntar på vad? Vad är det jag vill ska hända?

För att svara på dom frågorna kanske det är bäst att jag berättar lite om mig själv. Med betoning på lite eftersom jag helst inte vill tänka tillbaka så mycket på mitt förflutna.

Som person har jag alltid varit ganska tyst och tillbakadragen. Det skulle man nog kunna skriva på min panna utan att någon reagerade på att det stod där. Men det tänkte inte jag på så mycket när man var en liten grabb. Som sig bör var jag själv ganska omedveten om hur jag var dom första åren av mitt liv. Men vad jag minns så var jag även en social och lekfull person. Detta trots att jag såhär i efterhand ser mig som en ganska ensam kille utan riktiga vänner. Men jag var på sätt och vis ändå tillfreds med mig själv. I skolan mådde jag helt ok. Jag var väl ingen plugghäst direkt, men skaffade mig ändå betyg i alla ämnen och särskilt bra betyg i de ämnen jag var intresserad utav. Men jag var fortfarande den där tysta typen som ingen egentligen ville ha något med att göra. Ändå var jag ganska glad och social utav mig som person. Och det var väl just därför jag även skaffade mig relativt många kompisar att hänga med på fritiden och i skolan. Men sen efter skoltiden försvann dom bara, en efter en, lika plötsligt som dom kom. Jag är en sådan person som fövisso klarar av att vara ensam, men som ändå mår rätt dåligt av att vara ensam en längre tid och inte få någon slags bekräftelse utifrån på att jag lever.

Jag fortsatte att plugga trots sociala svårigheter som grundade sig i problem med att lita på folk. Jag försökte bygga vänskapliga band till endel människor, men det var något som var fel. Det kändes som luften hade gått ur mig och jag gled ifrån verkligheten allt mer. Mina kompisar som slutat höra av sig var lite utav förebilder för mig. Dom hade väl sina svaga sidor, precis som jag, men det var ändå alltid dom som man kände att man kunde dela glädje och sorg med. Jag hade egentligen ingen vuxen förebild. Min far och mor skilde sig när jag var 4 år. Har sedan dess knappt haft någon kontakt med min far.

När allt jag tyckte var det elementära och grundläggande i livet hade försvunnit från mig började jag allt mer avskärma mig från omvärlden. Det kändes hopplöst att inleda något nytt. Och det var förmodligen förenat med sanning ju längre tiden gick. Det lilla jag hade lärt mig av vuxna(min far särskilt) var att bita ihop och att vara stark. Och att vara stark och stå upp för sig själv är ju bra. Men jag hade tappat lite det jag levde för i livet. Mina mål och drömmar hade krossats för länge sedan. Så jag hade inget att stå upp för och skydda. Jag hade mina åsikter, men vad hade dom för betydelse. Jag var en nobody. Ingen kände mig. Jag kände ingen.

Trots att jag var självmordsbenägen och väldigt frånvarande i den lilla sociala omgivning jag hade, så hände det ändå vid denna tid något positivt. Jag träffade en tjej jag verkligen gillade och fortfarande gillar väldigt mycket. Jag kände mig först förjävlig i hennes sällskap, trodde jag skulle smitta av mig med mitt mående. Men hon verkade riktigt glad och trevlig mot mig. Hon verkade nästan intresserad utav mig. Varför vet jag inte. Det kunde knappast vara en statusgrej eftersom jag vid denna tidpunkt hade noll status och kände en halv- och trekvarts personer ungefär. Varför ville hon då träffa mig och ha kontakt med mig? En tillbakadragen och livsless person. Trots att våra samtal gick trevande fram så verkade hon ändå fast besluten om att fortsätta ha kontakt med mig. Hon verkade ha en bra familj och endel vänner. Vara en driftig person. Hon är och var allt det där jag en gång i tiden var, men sedan hade tappat. Denna tjej fick mig verkligen att fundera. Förmodligen vill hon "bara" vara min vän, men det är ju inte så bara för en person som förlorat allt. Jag kände iallafall att hon gav mig något jag inte kännt på länge. Lusten att vilja leva.

Problemet är att tiden som jag mått dåligt har satt sina spår. Jag tror på mig själv och vågar en hel del. Men det känns som något har gått ur mig som är svårt att få tillbaka. Jag har fortfarande väldigt svårt att släppa in folk på livet och öppna upp mig för andra. Ekonomiska bekymmer och sömnsvårigheter gör att jag inte orkar så mycket. Lever liksom ibland lite i en "drömvärld" och jag förbiser mycket som händer runtomkring mig.


