Hur skall Kristdemokraterna komma tillbaka?

Mmm ... och vad händer med friheten att vara bakåtsträvare?

Hela den parlamentariska demokratin går ut på att grupper skall ställas emot varandra. Om man inte ser till att omfördela resurser tillgodoser man ju andras särintressen än om man skulle bedriva omfördelning. Det bästa skulle givetvis vara att se till att det inte behövdes någon omfördelning.

De får gärna fortsätta att bakåtsträva, helst utanför riksdagen. Men vi ser ju av facit (opinionssiffrorna) hur poppis det är...

Kd borde studera vissa högerfalanger i det amerikanska republikanska partiet,
och anamma litet mer traditionell hållning och inte bjäbba om att ge diverse
homofiler en massa obskyra rättigheter. Försvarsupprustning är tex en fråga.

Och att se till familjepolitiken och ge möjlighet för tex vanliga familjer att
skaffa fler barn. Ge dem fler förmåner tex. Nu vet jag inte vilka amerikanska
politiker och falanger som är litet mera konservativa. Men skulle Kd anamma en
något mer radikalare hållning skulle de snabbt växa till kanske 10-15%.

Som det är nu riskerar de åka ur riksdagen.

Det finns väl inga konservativa i USA bara moraliska liberaler.

Det finns tex falanger som inte har homofili och aborter på sin agenda.
Så de är knappast liberaler. RINOs är väl de du pratar om. Alltså diverse
avfällingar från de riktigt högerkristna.

Enligt svenska definitioner är amerikanska högerkristna så gott som moraliska liberaler. I USA har konservativ ungefär samma betydelse som borgerlig har här men nu är vi inte i USA.
Det kan ju sägas att amerikanska högerkristna ofta blir kallade för RINO:s utav skattesänkardårarna eftersom inte alla utav dem är så värst intresserade utav att sänka skatterna då det finns viktigare saker som att stoppa mördandet utav ofödda barn.

Högerpopulism tycks det som. Man tar upp isolerade företeelser som många hört om, få begriper sig på och ännu färre sympatiserar med (ex. Anna Odell eller "Reclaim the Streets") och överdimensionerar man problemet och associerar det till breda samhällsskikt (kulturarbetare, intellektuella, "vänstern") som man själv dock inte tillhör, då man tillhör "verklighetens folk" som har jobb, familj och åker på semester. Enligt Hägglund så tycker också kulturarbetare, intellektuella och "vänstern" illa om "verklighetens folk" eftersom man anser att de är dumma, trångsynta och inte tillräckligt queer. Kärnfamilj och sådant är inte okej.

Och visst finns det gott om klassförakt inom medelklassen mot arbetarklassen och det finns de som framstår som "moralens väktare" som påträngande lägger sig i hur andra lever sina liv. Men för min egen del så tycker jag att det är mer irriterande med de medelklassnormer som tar sig uttryck i reklamen, alla dessa jävla livsstilsmagasin och karriärsguider än det som uttrycks på kultursidorna. Men det är bara den kulturella och intellektuella medelklassen som Hägglund kritiserar, inte den som dikterar konsumtionsmönster.

Men visst, den sk. "kulturella medelklassen" hyser även en del flum, postmodernism och annat nonsens. Men villfarelser bemöter man genom att ge utrymme för alla att bilda sig, men folkbildningen är någonting som hela borgerligheten vänder sig emot väldigt hårt. Man vill inte att människor ska tänka så mycket, det är farligt och hur som helst inte lönsamt. Det är väl därför man tycker att kulturartiklar är så jobbiga eftersom de (förhoppningsvis) utmanar ens sätt att tänka. Reklamen å andra sidan försöker "bara" styra ens sätt att känna inför en viss produkt.

Det känns som om Hägglund och hela borgerligheten har som ideal ett samhälle där människor inte ska behöva bry sig om någonting utanför deras egen trädgård. De stora problemen blir då ordningsfrågor som grannjävlar som spelar för hög musik, ungjävlar som skräpar ner och sådana där jävla konstnärer som slösar med skattepengar borta i Stockholm. Inte direkt de stora, avgörande samhällsfrågorna.

Vi behöver inga pekpinnar men vi behöver stimulera folkbildning, det är av högsta prioritet som jag ser det. Kultur är allt annat än trams, men om arbetarklassen allt mer isoleras från kulturen ("lämnas i fred!") så kommer en självupptagen medelklass få monopol på kulturen och eftersom de oftast inte har så mycket vettigt för sig så blir det mycket dumheter.

Men Hägglunds och nästan alla högerpopulisters första prioritering tycks vara att skilja arbetarklassen från de intellektuella och de kulturella. Det syns även på Björklunds skolpolitik som går ut på att effektivt separera agnarna från vetet och placera envar där den gör störst nytta för ekonomin. En sådan arbetarklass är enklare att kontrollera. Ett samhälle som aktivt separerar olika typer av människor från varandra är överlag enklare att kontrollera.



