Pansarmassakern i Vukovar

Från fronten i Kroatien 1991

När vi kom till platsen var striden sedan länge förbi. Vad som hade hänt var att ett pansarförband ur den jugoslaviska armén fått för sig att bryta sig ut ur sin av kroater blockerade förläggning. En lång ringlande orm av cirka 30 stridsvagnar hade dånat iväg söderut, i ett försök att nå de egna linjerna en halvmil bort. De körde rakt genom ett minfält utan att låta sig hejdas, vidare på den meandrande vägen. Vid byn Belajske Poljice tog det dock stopp.

Landet på denna plats är kuperat; bebyggelsen följer vägarna nere i de öppna dalsänkorna och skog klär de branta höjdernas toppar. Från en ställning 200 meter upp på en sluttning öppnade kroatiska nationalgardister eld med raketgevär. En av vagnarna i täten var en gammal T-34:a. Den försökte backa ut ur faran, men träffades av en projektil i den högra sidan av tornet. Det var en granat med riktad sprängverkan, vilken i enkelhet fungerar så att den skapar en koncentrerad stråle av smält metall som skär genom pansarplåten. Här hade skottet gått rakt in i ammunitionen, som detonerat med en sådan kraft att tornets bakända fläkts upp. Den brinnande vagnen hade fortsatt att rulla bakåt ett tiotal meter, genom ett stängsel av hönsnät invid ett garage, lämnande de avhäktade larvfötterna i långa korviga strängar efter sig. Besättningen på fem man torde ha dött på ett par sekunder.

Inne i den svartbrända vagnen var allt bara en massa av förvriden metall. Jag klättrade ned genom tornluckan. Männen som dött där hade blivit effektivt kremerade - i dessa tätt slutna utrymmen blir hettan snart mycket hög -, men det fanns tillräckligt många rester av dem kvar där för att få mig att snabbt klänga upp igen, ut ur denna 32-tons kista av stål.

Inne i den svartbrända vagnen var allt bara en massa av förvriden metall. Jag klättrade ned genom tornluckan. Männen som dött där hade blivit effektivt kremerade - i dessa tätt slutna utrymmen blir hettan snart mycket hög -, men det fanns tillräckligt många rester av dem kvar där för att få mig att snabbt klänga upp igen, ut ur denna 32-tons kista av stål.

Min guide var Guran, en 26 år gammal gardist med långt hår. Han bar den sedvanliga kamouflageuniformen med en viss stilsäker nonchalans: blå basker, en stor automatpistol på höften, det senaste numret av "Time" uppstickande ur benfickan. (Som de flesta andra medlemmar i det kroatiska nationalgardet NZG är han inte yrkesmilitär. I det civila är han istället kemist, med inriktning på miljöfrågor. Men det var fjärran för honom nu. Hans bästa vän hade dödats i ett flyganfall för en månad sedan och "att i ett sånt läge diskutera om någon kommer att dö av vissa luftföroreningar om 20 år känns fånigt.") Han grimaserade och kunde inte låta bli att beklaga de dödade fiendernas öde.

En bit bort, invid en vägskylt som varnade för en skarp vägkrök, stod vrak nummer två. Det var en olivgrön T-55:a. Den hade också försökt backa bort, men fått en träff i motorn och blivit stående i lågor.

Det som slår en när man ser ett slagfält i verkligheten är framför allt en sak. Det är skräpigt. Runt de här vagnarna låg det slängt en myckenhet med spillror och skrot av allehanda slag: vapendelar, en fransig glasfiberantenn, klibbiga matransoner, en vattenflaska som smält i elden, papper, tomma lådor, exploderad ammunition, sotiga tomhylsor i mängder, lössprängd optik, klädtrasor, en fuktig lärobok i biologi.

