2009-08-01, 05:00
#1
Kön: Man
Ålder: 20-årsåldern
Erfarenheter: Cannabis, ecstasy, kokain, diverse opiater, HBW, rökmixar, poppers och annat trams.
T-1000 vs Jättesnigeln
Intro
23.30
Veckan hade börjat bra. Under hela veckan hade jag motionerat som en galning och ätit nyttigt. Cyklat flera mil, sprungit och promenerat. Anledningen var att jag börjat äta litium, och var paniskt rädd för att gå upp i vikt. Läst skräckhistorier om folk som lagt på sig 30 kilo efter att ha börjat med medicinen. Det skulle inte hända mig!
När fredagen kom var jag inte sugen på att festa. Min rumskamrat var ute och drack öl, men jag kände för att vara nyttig. Letade igenom meckskålen efter smulor, och fann att jag hade tillräckligt för en liten bong-hit. Den slog tillräckligt mycket för att jag skulle tycka att det var kul att tvätta i alla fall, halv tolv en fredagskväll.
01.45
Senare på natten kom en polare in på MSN. Blev förvånad när han sa att han hade rökt på, eftersom han inte gjort det på flera år på grund av en tidigare snedtripp. Nu sa han dock att han mådde bra som fan, och bjöd ner mig på lite röka. Några minuter senare stod jag utanför hans lägenhet med en 1,5-liters petflaska som jag bongifierat, och han öppnade.
Flera saker borde ha gjort mig förberedd på vad som komma skall. Det första som slog mig var lukten. När han räckte över påsen till mig slogs jag av en flodvåg av skunkdoft. Dessutom var han hög som ett hus, trots att det gått två timmar sedan han rökte.
Efter att ha snackat lite fyllde jag koppen av aluminium, och funderade på om det inte var för mycket. Min vän tyckte dock att det såg lagom ut, och vi körde på. Det var en riktigt skön sommarnatt, så det var behagligt att sitta på balkongen. Eftersom han hade rökt hela dagen så nöjde han sig med att ta andra hitten på bongen, medan jag sög i mig den första. Höll inne så länge jag kunde och blåste sakta ut.
Huvudakten
02.15
Jag blev riktigt förvånad. Ingenting. Nada. Lite riv i halsen, men bängheten uteblev. Funderade på vad som hade hänt, eftersom jag inhalerat en hel del av den mjölkvita röken. Dåligt weed? Dålig bong? Vi bestämde oss genast för att mecka upp en till. Jag gick in i köket, öppnade köksskåpet, tog fram ett glas, och satte det under kranen. Sedan blev jag fast där. Någonting hade hittat pausknappen till min hjärna. Min vän kom in i rummet och sa: "I och för sig, så slår detta gräset först efter ett tag."
Ja jävlar.
Efter skrattattacker, dementa diskussioner och allmän förvirring kom hans flickvän hem, och kommenterade direkt i dörren att det luktade gräs, trots att vi inte rökt inomhus. Påsen med gräs låg och spydde ur sig sina ångor, och jag kan bara tänka mig att den skrattade hånfullt för sig själv, likt Det Onda Papperet från Varan-TV.
Efter ett par minuter sneade jag ut. Fick panikattacker, trodde att hjärtat och andra organ höll på att lägga av, och nojjade upp mig för minsta sak som min vän och hans flickvän sa. Pendlade in och ut genom olika perspektiv på min omgivning. Den bästa liknelsen jag kan komma på är att min verklighetsuppfattning ständigt bytte spektrum mellan olika konstformer. Kubism, surrealism, impressionism, etc, fast inte visuellt utan psykiskt. Ren terror var det i alla fall.
Var tvungen att röra på mig, så jag sa adjö och gick ut på en promenad. Här börjar det spåra ut fullständigt, så för enkelhetens skull kommer jag lista händelserna i punktform:
* Under hela promenaden var jag inne i vad som kan liknas vid en psykedelisk 3D-version av Super Mario 2, där jag slogs mot diverse monster. Dessa monster representerade dock olika delar av mitt psyke, och jag var tvungen att besegra dem en efter en. De kom emot mig från alla olika vinklar, och alla krävde olika taktiker för att besegras. Varje gång jag besegrade en blev jag glad och skrattade för mig själv, men blev direkt attackerad av en ny som jag var tvungen att värja mig mot. Nu i efterhand har jag dock väldigt svårt att föreställa mig vad många av nojjorna bestod av, men jag förvånades hela tiden över hur finurligt de var konstruerade. En del kom underifrån och försökte fälla mig genom att göra utfall mot mina lår. Attacken bestod av vad som bäst kan liknas vid smudge-effekten i Photoshop, där nojjan smetade mina ben ihop och isär. Det enda sättet man kunde besegra det på var att fortsätta gå och undvika att trilla. Ibland var jag tvungen att hoppa mellan imaginära avsatser, och en gång kämpade jag mig upp ur en kloakmiljö som dränkte omgivningen i sin unkenhet.
