Kan förstå att det blev protester när det gamla klocktornet revs. Man tycker att rivningsterrorn borde ha varit över 2014 men icke. Gentrifieringen ligger som en mörk skugga över stan.
Ungefär hur många meter kan det ha varit mellan klocktornet och Y-korsningen?
På tal om något annat i utredningen så satt jag igårkväll och plöjde marathonförhöret med TÅ och där finns det naturligtvis flera punkter som man hänger upp sig på. Polisen ställer upprepade gånger frågan ”Vad var Kenta för något? Du vet detta!” där Svelin kliver in som aggressiv bad cop. TÅ verkar uppenbarligen ha iskalla fötter och menar på att han inte har en aning. Men vad var Kenta egentligen? Var han torsk eller knarklangare, eller rent ut av hallick? Polisen verkar veta svaret och tycks veta att TÅ vet detta också.
Dessutom verkar man vara övertygad om att TÅ ljuger om perioden då man hade tillgång till lägenheten i Hammarby. TÅ påstod att han fick nycklarna strax innan midsommar och hade dessa ca 1,5 vecka framåt. Men inspektör Jonsson har pratat med Ragge och fått ett betydligt tidigare intryck av tiden. Om TÅ ville skjuta fram tidsperioden då man hade tillgång till lägenheten så undrar jag varför. Och förhörde man Kenta angående lägenheten och tidsperioden som denna lånades ut?
Ungefär hur många meter kan det ha varit mellan klocktornet och Y-korsningen?
På tal om något annat i utredningen så satt jag igårkväll och plöjde marathonförhöret med TÅ och där finns det naturligtvis flera punkter som man hänger upp sig på. Polisen ställer upprepade gånger frågan ”Vad var Kenta för något? Du vet detta!” där Svelin kliver in som aggressiv bad cop. TÅ verkar uppenbarligen ha iskalla fötter och menar på att han inte har en aning. Men vad var Kenta egentligen? Var han torsk eller knarklangare, eller rent ut av hallick? Polisen verkar veta svaret och tycks veta att TÅ vet detta också.
Dessutom verkar man vara övertygad om att TÅ ljuger om perioden då man hade tillgång till lägenheten i Hammarby. TÅ påstod att han fick nycklarna strax innan midsommar och hade dessa ca 1,5 vecka framåt. Men inspektör Jonsson har pratat med Ragge och fått ett betydligt tidigare intryck av tiden. Om TÅ ville skjuta fram tidsperioden då man hade tillgång till lägenheten så undrar jag varför. Och förhörde man Kenta angående lägenheten och tidsperioden som denna lånades ut?
__________________
Senast redigerad av Silverfloden 2025-06-19 kl. 09:52.
Senast redigerad av Silverfloden 2025-06-19 kl. 09:52.
Citat:
Intressant. Låg Mankinens lägenhet nära någon CdC-relaterad plats, t ex Hvilan/Hotell Gustav Vasa/Eugeniavägen? Om du vill PM:a Monikas telefonnummer kan jag dubbelkolla i det aktuella numret av Aftonbladet.
Citat:
Oavsett om tipsaren faktiskt såg säckarna med kvarlevorna eller några orelaterade säckar är det tänkvärt.
Jag undrar om det inte är så att tipsaren helt enkelt syftar på ett par vanliga sopsäckar med skräp som skulle hämtas upp av sopbil. Plåtskjul och stängsel nämns, men detta fanns med största sannolikhet på flera ställen på Eugeniavägen. Att det skulle ha stått latrintunnor i anslutning till Kronwells lokaler känner jag inte till. Å andra sidan får det ju en att fundera kring huruvida plasttunnan som vi har spekulerat kring kanske var just en latrintunna.
Ifall det rörde sig om vanliga säckar med skräp innebär det att en gärningsman/dumpare förmodligen inte behövde vara särskilt diskret vid dumpningen. Vem skulle bry sig om att någon förflyttade otympliga sopsäckar på Eugeniavägen, när det antagligen var en vanlig syn?
Om man å andra sidan utgår ifrån att tipsaren såg rätt säckar innebär det ett förändrat scenario.
