Betoningsfel och dialekter

En vän till mig brukar rätta mig för mina betoningsfel. Säger jag lakrits med ett långt a-ljud anser hon att det ska uttalas med ett kort, osv. Jag är uppvuxen i Sthlm-området men har bott i skåne en stor del av livet. Således har jag kvar en del rikssvenska i mitt tal fortfarande, och hävdar att det till stor del är en dialektal fråga medan hon anser att betoningsfel är betoningsfel vart man än kommer. Så är det säkert i vissa fall, men långt ifrån alltid.

Har jag rätt? Kom med exempel och diskutera sambandet mellan dialekter och betoningsfel. Var går gränsen för vad som är "accepterat" som en smaksak i uttal och vad som utan tvekan är betoningsfel?

Exempel:

Skånska: Ska (kort a-ljud; skah)

Rikssvenska: Ska (långt a-ljud; skaa)

Är född i dalarna och säger "laakris", dvs. med långt a. Har även bott i gbg där de säger "lackris", dvs. med kort a.

Vad jag vet är båda rätt, beror helt enkelt på dialekten, precis som "tjex" och "kex".

SAOL-13 anger fyra kombinationer som korrekta. Förutom betoningen i början kan man variera med hörbart t eller mjutat t.

NE Svenska ordboken försöker sig på en helgardering:
http://www.ne.se/modals/play_sound.j...mp3/225495.mp3

SAOL har båda uttalen för kex.

Uttalet av »ska« varierar även för en viss talare, exempelvis beroende på betoningen av ordet, och om det följer vokal eller konsonant. Ordet »ska« betyder både »kommer att« och »måste« och det kan ge olika uttal. Det kan till och med hända att en gammal stöt säger »skall«. Det går bra, bara man inte jobbar i en myndighet och skriver »skall«. (Jämför skall-tråden.)
https://www.flashback.org/showthread.php?t=937284

Det är klart att man skall ha stor tolerans för variation i betoning och uttal. Beroende på sammanhanget kan man tipsa talaren, om variationen är omedveten och uppseendeväckande. Är man SFI-lärare så kan man på lektionstid trimma eleverna på anden och anden (gasten och fågeln).

En variation som jag är rätt förtjust i är binde-vokal, särskilt när det bildas konsonantkluster. Exempelvis uttalet {tännesticker} för tändstickor. I just det fallet är det bara att låta d representeras av sitt uttal som {de} och försvaga d efter n allt efter behag. Som när sandlådan uttalas {sannlådan}. Vi har ju inte talapparaten för att pina den.

Tack för ett utförligt svar! Fortsätt gärna diskutera

Folk får väl fan kalla sin lakrits vad fan det vill. Själv föredrar jag finsk salmiak istället för sådan där skit..

Som alltid när det gäller lånord är det svårt att säga vad som är "rätt" och "fel" uttal. Uttalet anpassas så gott som alltid när ett ord lånas in i ett främmande språk.

Ordet lakrits har vi fått från medellågtyskans lackeritze. Därifrån har troligen vårt uttal med kort a sitt ursprung. Uttalet med långt a är en försvenskad, mer stavningsenlig form. Men om vi rotar mer i ordets ursprung hittar vi det grekiska γλυκύϱϱιζα (glykyrriza, lakritsrot). När vi kommer så långt tillbaka finner vi som synes ingen hjälp för att avgöra hur a:et i lakrits bör uttalas. Svaret blir alltså att båda varianterna kan anses rätt; vill man använda den försvenskade, skriftnära varianten med långt a gör man det, och vill man vara litet mer tysk i sitt uttal väljer man kort a.

Ja, men ett regionalt uttal är å andra sidan alltid rätt i den regionens språk, oavsett om det handlar om ett lånord eller inte, liksom det är sed att tacka för maten på vissa ställen, oavsett om man har serverats inhemsk husmanskost eller någon mer exotisk rätt.