* Promenaden gick bland annat över ett järnvägsspår. Jag var otroligt orolig för att jag valde just denna väg för att jag medvetet skulle lägga mig på spåret. Till min lättnad fortsatte min kropp att gå vidare. Tack!
* Det läskigaste var de gånger hela synfältet började bli orange. Kom på mig själv med att jag inte andades, och drog då in så mycket luft genom näsan som jag kunde. Varje gång kändes det som om jag avvärjde en blackout med svimning som följd, men bara en liten stund senare var jag där igen. Började tänka på andningsteknik, buddhistiska munkar och tillståndet av nirvana, och fördjupade mig i tankarna så mycket att jag glömde bort att andas igen. Detta var en av de mest återkommande nojjorna, medan de andra var av mer varierande karaktär.
* Den skönaste delen av trippen kom när jag försökte vända alla negativa tankar till ilska. Jag frustade med näsborrarna och forcerade mig fram som T-1000 i Terminator 2. Gick genom en allé av träd, och i slutet av denna låg en byggnad där det lös i två fönster. På något sätt såg huset ut som en gigantisk snigel, där fönsterna var snigelns ögon. Den låg där och frustade ikapp med mig, och det stod klart för mig att detta var min nemesis. Med en galnings beslutsamhet tågade jag mot snigeln för att göra upp. Jag var Terminator-matadoren, och han var snigeltjuren. Efter någon minut var jag dock någon helt annanstans i sinnet, och snigeln återgick till att vara en vanlig byggnad.
* Under promenaden, som inte kan ha tagit mer än 30 minuter i faktisk tid, såg jag hundratals människor som inte fanns. Rörelser i periferin var armar som sträckte sig efter mig, folk satt i träd och gjorde allmänt konstiga saker. Vid ett tillfälle kom det två kvinnor gåendes i riktning mot mig, men när jag tittade bort för en sekund så försvann de.
02.45
När jag kom tillbaka till min väns lägenhet hade hans flickvän gått och lagt sig. Vi satte oss i köket, och jag bad om att få ta strösocker. Jag såg detta som bränsle för min hjärna som hade börjat skära ihop. Det enda jag minns av konversationen är att han berättar om ett datorspel som lät helt fantastiskt i mina öron: Erepublik.
03.15
Tillbaka i min egen lägenhet ställer jag mig och kokar nudlar. Jag rörde i pressad vitlök och en massa riven gouda-ost, och sköljde ner detta med en flaska svagdricka och ett shotglas sirap. Svagdrickan smakade ren vodka. Sedan tog jag hand om tvätten och somnade in någon gång efter 04.00, och då var jag fortfarande otroligt bäng.
Epilog
08.30
Vaknar upp totalförvirrad, mer efterbäng än någonsin. Har en fruktansvärd migrän, och tvingar mig själv ut ur lägenheten för att råda bot på den. Irrar omkring, kaskadspyr i en buske intill hyreshuset och beger mig till apoteket.
Två väsktanter i antik ålder står utanför apoteket och samspråkar. Klockan är 9.40 och apoteket öppnar klockan tio.
"Ja det är väl typiskt. Att ingenting har öppet under vettiga tider nu för tiden."
"Nä, nä..."
"Klockan 10! Jag säger då det."
"Ja, ja. Ja, jag har ju opererat både knä och axel."
"Ja det är jobbigt."
"Ja."
Tystnad. Den ena tanten pekar på mig och säger till den andra:
"Den där har nog varit på fotbollsfest."
"Jaså?"
"Ja han ser ut att må riktigt dåligt."
Jag köpte mina panodil och gick hem. Väl hemma märker jag att saknar en litium-tablett, och inser att jag sannolikt tog en för mycket i går kväll. För mycket litium + för mycket potent röka + för lite mat innan rökat + dålig sömn de senaste nätterna = en jävligt skruvad kväll. Dessutom hatar jag svagdricka.
