Bestämd form och lathet...

Det var inte jättelänge sedan jag lade märke till att jag skär av onödiga stavelser när jag säger ord i bestämd form.

Kan du skicka brö't?
Jag måste bara plocka ur diskmaskin'.
Var är telefon'?

Ännu extremare är min mormor som säger:
Nu sprang hunn iväg igen. (som i hunden)

När det gäller plural bestämd form blir det också lite annorlunda:
pennorna = pennera
kossorna = kossera
flickorna = flickera

Tänker inte skriva vilken dialekt, utan det skall jag se om ni kan lista ut. Frågan är hur utspritt det är att lata sig med bestämd form.
Nu pratar jag inte så hela tiden, men det händer då och då.

Så gör väl i princip alla när det kommer till talspråk, mycket beroende på dialekter dock.

Småländska låter det som.

värmland?

Faktiskt Östgötska, men finns väl troligen i Småland också.

Har fått skämtsamma kommentarer som "Vafan är det för ett ord" när jag har bett att skicka "bröt". Detför funderar jag hur utbrett det är.

Precis så pratar mina mor- och farföräldrar, jag är från Norrköping förresten.

På västkanten försvinner d ofta efter ö, men kanske finns det ett halvt e kvar i {brö:et}. Det är en gammal sak, för en så allvarlig sak som döden uttalades {dö:en} ännu för några decennier sedan av de äldre i mina hemtrakter.

SR-P1-Språket har nämnt en lustig hyperkorrektion i samband med stumt d. I skolan fick barnen i Göteborg lära sig att talspråket {den rö:e vagnen} skulle skrivas »den röda vagnen« så då skrev någon »den blåda väskan« med ett hyperkorrigerat d.
https://www.flashback.org/archive/i.../t-885012.html

Fredrik Lindström har ju pratat och skrivit en del om hur talspråket närmat sig skriftspråket i Sverige. Det har varit till fördel i radio och TV, vid uppläsning av nyheter etc. Men det är inte naturligt att försöka uttala alla konsonanter som samlas i skriftspråket.

Förresten så brukar plural av bröd uttalas {brö:na} i folkligt språk. Madonna uppträder på Ullevi idag.

Jo, d är ganska tungt om det ligger fel. jag ska hugge lite ve', Har du vritt upp plattan?

Jag har hört att vi i Sverige hade en skolreform som innebar att man nu skall börja tala som man skriver. Men visst kan man inte uttala varenda bokstav. Det leder visserligen ibland till roliga missförstånd:
http://www.argalappen.se/imgs/lappar...20-7rigg3r.jpg

När jag gick en kurs i anteckningsstenografi fick vi lära oss att man inte skall skriva onödiga E i bestämd form, exv. spis'n, stol'n. Alla var ju inte så eniga att de var onödiga, men då sa hon det att man i söder betonar E mer än uppe i norr.

Men tack för den, jag är 20. =P

Det är nog ganska osannolikt att man "nu" skulle börja tala som man skriver, dvs. att en sådan reform skulle införts de senaste 40 åren. Idag är man i allmänhet mycket mer försiktig med att försöka reformera elevernas uttal än man var i början på förra seklet. Men visst har så kallat "läsuttal" ökat i omfattning, oavsett vilken dialekt man talar. Idag uttalar, som det verkar, fler och fler talare ordet "flickor" som just "flickor" och inte "flicker" vilket varit väldigt vanligt.

Hursomhelst, de olika fenomenen du nämner är egentligen helt olika.

1. Bröt istf. brödet. På fornsvenska hette "bröd" "brödh", dvs. hade ett tonande ljud som i engelskans "with". Som jag förstår det så hände det nån gång under ungefär 1400-talet att sådana tonande ljud (som man skulle kunna skriva dh, gh och fv) antingen "skärptes" eller försvann. Så "brödh" blev antingen "bröd" eller "brö". Och därmed blir ju bestämd form singularis "brödet" eller "bröt" och när neutrumsubstantiv med slutvokal fick "-n" i pluraländelse under 1600-talet blev bestämd form pluralis "bröden" eller "bröna". Här kan man jämföra med "träd" där de två olika formerna fick olika betydelser: ett ekträd, men ett basebollträ.

2. Telefon istf. telefonen. Detta kan iakttas i ett större område, inte minst i Uppland, och innebär alltså att om man har ett utrum-ord som slutar på "-n" så uttalar man inte "-en" i bestämd form singularis. Dessutom har många ord som i standardspråket slutar på "-nd" i många dialekter uttalats med "-n" istället. Jag kan bara gå till mitt eget språk och konstatera att även fast jag inte skulle säga "lägg in disken i diskmaskin'" så känns det naturligt att säga "han skickade in pucken i anfallszon" och inte "anfallszonen" (jmf. "han slog in bollen i straffområdet" där ändelsen finns kvar).

3. Pennera istf. pennorna. Som jag sa ovan så uttalas "-or"-ändelsen av många fortfarande som "-er", så det är inget speciellt. Däremot så sammanfaller ju alla ändelser "-ar", "-or" och "-er" till "-er", som i danskan. Jag skulle väldigt gärna vilja veta av nån som kan mer om det här hur den bestämda pluralformen har uppstått. Jag har just nu ingen pålitlig handbok tillhanda som kan upplysa mig.

Hursomhelst: jag tror att det är fel att beskriva dina varianter som "lata" i relation till ett mer "korrekt" rikssvenskt uttal. Snarare är det varianter som har en lång separat historia och som i något fall förmodligen kan härledas tillbaka till fornsvenskan. Kul att se att de lever kvar!

Inte för att du har fel i ditt huvudpåstående, men en detaljsak ang. 1: "d" i träd är väl ett senare tillägg och inget ursprungligt? I gamla texter - har glömt vilken - så talar man ju om Kristi kors som "vars herra træ", alltså "vår herres träd". Och inte heller i engelska har man "d", där det heter tree. på sanskrit heter det väl omväxlande dru- och daru-, och på grekiska dru-s. Inga spår efter en rotfinal konsonant där (observera att det handlar om olika rotstadier, så inga 1:1-matchningar). Det svenska "d" är hyperkorrigerat och analogiskt infört efter mönster från ord som "brö(d)", "dö(d)" och "rö(d)"

Mycket intressant information!

Det enda jag har hört om de bestämda formerna i plural är att det skall vara gammal östgötsk grammatik.

Maskulina ord får i best. pl. ändelsen -a som i Kom å ät nu pöjka

Feminina ord får ändelsen -era som i kossera eller flickera