Intressant fråga.
När jag växte upp lyssnade min far mycket på Kenneth & The Knutters och Dire Straits. Knappast hårdrock i ordets rätta bemärkelse, men ingredienserna fanns ju där.
I tidiga skolan fanns i princip inte rock, kommer ihåg att vi lyssnade på KISS hemma hos någon vän (som för övrigt var populär "hip-hopare") och att någon annan polares farsa som var "tuff" - läderstuk, moped i vardagsrummet o.s.v. körde rock dagarna i ända.
Någon gång körde de
Highway to Hell på Sikta mot Stjärnorna också
I sjätte klass gick jag runt ung och oskyldig utan någon som helst identitet när det kom till musik, det var allt från Sean Paul till Dr. Bombay (!) som lirades hos mig.
Då blev jag introducerad till Rock n roll från det mest osannolika hållet ever, en svensk pakistanier i min klass (riktig skäggbabbe och sedermera en av mina bästa vänner) introducerade mig till AC/DC och sedan gick det snabbt.
Han upptäckte nya låtar hela tiden och föreslog nästan dagligen nytt jag skulle ladda ner på Limewire eller vad det var man använde sig av då. Scorpions, Ted Nugent, Budgie, Led Zeppelin, Frank Zappa, Hendrix... och såld var jag. Från sjunde klass och uppåt gick jag nog med undantag avslutningar och julafton enbart klädd i jeans och band-tshirts.
Fastnade aldrig riktigt för "tyngre" hårdrock, så In Flames, Megadeth, Hammerfall och liknande passerade obemärkt.
Förstår inte heller all hysteri kring Metallicas "symfoni-album", jag menar - har ingen lyssnat på
Rhapsody någon gång?