Ålder: 20-årsåldern
Erfarenheter: Cannabis, ecstasy, kokain, diverse opiater, HBW, rökmixar, poppers och annat trams.
T-1000 vs Jättesnigeln
Intro
23.30
Veckan hade börjat bra. Under hela veckan hade jag motionerat som en galning och ätit nyttigt. Cyklat flera mil, sprungit och promenerat. Anledningen var att jag börjat äta litium, och var paniskt rädd för att gå upp i vikt. Läst skräckhistorier om folk som lagt på sig 30 kilo efter att ha börjat med medicinen. Det skulle inte hända mig!
När fredagen kom var jag inte sugen på att festa. Min rumskamrat var ute och drack öl, men jag kände för att vara nyttig. Letade igenom meckskålen efter smulor, och fann att jag hade tillräckligt för en liten bong-hit. Den slog tillräckligt mycket för att jag skulle tycka att det var kul att tvätta i alla fall, halv tolv en fredagskväll.
01.45
Senare på natten kom en polare in på MSN. Blev förvånad när han sa att han hade rökt på, eftersom han inte gjort det på flera år på grund av en tidigare snedtripp. Nu sa han dock att han mådde bra som fan, och bjöd ner mig på lite röka. Några minuter senare stod jag utanför hans lägenhet med en 1,5-liters petflaska som jag bongifierat, och han öppnade.
Flera saker borde ha gjort mig förberedd på vad som komma skall. Det första som slog mig var lukten. När han räckte över påsen till mig slogs jag av en flodvåg av skunkdoft. Dessutom var han hög som ett hus, trots att det gått två timmar sedan han rökte.
Efter att ha snackat lite fyllde jag koppen av aluminium, och funderade på om det inte var för mycket. Min vän tyckte dock att det såg lagom ut, och vi körde på. Det var en riktigt skön sommarnatt, så det var behagligt att sitta på balkongen. Eftersom han hade rökt hela dagen så nöjde han sig med att ta andra hitten på bongen, medan jag sög i mig den första. Höll inne så länge jag kunde och blåste sakta ut.
Huvudakten
02.15
Jag blev riktigt förvånad. Ingenting. Nada. Lite riv i halsen, men bängheten uteblev. Funderade på vad som hade hänt, eftersom jag inhalerat en hel del av den mjölkvita röken. Dåligt weed? Dålig bong? Vi bestämde oss genast för att mecka upp en till. Jag gick in i köket, öppnade köksskåpet, tog fram ett glas, och satte det under kranen. Sedan blev jag fast där. Någonting hade hittat pausknappen till min hjärna. Min vän kom in i rummet och sa: "I och för sig, så slår detta gräset först efter ett tag."
Ja jävlar.
Efter skrattattacker, dementa diskussioner och allmän förvirring kom hans flickvän hem, och kommenterade direkt i dörren att det luktade gräs, trots att vi inte rökt inomhus. Påsen med gräs låg och spydde ur sig sina ångor, och jag kan bara tänka mig att den skrattade hånfullt för sig själv, likt Det Onda Papperet från Varan-TV.
Efter ett par minuter sneade jag ut. Fick panikattacker, trodde att hjärtat och andra organ höll på att lägga av, och nojjade upp mig för minsta sak som min vän och hans flickvän sa. Pendlade in och ut genom olika perspektiv på min omgivning. Den bästa liknelsen jag kan komma på är att min verklighetsuppfattning ständigt bytte spektrum mellan olika konstformer. Kubism, surrealism, impressionism, etc, fast inte visuellt utan psykiskt. Ren terror var det i alla fall.
Var tvungen att röra på mig, så jag sa adjö och gick ut på en promenad. Här börjar det spåra ut fullständigt, så för enkelhetens skull kommer jag lista händelserna i punktform:
* Under hela promenaden var jag inne i vad som kan liknas vid en psykedelisk 3D-version av Super Mario 2, där jag slogs mot diverse monster. Dessa monster representerade dock olika delar av mitt psyke, och jag var tvungen att besegra dem en efter en. De kom emot mig från alla olika vinklar, och alla krävde olika taktiker för att besegras. Varje gång jag besegrade en blev jag glad och skrattade för mig själv, men blev direkt attackerad av en ny som jag var tvungen att värja mig mot. Nu i efterhand har jag dock väldigt svårt att föreställa mig vad många av nojjorna bestod av, men jag förvånades hela tiden över hur finurligt de var konstruerade. En del kom underifrån och försökte fälla mig genom att göra utfall mot mina lår. Attacken bestod av vad som bäst kan liknas vid smudge-effekten i Photoshop, där nojjan smetade mina ben ihop och isär. Det enda sättet man kunde besegra det på var att fortsätta gå och undvika att trilla. Ibland var jag tvungen att hoppa mellan imaginära avsatser, och en gång kämpade jag mig upp ur en kloakmiljö som dränkte omgivningen i sin unkenhet.