När social status och sociala sammanhang är så viktigt i dagens samhälle för att bygga upp en närmare relation till andra. Hur går man vidare för att bli accepterad och orka bygga upp ett någorlunda bra liv? Är mina problem ett tecken på att jag egentligen är socialt missanpassad eller är jag för ful? Jag känner ibland att folk undviker mig eller drar sig lite från att prata med mig. Vad är detta tecken på?

Herregud! Jag är helt mållös! Du verkar vara en nästan identisk psykologisk kopia av mig! Hela din livssituation, allt som du beskriver, har jag gått igenom och går igenom. Precis som du så träffade jag till exempel en tjej, som inte verkade vilja vara något annat än min vän. Jag uppfattas som glad och positiv, och har därför skaffat mig kompisar men som efter skolan faller bort lika snabbt som dom kom. Mina föräldrar skiljdes när jag var fyra. Jag känner hur jag blir allt tommare och tommare inombords, är socialt tillbakadragen och har med tiden lärt mig att bita ihop och vara stark precis som du beskriver det. Precis som du så har jag med tiden fått det allt svårare att anförtro mig till och lita på folk, trots att jag försöker bilda band med andra. Jag tål ensamhet, men mår precis som du inte bra av att vara isolerad alltför länge. Kort sagt, för att sammanfatta i ett nörskal hur mycket din psykologiska profil påminner om mig så säger jag följande: jag har näst intill svårt att avgöra om det är JAG som har skrivit din text, och sedan glömt av att jag skrivit den, och råkar därför här ge respons på den Det är så jag känner när jag läser vad du beskriver.

Jag har diagnostiserats med drag av Aspergers syndrom, dvs. atypisk Aspergers syndrom. Och om jag nu kan få leka lite hobbypsykolog så kan jag, utifrån hur du beskriver din psykologiska profil, konstatera att du uppfyller flera drag av Aspergers syndrom, precis som jag gör. Du fick bra betyg i det du var intresserad av, vilket är typiskt för personer med Aspergers syndrom. Du är socialt tillbakadragen men kan bygga upp en fasad av att vara social, glad och lekfull. Du är välartikulerad, formulerar dig väl och verkar ha ett rikt ordförråd. Du är utan riktiga vänner. Du känner hur du blir allt tommare och tommare inombords, och att detta förr eller senare kommer att leda till någon form av upplösning. Dessa personlighetsdrag är väldigt förekommande hos personer Aspergers syndrom. Och jag har drag av Asperger, och kan identifiera och spegla mig i nästan ALLT du skriver. Kanske är det så att du också har drag av Aspergers syndrom eller rent av uppfyller diagnosen full ut.

Har du genomgått en psykiatrisk utredning någon gång? Då finns det kanske svar att hämta. Hursomhelst så vill jag att du ska veta att du är inte ensam på Jorden om att känna dessa känslor och upplevelser som du beskriver. Det har du mig som ett levande exempel på

En sak är säker.
Ingen av oss hade hittat Joel (så snabbt i alla fall) om det inte varit för att SonnyBonds hittat Bernardos katt-historia här på FB.
Var pengarna hamnar rör mig inte i ryggen. Det viktigaste är att monstret hejdades. Redan innan 3 dygn hade gått efter slakten på Mjao var han fast.
Det borde vi alla glädjas över.

Jag har redan märkt tendenserna här i tråden (hur folk börjar visa "förståelse" och/eller ser honom som något slags "ensamt geni")

Nu sätter jag mina högra pungkula på att breven så småningom kommer rasa in

Ni vet, brev från små gothbrudar som identifierar sig med förövaren och skriver kärleksbrev om hur de förstår honom. Han lär bli lika populär som Juha, oavsett om han hamnar på psyket kåken eller blir frisläppt..

Jag avstår gärna alla former av pengar! Det enda jag vill nu är att Joel inte lämnas i sticket av samhället och medmänniskor! Vi borde starta en stödgrupp som kan hjälpa honom till ett mer normalt liv eller iaf ett liv där han inte känner sig utstött av samhället! Allt annat vore att skjuta oss själva.