Citat:
Ursprungligen postat av Snurren
Herrejisses, så dåligt, men den är nog värt en del nu...
Nej, det där lät inget vidare. Men vilket radikal förändring jämfört med Monkee-eran! Total make-over. Namnet och frisyren ändrades, rösten lät helt annorlunda (från utpräglat cockney-aktig stämma till en nästintill amerikansk sångröst) och framförallt musikstilen.
Det intressanta med Monkees är att de inte var sångare i grunden utan skådesspelare. Monkees var ju tänkt som en i raden av alla plojiga serier på den tiden och serien i sig blev föga minnesvärd. Däremot tog karaktärerna världen med storm och därmed var Monkees ett faktum även i verkligheten, långt mer framgångsrika än de karaktärer de spelade (som ju var sig själva). Jämför detta med t.ex. Beatles och The Who som gick i motsatt riktning då de började som sångare med prövade på skådispeleriet, som sig brukligt var på 60-talet då det gjorde musikaler i parti och minut och även vart och vartannat popband fick sin chans på stora bildduken.
Jag kan bara komma på en annan grupp i modern tid sompåminner om någonting liknande, nämligen Robson & Jerome. Två i princip okända skådisar som formade ett låtsasband i en serie men som därefter fortsatte turneera runt och blev berömda som sångare istället. Inget som dock går att jämföra med Monkees.
Fortfarande förbannat sorgligt att det var Davey Jones som dog, hade varit något lättare om det varit någon av de andra om nu någon var tvungen att dö. Peter Tork var den gruppmedlem som i mytt tycke tillförde minst, som mest stod och jamsade, alternativt Mike Nesmith som var frånvarande från flertalet av Monkees senareskivor och konserter, även om de också också var viktiga för bandet.