* Promenaden gick bland annat över ett järnvägsspår. Jag var otroligt orolig för att jag valde just denna väg för att jag medvetet skulle lägga mig på spåret. Till min lättnad fortsatte min kropp att gå vidare. Tack!
* Det läskigaste var de gånger hela synfältet började bli orange. Kom på mig själv med att jag inte andades, och drog då in så mycket luft genom näsan som jag kunde. Varje gång kändes det som om jag avvärjde en blackout med svimning som följd, men bara en liten stund senare var jag där igen. Började tänka på andningsteknik, buddhistiska munkar och tillståndet av nirvana, och fördjupade mig i tankarna så mycket att jag glömde bort att andas igen. Detta var en av de mest återkommande nojjorna, medan de andra var av mer varierande karaktär.
* Den skönaste delen av trippen kom när jag försökte vända alla negativa tankar till ilska. Jag frustade med näsborrarna och forcerade mig fram som T-1000 i Terminator 2. Gick genom en allé av träd, och i slutet av denna låg en byggnad där det lös i två fönster. På något sätt såg huset ut som en gigantisk snigel, där fönsterna var snigelns ögon. Den låg där och frustade ikapp med mig, och det stod klart för mig att detta var min nemesis. Med en galnings beslutsamhet tågade jag mot snigeln för att göra upp. Jag var Terminator-matadoren, och han var snigeltjuren. Efter någon minut var jag dock någon helt annanstans i sinnet, och snigeln återgick till att vara en vanlig byggnad.
* Under promenaden, som inte kan ha tagit mer än 30 minuter i faktisk tid, såg jag hundratals människor som inte fanns. Rörelser i periferin var armar som sträckte sig efter mig, folk satt i träd och gjorde allmänt konstiga saker. Vid ett tillfälle kom det två kvinnor gåendes i riktning mot mig, men när jag tittade bort för en sekund så försvann de.
02.45
När jag kom tillbaka till min väns lägenhet hade hans flickvän gått och lagt sig. Vi satte oss i köket, och jag bad om att få ta strösocker. Jag såg detta som bränsle för min hjärna som hade börjat skära ihop. Det enda jag minns av konversationen är att han berättar om ett datorspel som lät helt fantastiskt i mina öron: Erepublik.
03.15
Tillbaka i min egen lägenhet ställer jag mig och kokar nudlar. Jag rörde i pressad vitlök och en massa riven gouda-ost, och sköljde ner detta med en flaska svagdricka och ett shotglas sirap. Svagdrickan smakade ren vodka. Sedan tog jag hand om tvätten och somnade in någon gång efter 04.00, och då var jag fortfarande otroligt bäng.
Epilog
08.30
Vaknar upp totalförvirrad, mer efterbäng än någonsin. Har en fruktansvärd migrän, och tvingar mig själv ut ur lägenheten för att råda bot på den. Irrar omkring, kaskadspyr i en buske intill hyreshuset och beger mig till apoteket.
Två väsktanter i antik ålder står utanför apoteket och samspråkar. Klockan är 9.40 och apoteket öppnar klockan tio.
"Ja det är väl typiskt. Att ingenting har öppet under vettiga tider nu för tiden."
"Nä, nä..."
"Klockan 10! Jag säger då det."
"Ja, ja. Ja, jag har ju opererat både knä och axel."
"Ja det är jobbigt."
"Ja."
Tystnad. Den ena tanten pekar på mig och säger till den andra:
"Den där har nog varit på fotbollsfest."
"Jaså?"
"Ja han ser ut att må riktigt dåligt."
Jag köpte mina panodil och gick hem. Väl hemma märker jag att saknar en litium-tablett, och inser att jag sannolikt tog en för mycket i går kväll. För mycket litium + för mycket potent röka + för lite mat innan rökat + dålig sömn de senaste nätterna = en jävligt skruvad kväll. Dessutom hatar jag svagdricka.