Allt som allt fyra stridsvagnar hade förstörts här i Belajske Poljice. Sedan hade arméförbandet vänt om. Rasande som ett sårat urtidsdjur hade kedjan med skjutande stridsvagnar rullat in på en annan väg. Människor som råkat komma i dess väg hade dödats. Striden pågick i en två, tre dagar. I sin blinda jakt på en öppning i de kroatiska linjerna bökade kolonnen än hit, än dit på de krokiga vägarna. Enligt uppgift blev de flesta förstörda. Vi åkte genom en by där pansarfordonen rullat fram. Där fick jag för första gången se den vederstyggliga förstörelse som jag senare skulle möta igen och igen under besök på olika frontavsnitt i det plågade Kroatien: svärtade väggar perforerade av kulhål, inrasade tak, bortsprängda husgavlar där trävirke och delar av möblemanget hängde ut på trekvart som inälvor; utblåsta fönster med rivna gardiner som fladdrade i vinden; svarta trädstammar ärrade av kulor och splitter. Djupa spår efter larvfötter gick ned i diken, upp genom prydliga villastaket, över trädgårdstäppor. Ett flertal ramponerade personbilar låg vridna och trasiga invid vägen. Det var tyst. Det enda som hördes var det ljud som ekar i alla dessa tomma byar, kacklet av övergivna höns som sprätte runt i spillrorna.

Men nu var det alltså söndag morgon, och allt var lugnt. Solen hade seglat upp på himlen och var snart sommarhet. Paul och jag vandrade kring i ruinerna runt posteringen. Efter ett tag lade vi oss i slänten nedanför Tango, och allt medan samtalet slingrade sig fram kring ämnen som livet, kärleken, etc., lade vi av oss våra jackor och våra skottsäkra västar. Jag var ytterligt tacksam över att ha skickats ned med Paul, inte bara för hans rutin och yrkesmässiga skicklighet, utan även för hans nyfikenhet på människor, som gjort att han snabbt sett att jag inte mådde vidare bra. Efter en stund började det smälla längre ned i dalen, men ingen av oss tänkte vidare på det. Så upptagna var vi med vårt samtal.

Vi fick ingen förvarning.

Plötsligt var mitt vänstra synfält bara vit rök och flygande jordkokor. En stötvåg följd av ett mycket vasst brak sköljde över mig.

Posteringen var under beskjutning. Igen.

Smällen var det märkligaste. Den var på samma gång mycket, mycket högljudd och mycket, mycket kort. Annars när man hör granater brisera blir ljudet förlängt, utdraget av avståndet, inte sällan försett med ett förvrängande eko. Inte så här. Den första granaten hade slagit ned mindre än fem meter från oss. Vi var så nära att man kunde förnimma det tysta vakuum som uppstår under den hundradels sekund som förrinner från det att sprängämnet detonerar till det att smällen översätts till tryck och ljud. Att vi inte hörde den komma måste bero på att den avfyrats från en stridsvagn eller möjligen från en pansarvärnspjäs — de projektilerna färdas snabbare än ljudet. Men tack vare att vi låg ned, behagfullt utsträckta under aprilsolen, gick splittret någon meter över våra huvuden. Hade vi stått upp hade det aldrig gått vägen.

En del av den vridna metallen rikoschetterade i damm mot uthuset som låg bak våra huvuden. Jord och småsten knattrade ned över oss. Själv grep jag min skottsäkra väst och skenade iväg uppför sluttningen. Jag ville inte vänta på granat nummer två. Väl uppe bak sandsäcksbarrikaden kunde jag snabbt konstatera att jag var helt oskadd, så när som på ett sjungande, svidande pip i mitt vänstra öra. Paul tumlade in bakom mig. Vi skrattade båda högt och hysteriskt.

[...]

Paul Hansen och jag hade åkt till Afghanistan för Expressens räkning, för att skriva om ett land och ett krig som få brydde sig om längre — förrän den 11 september 2001 vill säga. På sätt och vis kan man säga att Anki fick rätt: jag hade fått smak för det. Särskilt resan till Bosnien hade bara sporrat min lust att åka ut igen. Då hade jag försvunnit iväg som ett vrak, osäker om jag alls ville leva, och återvänt energifylld och befriad från det tvivlet — om än inte helt i balans. Det faktum att vi varit ytterligt nära att dödas på den där sluttningen utanför Tuzla hade inte minskat min åstundan, snarare tvärtom. Runt min hals bar jag — och bär än idag —, innefattad i guld, en bit av den granat som höll på att fälla oss, som vore den där stålskärvan ett inkarnerat löfte om osårbarhet; och det i upphöjt trots mot att den också går att tolka som en påminnelse om motsatsen.