Nerverna håller inte längre, blir tokig!

Hej!
Skall berätta om mitt stora problem i skrivande stund.

Jag fick panikattack för 2 år sedan under en natt då jag vaknade upp var helt tokig, hyperventilerade. Det var hemskt. Haft en hasch-snetändning en gång, med hallucinationer samt att jag inte hade någon veklighetsförankring, fy fan säger jag. Har inte rökt sen dess.

Jag har troligen en mild depression, sömnsvårigheter, myrkrypningar och nervisotet liknande panikångest. Ibland känns det som jag skall försvinna. Jag har även nojja över att jag skall bli psykisk sjuk nu. Dessa problem är 3 månader nya men har på sisstånde upptagit så stor del av min vardag att det är outhärdligt.

Jag har arbetat ganska mycket sissta året och arbetar obekväma arbetstider, mycket nätter. När jag skall lägga efter jag kommit hem från ett nattpass får jag ångest då jag lägger mig. Är tvungen att upp och gå för att det är outhärdligt.
Sen när jag väl lyckats sommna vaknar jag efter 3 timmar och kan inte sommna om. Jag är då tvungen att gå ut för att springa bort myrkrypningar och ångest. Detta är min situation nu. Börjar bli orolig för mig själv.

Jag har ingen flickvän, har bra socialt liv, bra jobb, men nu börjar allt kännas meningslöst på grund av mina symtom. En familjemedlem gick bort för et par år sedan. Vill få intresse för saker och lust men det funkar inte då jag inte kan sova samtidigt som jag har oerhörd ångest.

Bör jag söka hjälp och sjukskriva mig eller tror ni jag tar mig ut ur detta?

Råd, tankar och kommentarer tas emot med glädje!

jag lyckas hela tiden gå in i negativa tankar som välldig svåra att bryta!
Blir rädd när jag kommer på mig själv

Hej på dig,, hade jag känt som dig så hade jag sökt hjälp,,verkar ju helt sjukt jobbigt, du kanske kan ringa sjukvårdsupplysning lr nått liknande och fråga vad man kan göra?

Igår var en sjukt jobig dag men det ljusnade.
Jag bestämmde mig för att om söka om det skulle bli värre vilket det inte blev
Det var en ständig tankekamp som jag höll på med. Då mina tankar styrdes till negativa hela tiden försökte jag styra undan dom med yttre stimuli. Gick och tränade, klarade att vara kvar på gymmet i ca 30min sen blev paniken för stor. Hela tiden försökte jag aktivera mig med stimuli för att få tankero. Ett närmast maniskt beteende. Jag var orolig hela natten att detta skulle förvärras. Men situationen blev bättre då ökat yttre stimuli fick mig på andra tankar. Idag har jag sovit och mår mycket bättre men är fortfarande lite orolig att jag skall få återfall.

Undrar om allt detta berott på stress och sömnbrist under längre tid?