Utifrån den korta beskrivningen i tipset tycks säckarna ha stått relativt öppet, i närheten av ett skjul samt latrintunnor. Även om säckarna med kvarlevor inte var särskilt väl dolda tycks de inte ha varit fullt exponerade när de återfanns. Kan någon möjligen ha flyttat på dem, från ett utsatt läge i närheten av några latrintunnor till ett annat, lite mer undanskymt? Kanske med hjälp av just en av tunnorna, för att slippa röra vid säckarna mer än nödvändigt?
Din tanke om att tunnan vid FP3 var en latrintunna är mycket intressant och förefaller rimlig. Storlek och material verkar stämma överens med mina framgooglade bilder på latrintunnor - ytterligare ett ämne jag inte trodde att jag skulle fördjupa mig inom...
Latrintunnor används alltså till utedass och torrtoaletter. Jag undrar vilka lokaler på Eugeniavägen som saknade normala toaletter, och var dessa tunnor kan ha förvarats.
Slutligen är det lite hisnande att tänka på att midsommaraftonen för 41 år sedan var det fullt hålligång på Eugeniavägen 25. Jag undrar vad Vinof och de andra pratade om, och varför Vinof var övertygad om att CdC redan då var död och utplacerad på fyndplatsen.
Citat:
Vinof verkar försäga sig i förhöret. En polis måste vara bra j-a trög om han inte hör att Vinof "fiskar", att han söker informaiton utan att vilja säga vad han själv vet. Att säga att BO:s kroppsdelar "måste" ha legat vid Y-korsningen vid midsommar, är ett ganska intressant uttalande.
Inte ens expertena kunde ju säga exakt hur länge de hade ruttnat och hur länge de låg på marken.
Vinof hade ju inte den blekaste aning om i vilket skick kvarlevorna var, om han stod helt utanför brottsscenariot. Vad honom anbelangade, kunde de ha sett ut hur som helst. Hur kunde han veta att de inte låg i ett kylskåp ända fram till de dumpades?
Att den 19/6 var sista dagen då hon möjligen kan ha levt (pga den uteblivna kontakten med modern och systern) bör han ha varit omedveten om.
Ja midsommarfirandet kan man fundera över. Vinof påstår alltså att han och hans polare (det bör ha varit Robert Mats N Stig Masen och liknande ansvarsfulla samhällsbärare) firade midsommar 70 meter från FP2, strax efter att da Costa hade dött.
Bara det påståendet är ju en anledning att förhöra flera av Vinofs polare.
Gör man en bulletlist med skäl till förhöra flera polare till Vinof, blir den riktigt matig:
- Vinofs kontakt med BO
- Roberts kontakt med BO, tillsammans med Vinof
- Roberts och Stigs signalement iakttagna tillsammans med BO i juni 1984
- Närheten mellan E-vägen 25 och FP2
- Ett flertal kommentarer i Vinofs förhör, hållet 1985
- Det faktum att Vinofs arbetsplats var ett tillhåll för missbrukare
- Det faktum att Vinof, Stig, Robert och Mats N var kriminella
- Det faktum att Vinof var en känd torsk
- Roberts personlighet: en våldsam missbrukare
- Stigs personlighet: troligen en kombination av missbruk och kronisk psykisk sjukdom
- Vinofs suspekta beteende: hans ovilja att bli förhörd
- Den kompakta tystnaden runt hans polare. INGEN av dem hörde av sig till polisen
- Närheten i ålder: Mats N, Stig och Robert var i tjugoårsåldern och måste ha stött på BO vid flera tillfällen
- Den grupp av prostituerade kvinnor som höll till på E-vägen 25
- Det faktum att Vinof själv sa att han tog prostituerade kvinnor till E-vägen 25
- Det faktum att Vinof, Stig, Robert och hans bror var vid Stureplan vid den ungefärliga tidpunkten för BO:s försvinnande. Detta var hennes jaktmarker och hon försvann i mitten av juni, någon gång mellan den 15/5 och 19/6.
- Det faktum att Vinof var narkoman. Eftersom han umgicks med amfetaminister (både Stig och Robert använde amfetamin) och uppvisar flera tecken på att vara amfetaminist, bör han ha frotterat sig med samma missbrukare som da Costa vid flera tillfällen.
