2009-07-21, 12:38
#1
Jämfört med alla andra forum för nyliberaler, verkar majoriteten på FB-liberalerna ha ett lite annorlunda synsätt. Skillnaden är att dygd verkar väldigt centralt för FB-liberalerna, medan jag ärligt talat inte sett detta resonemang hos någon annan liberal. Detta tycker jag är väldigt intressant och jag har försökt beskriva hur jag har förstått att ni verkar resonera. Ni får väldigt gärna kommentera och se om jag förstått rätt. Först ska jag försöka förklara hur jag menar, hur jag har förstått saken:
Är det viktiga att staten agerar gott, eller att den åstadkommer goda konsekvenser?
Vad är skillnaden, kanske ni undrar. Ja, vanligtvis orsakas förstås goda konsekvenser om man agerar gott. Därför ska jag nämna några exempel på när den "godaste" handlingen inte leder till den godaste konsekvensen.
Exempel 1:
Pelle ska ut i skogen och grilla. När han gått bara 100 meter från parkeringen passerar han en stor utsiktspunkt, där någon har skräpat ner (två engångsgrillar). Han fortsätter 1 kilometer till sin grillplats, grillar klart och det blir dags att gå hem igen. Av nån anledning beslutar han att lämna sin engångsgrill på platsen (dvs han skräpar ner - odygdigt!). Kanske hade han inte några bra skräppåsar Men på vägen hem plockar han upp andras skräp istället, något ingen annan skulle gjort. Detta medför att hans sammanlagda nedskräpningseffekt är negativ, då han ju skräpat ner med 1 engångsgrill men plockat upp 2 andra engångsgrillar. Konsekvensmässigt borde därmed Pelle anses ganska god, om man jämför med genomsnitt. Medan en dygdetiker skulle hävda att man aldrig får skräpa ner, inte ens om man plockar upp dubbelt så mycket. En dygdetiker skulle anse att det är bättre att plocka upp sin egna skit än att plocka upp aldrig så mycket av andras skit. Gammaldags och ologiskt, enligt min mening.
Exempel 2:
En ledig simlärare arbetar tillfälligt i ett land med dygdetik, går förbi en sjö och ser nån drunkna (pga dålig simkunnighet). Simläraren funderar på att hoppa i, men är inte tvungen (det finns inga "good samaritan"-lagar i landet, dvs lagar som säger att man måste hjälpa folk i nöd), och moralen i landet säger heller inte att man är skyldig att ingripa och rädda folks liv. Sannolikheten att han kan rädda den drunknande är kanske 50:50. Han kommer att tänka på att om han misslyckas, då kommer omvärlden, hans fru, arbetsgivare, media etc, som är bitchiga pga deras dygd-etik, klandra honom för sitt dåliga livrädderi. Men om man lyckas, då kommer hans liv inte påverkas nämnvärt, kanske en tårta för att fira och sen är det glömt. Sammanvägt riskerar han alltså mestadels klander genom att blanda sig i. Läkaren går därför vidare, och personen dör. På samma sätt skulle han aldrig gjort i hans hemland, där heroism premieras bättre och där det anses minst lika gott att göra en god gärning som man inte var tvungen till, som det anses dåligt att misslyckas med nåt man inte var tvungen till.
Jag anser alltså att godhet består i vad man åstadkommer (utilitarism), inte genom vilka plikter man kan anses ha (pliktetik).
Exempel 3:
En präst avslutar just sitt nattskift på psykakuten, som just släppt ut en påtänd 15-årig tjej. Utanför entrén säger 15-åringen att nu ska hon knulla som fan, antagligen drar hon hem till Achmed i förorten för där finns det knark och kukar. Fast jag har aldrig knullat en präst, säger hon och ler... Prästen ställs inför ett dilemma - ska han välja det konsekvensmässigt bästa vägvalet, dvs att hjälpa 15-åringen bort från förorten, eller ska han välja det dygdetiskt bästa valet, så att han efteråt kan säga "mina händer är rena, jag har minsann aldrig haft sex med några 15-åringar" och befinnas god (pga sin "renhet") av sina dygdetiska prästkollegor?
Själv menar jag såklart att det är det konsekvensmässigt bästa valet också är det godaste (sen må man ha invändningar mot exemplen som sådana, fast detta är ju inte det primära). Det kan inte uteslutas att det vägval som innebär "besudling", kan vara det godaste.
Ett politiskt mer närliggande exempel på dygdetiskt tänkande:
Exempel 4:
Staten ska agera dygdigt, menar moralliberalerna. Därför ska den inte kränka. Inte ens om det medför att människor, genom statens passivitet, utsätts för ännu mer kränkningar. Anarkokapitalister säger t.ex. att staten inte borde finnas alls, för den kränker ju människors frihet. Men om staten inte finns så tar ju islamister, mc-gäng och kommunister över, och människors frihet kränks ännu mer än om staten gör det! Snacka om icke-lösning!
Själv tycker jag finessen med liberalism är att en stat som fokuserar på sin kärnverksamhet fungerar bättre än andra stater, dvs får folket att känna sig friare och att de blir lyckligare.
Jag vet inte om jag varit tillräckligt tydlig; ni får väl fråga annars.
