Citat:
Ursprungligen postat av RockInRhino
Undanflykt och åter undanflykt. Frågan var inte hur mycket utan huruvida. Den påverkar balansen lika mycket som preparatet har effekt (då just preparatets effekt mäts i den förändring som sker, bestäm dig nu för satan hur du ska ha det - har medicinerna effekt eller ej?)
Mediciner har en primäreffekt som är stark, och vissa mediciner har bieffekter som är små eller lite större (oftast är de försumbara, åtminstone för receptfria mediciner).
Det låter som om du genom att implementera ordet "balans" insinuerar att en medicin automatiskt har lika starka bieffekter som primäreffekter. Så om man tar t.ex. en huvudvärkstablett, vad menar du då att man får för bieffekter? Lite småhuvudvärk varenda dag därefter, eller?
Citat:
Ursprungligen postat av RockInRhino
Nej, alla mediciner är inte 100% verkningslösa, SSRI (som du vill skriva ut flerfaldigt mer av) har dock visat sig, i princip, vara det.
Struntprat. Om det inte fanns rigorösa bevis skulle medicinen inte vara godkänd. Det finns nästan inget svårare än att såhär på 2000-talet få en medicin godkänd av FDA. Det krävs decennier av forskning.
Citat:
Ursprungligen postat av RockInRhino
Ja, även alkoholism benämns som sjukdom, det förändrar dock inte att ångest inte är en sjukdom.
Så allt snack om "generaliserat ångestsyndrom" (general anxiety disorder), det är nån sorts konspiration då, eller hur förklarar du det? Så om nu inte läkar/psykiatrivetenskapen definierar vad som är sjukdomar, vem menar du gör det då?
Citat:
Ursprungligen postat av RockInRhino
Det är inte heller en sjukdom att vara ledsen.
Nej, eftersom det anses normalt att STUNDTALS (ej konstant) vara ledsen, kan det inte klassas som sjukdom. Dock är det inte eftersträvansvärt, vare sig det är normalt eller hur onormalt som helst. Den som inte eftersträvar att må så bra han kan, dvs människor som saknar självbevarelsedrift, de är farligt ute, vare sig det rör sig om apati eller självdestruktivitet. De bör helst ha akut vård omgående, innan de hamnar i något drogträsk eller annat destruktivt beteende, som förvärrar deras tillstånd ytterligare.
Då talar vi om t.ex. den normala reaktionen av avsaknad på en anhörigs död eller liknande. Handlar det däremot om att man tycker att livet saknar glädjeämnen, och att detta går så långt som att man blir orkeslös och inte orkar ta hand om sig själv, t.ex. inte orkar söka det jobb man drömmer om, inte orkar bryta en dysfunktionell samborelation, inte orkar flytta ifrån en problemmiljö e dyl - DÅ talar vi inte längre om normal ledsenhet utan en mer permanent situation av apati, som kan kallas
dystopi eller
depression och som är sjukdomar. Den som känner sig träffad på denna beskrivning bör UTAN DRÖJSMÅL uppsöka läkare för att låta konstatera huruvida det man lider av kan bli bättre. Dröjer man månader eller ens veckor eller dagar med att söka behandling, kan situationen förvärras så att man inte ens orkar bry sig längre, "äsch det är kört för mig ändå" etc.
Citat:
Ursprungligen postat av RockInRhino
Vad gäller sjukdombegreppet har vi mkt att lära av jänkarna som faktiskt kallar saker för vad det är (disorder).
Ja, inom statlig vård i sosse-Sverige tillämpas ju ICD som är en föråldrad variant av DSM som är avsedd att kompromissa med den odemokratiska mängden FN-länder som bl.a. har en fördömande syn på vissa sexualiteter.
Att gå till läkare om man bryter benet är för de flesta naturligt. Psykvård däremot är oerhört stigmatiserat. Här har vi nog delvis socialismens 70-talsaktiga synsätt att skylla. Att söka vård för knoppen borde vara lika självklart som att söka vård för kroppen. Visst kan man "tåla" att må dåligt psykiskt, men varför skulle man? Finns det nåt självändamål i att uthärda?