- Det faktum att BO var kroniskt bostadslös. Att BO kände till E-vägen väl och sov där vid flera tillfällen, verkar mer än troligt.
Jösses ...
Phu. Hur kan en utredare inte sätta ihop en sådan lista och jobba med den?
Med tanke på att Stig var råkriminell, bör polisen ha vetat att Stig var psykiskt sjuk. Och i efterhand får man ju gåshud. En psykiskt sjuk amfetaminist som är tillräckligt våldsvan för att backa upp Vinof under hans "affärsmöten" och hjälpa till med indriving, kan det finnas någon intressantare person att förhöra? Stig kände dessutom till Eugeniavägen som sin egen bakficka. Han jobbade ju där och kände dessutom Vinof och Robert i åratal.
Bilden av Stig har verkligen klarnat de senaste månaderna.
Jag har alltid uppfattat hon om som klen och jag har inte fattat hur han kunde hävda sig bland de andra missbrukarna. Men nu fattar jag. Han var ju kroppsarbetare. Han var alltså uthållig, senig och råstark, trots en i grunden smal kroppsbyggnad.
Hans slanka kroppstyp i kombination med en trevlig yta (han var snygg social och verbal) gjorde honom väldigt försåtlig att ha att göra med. Han såg märkligt harmlös ut.
Även utanför da Costa-fallet är han en väldigt intressant person. En riktig karaktär.
Detta har jag tjatat om förut men jag tycker att det är viktigt: ett av vittnena som såg två män som såg ut som Stig och Robert, noterade något subtilt men otäckt. Den blonda mannen hade extremt dåliga vibbar men vittnet kunde inte precisera vad problemet var.
Jag tror att polisen blandade ihop olika uppgifter. Det var nog Stig som åsyftades.
Beskrivningen passar perfekt på Stig. När han missbrukade, hade han absolut dåliga vibbar som var svåra att definiera. Han var liksom extremt konstig och helt normal på samma gång. Alla som har träffat en psykiskt sjuk missbrukare, vet hur det känns.
__________________
Senast redigerad av Eremona2.0 2025-06-21 kl. 09:50.
Senast redigerad av Eremona2.0 2025-06-21 kl. 09:50.
Varför polisen inte ville göra sitt jobb, kan vi såklart aldrig reda ut.
Men det var iaf en komplicerad soppa, med förvånansvärt många ingredienser.
En del av problemet, var nog ren lättja, och kanske rädsla.
Det var nog få poliser som hade lust att konfrontera Eugenia-gänget.
Två män som hörde till Vinofs gäng, var nämligen avskräckande stora.
Robert var ung 2 m lång och hans bror var längre, bredare och starkare (tro det eller ej).
Poliser är ju inga superhjältar och de styrs av samma känslor som alla andra. De är rädda och bekväma av sig.
Om polisen ville förhöra och/eller internera Robert och hans bror utan deras godkännande, blev det fruktansvärt jobbigt - och farligt.
Dessa bröder kunde onekligen ta för sig i ett slagsmål med polisen.
Men det var iaf en komplicerad soppa, med förvånansvärt många ingredienser.
En del av problemet, var nog ren lättja, och kanske rädsla.
Det var nog få poliser som hade lust att konfrontera Eugenia-gänget.
Två män som hörde till Vinofs gäng, var nämligen avskräckande stora.
Robert var ung 2 m lång och hans bror var längre, bredare och starkare (tro det eller ej).
Poliser är ju inga superhjältar och de styrs av samma känslor som alla andra. De är rädda och bekväma av sig.
Om polisen ville förhöra och/eller internera Robert och hans bror utan deras godkännande, blev det fruktansvärt jobbigt - och farligt.
Dessa bröder kunde onekligen ta för sig i ett slagsmål med polisen.
Jag har tyvärr tråkiga nyheter.
Beppan är död.
Hon avled den 7 mars 1987. Detta enligt en kopia på en dödsboanmälan som fanns i hennes personakt i Riksarkivet.
Detta dök ner i min brevlåda fredagen den 13 juni. För övrigt samma dag som jag några timmar tidigare hade gått och köpt mig två kuvert och porto för att skicka mitt brev till kvinnan i Storbritannien som jag trodde var Beppan, låt oss för enkelhetens skull kalla henne Deborah.