Ett alternativ för KD vore dock att gå vänsterut. Högerpopulismen ger snabb utdelning på kort sikt (om man nu ser ett parti som en grupp vars främsta prioritet är att samla röster), men jag tror inte att den kommer att vara en lika stark kraft om tio år. Tvärt om så tror jag att nästa trend efter konservatismen kommer att vara utopismen, optimismen, människotron och framtidstron. Lite värme och glädje som bryter upp detta reaktionära mörker som präglar vår tid, rädslans tid. Sedan kristendomen befriades från sin funktion som överideologi så har den blivit mer progressiv. Tidigare så var kyrkan nära förbunden med den härskande klassen, de befann sig i symbios. Nu har kyrkan inga sådana förpliktelser och kärleken till Gud innebär snarare att man kan vara mer radikal i sin politik än nästan alla samhällskrafter. Kyrkan är i dag drivande i frågor om asylrätt, fattigdomsbekämpning, bistånd, skuldavskrivning, klimatförbättringar o.s.v. Kyrkan behöver inte ta hänsyn till ekonomin eller staten (man är separerade från båda) utan behöver endast ta hänsyn till Gud och skapelsen vilket innebär att man kan driva och mobilisera för verkligt radikala förändringar.

Jag är själv ateist, men jag tror att kyrkan och kristendomen, ja kanske även islam kommer att vara verkligt progressiva krafter framöver. Trots att det finns konservativa och fundamentalistiska tendenser inom religionerna som också stärkt men som jag hoppas kommer att besegras.

Isolerade företeelser? Har du befunnit dig på ett universitet de senaste fyrtio åren? I så fall vet du att det här inte handlar om isolerade företeelser utan om starka strukturer.


Det är som det alltid är när vänstern lite ängsligt ska ta upp problemet med den "kulturella medelklassen" contra arbetarklassen, överbetoningen av symbolfrågor (som är många gånger värres än Hägglunds). Lite pliktskyldigt tar man upp kritiken men man tar den egentligen inte på allvar: man är inte beredd att ändra på sina åsikter för att verkligen släppa in arbetarklassen och dess värderingar. Även de som kritiserar just detta tillhör för det mesta själva den bildade medelklassen och vill inte på allvar släppa in arbetarklassens värderingar och ge dem makt. Talet om demokrati är läpparnas bekännelse: i själva verket vill man styra arbetarklassen i lika hög grad som traditionella eliter. Ni går mycket långt i era krav på att arbetarklassen ska förändra sitt levnadssätt för att passa era utopier och är beredd att ta till omfattande maktmedel för att driva igenom dem (ekonomiska incitament som pappamånad, olika former av propaganda i media och inte minst i utbildninväsendet, lagstiftning mot åsikter som är vanliga i arbetarklassen som rasism och homofobi, etc).


Folkbildning (detta otroligt patroniserande begrepp!) är ingenting annat än en eufemism för indoktrinering. Till övervägande del är utbildningen på samhällsområdet en apparat för att få medborgarna att tänka rätt. Inte minst gäller det på lägre nivåer ("folkbildning") där mottagarna inte har möjlighet att ta till sig de bakomliggande resonemangen utan bara får "de rätta svaren".


Det är snarare tvärtom: det är ni som tycker att arbetarklassen inte kontrolleras tillräckligt effektivt om man inte "folkbildar" den. Hägglund och Björklund är inte lika utopistiska och kan därför acceptera att arbetarklassen har en och annan avvikande åsikt men det kan inte ni.


Tvärtom: den ekonomiska krisen kommer fördjupas och med den medborgarnas tro på varje ideologi som har ett optimistiskt budskap. Socialismen har en viss chans om den utvecklas i populistisk missnöjesriktning, men inte om den fortsätter med sin naiva utopism. Liberalismen kommer lida mycket svårt och i väljarkåren, där den alltid varit svag, kommer den att bli mer eller mindre utraderas. Dess enda chans är att dess infiltration av i synnerhet konservativa men även i viss mån socialistiska partier fortsätter att accepteras av partiernas väljare. Det kanske kan gå ett tag till men i takt med att ekonomin kollapsar tror jag att inte heller detta kommer att funka.


Jag tror också att kristendomen går i progressiv riktning åtminstone i Europa. Politiskt kommer den spela allt mindre roll dock.

Det har väl delvis varit familjepolitken,och den är ju nu till stor del knyckt av SD

Det finns många konservativa i USA.

http://www.expressen.se/debatt/1.163...epublikaner-kd

Intressant artikel om KD. Och jag håller med det som skrivs, blir KD mer som republikanerna har varit i USA så kan jag tänka mig lägga en röst på KD, även om jag är Ateist och icke troende.