Poängen jag vill komma till är alltså att det inte torde vara så viktigt att staten ska agera dygdigt, och enbart minimera antalet kränkningar, utan välja den väg som minimerar den totala mängden kränkningar. Detta är dock fortfarande nyliberalism, och ingen annan politik.
Är det viktiga att staten agerar gott, eller att den åstadkommer goda konsekvenser?
Vad är skillnaden, kanske ni undrar. Ja, vanligtvis orsakas förstås goda konsekvenser om man agerar gott. Därför ska jag nämna några exempel på när den "godaste" handlingen inte leder till den godaste konsekvensen.
Exempel 1:
Pelle ska ut i skogen och grilla. När han gått bara 100 meter från parkeringen passerar han en stor utsiktspunkt, där någon har skräpat ner (två engångsgrillar). Han fortsätter 1 kilometer till sin grillplats, grillar klart och det blir dags att gå hem igen. Av nån anledning beslutar han att lämna sin engångsgrill på platsen (dvs han skräpar ner - odygdigt!). Kanske hade han inte några bra skräppåsar Men på vägen hem plockar han upp andras skräp istället, något ingen annan skulle gjort. Detta medför att hans sammanlagda nedskräpningseffekt är negativ, då han ju skräpat ner med 1 engångsgrill men plockat upp 2 andra engångsgrillar. Konsekvensmässigt borde därmed Pelle anses ganska god, om man jämför med genomsnitt. Medan en dygdetiker skulle hävda att man aldrig får skräpa ner, inte ens om man plockar upp dubbelt så mycket. En dygdetiker skulle anse att det är bättre att plocka upp sin egna skit än att plocka upp aldrig så mycket av andras skit. Gammaldags och ologiskt, enligt min mening.
Exempel 2:
En ledig simlärare arbetar tillfälligt i ett land med dygdetik, går förbi en sjö och ser nån drunkna (pga dålig simkunnighet). Simläraren funderar på att hoppa i, men är inte tvungen (det finns inga "good samaritan"-lagar i landet, dvs lagar som säger att man måste hjälpa folk i nöd), och moralen i landet säger heller inte att man är skyldig att ingripa och rädda folks liv. Sannolikheten att han kan rädda den drunknande är kanske 50:50. Han kommer att tänka på att om han misslyckas, då kommer omvärlden, hans fru, arbetsgivare, media etc, som är bitchiga pga deras dygd-etik, klandra honom för sitt dåliga livrädderi. Men om man lyckas, då kommer hans liv inte påverkas nämnvärt, kanske en tårta för att fira och sen är det glömt. Sammanvägt riskerar han alltså mestadels klander genom att blanda sig i. Läkaren går därför vidare, och personen dör. På samma sätt skulle han aldrig gjort i hans hemland, där heroism premieras bättre och där det anses minst lika gott att göra en god gärning som man inte var tvungen till, som det anses dåligt att misslyckas med nåt man inte var tvungen till.
Jag anser alltså att godhet består i vad man åstadkommer (utilitarism), inte genom vilka plikter man kan anses ha (pliktetik).
Exempel 3:
En präst avslutar just sitt nattskift på psykakuten, som just släppt ut en påtänd 15-årig tjej. Utanför entrén säger 15-åringen att nu ska hon knulla som fan, antagligen drar hon hem till Achmed i förorten för där finns det knark och kukar. Fast jag har aldrig knullat en präst, säger hon och ler... Prästen ställs inför ett dilemma - ska han välja det konsekvensmässigt bästa vägvalet, dvs att hjälpa 15-åringen bort från förorten, eller ska han välja det dygdetiskt bästa valet, så att han efteråt kan säga "mina händer är rena, jag har minsann aldrig haft sex med några 15-åringar" och befinnas god (pga sin "renhet") av sina dygdetiska prästkollegor?
Själv menar jag såklart att det är det konsekvensmässigt bästa valet också är det godaste (sen må man ha invändningar mot exemplen som sådana, fast detta är ju inte det primära). Det kan inte uteslutas att det vägval som innebär "besudling", kan vara det godaste.
Ett politiskt mer närliggande exempel på dygdetiskt tänkande:
Exempel 4:
Staten ska agera dygdigt, menar moralliberalerna. Därför ska den inte kränka. Inte ens om det medför att människor, genom statens passivitet, utsätts för ännu mer kränkningar. Anarkokapitalister säger t.ex. att staten inte borde finnas alls, för den kränker ju människors frihet. Men om staten inte finns så tar ju islamister, mc-gäng och kommunister över, och människors frihet kränks ännu mer än om staten gör det! Snacka om icke-lösning!
Själv tycker jag finessen med liberalism är att en stat som fokuserar på sin kärnverksamhet fungerar bättre än andra stater, dvs får folket att känna sig friare och att de blir lyckligare.
Jag vet inte om jag varit tillräckligt tydlig; ni får väl fråga annars.
Poängen jag vill komma till är alltså att det inte torde vara så viktigt att staten ska agera dygdigt, och enbart minimera antalet kränkningar, utan välja den väg som minimerar den totala mängden kränkningar. Detta är dock fortfarande nyliberalism, och ingen annan politik.