Ja, två kuvert, eftersom jag tänkte vara extra försiktig. Det ena kuvertet skulle jag ha som ytterkuvert med adressen till Deborahs och makens företag (den enda adressen jag kände till). Där i skulle jag sedan lägga det andra kuvertet med själva brevet och skriva att det var ett personligt brev ämnat endast för Deborahs ögon. Nu i efterhand låter det inte som en jättebra idé eftersom det kanske bara hade väckt nyfikenhet och spekulationer.
Men jag hann aldrig så långt, tack och lov.
Jag hade inte varit tillräckligt tydlig när jag ursprungligen begärde ut Beppans folkbokföringsakt från Riksarkivet. Jag fick ju en kopia på akten där det stod att hon var "försvunnen/obefintlig" sedan 1987-11-01, men det var alltså bara själva omslaget jag fick kopia på. Det vill säga det dubbelvikta hårda papper som utgör själva akten. Man förde folkbokföringsanteckningar på den, både på fram- och baksidan. Sedan förvarade man dokument i den.
Beppan har hela sitt liv bara varit "på församlingen skriven", när hon flyttat mellan olika stadsdelar. Det har aldrig funnits några adresser.
Gällande dödsboanmälan så görs den när den avlidne saknar tillgångar som kan täcka begravningskostnader. Beppans syster står som dödsbodelägare. Det är en socialsekreterare i Stockholms socialdistrikt 1 som på dödsboanmälan intygar att den avlidne saknar tillgångar. Anmälan är också ankomststämplad och undertecknad av bouppteckningsenheten på Stockholms Tingsrätt.
Det har varit svårt för mig att smälta detta. Jag tycker fortfarande att Deborah och hennes döttrar är rysligt lika Beppan på hennes gamla passfoto. Jag började fantisera om att dödsboanmälan kanske var förfalskad och att Beppan trots allt ändå stack iväg till hennes make i Storbritannien för att starta om ett nytt liv.
Där ser man hur lätt det är att falla in i ett tunnelseende. Jag skapar påhittade scenarier för att ”tvinga in” en möjlighet till Beppan fortfarande är i livet.
Men med tanke på hennes ålder och hennes leverne som missbrukare av tung narkotika så är det ju högst troligt hon dog den 7 mars 1987, bara två månader innan hennes 40-årsdag.
Varför hon aldrig stått som avliden i folkbokföringen förblir dock ett mysterium. Kanske har det att göra med att det saknas både dödsbevis och dödsorsaksintyg.
Det saknas för övrigt även äktenskapsbevis med den man hon gifte sig med 1972. Inte heller något intyg om skilsmässa. Det finns inga uppgifter alls om maken mer än förnamn, andranamn och efternamn, samt födelseår. Ingen nationalitet. Men att det är samme man som Deborah är gift med sedan 1974 finner jag högst sannolikt, även om det inte längre spelar någon roll.
Jag tillfrågade ju även brittiska myndigheter ifall de kunde se ifall den mannen varit gift tidigare, men jag har ännu inte fått något svar.
Jag kontaktade återigen Skatteverket i måndags och frågade om de kunde förklara hur rutinerna kring folkbokföring fungerade på den tiden. Handläggaren jag pratade med kunde inte ge några svar på mina frågor, men att idag ska det mycket till för att någon ska bli registrerad som ”försvunnen”. Det görs väldigt mycket för att försöka ta reda på var någon befinner sig. Men handläggaren bad mig istället skicka in kopior på samtliga dokument jag fått ut från Riksarkivet, så att Skatteverket kunde kolla på saken. "Är hon avliden så ska hon stå registrerad som avliden". Jag gjorde så. Inte för jag vet vem det skulle gagna mer än för framtida grävare i da Costa-ärendet. Jag skickade även med kontaktuppgifterna jag fått fram om hennes syster och förmodade före detta make i Storbritannien.
Så då fick vi ännu en till listan över människor runt CdC som inte längre är i livet.
Beppan är död.
Hon avled den 7 mars 1987. Detta enligt en kopia på en dödsboanmälan som fanns i hennes personakt i Riksarkivet.
Detta dök ner i min brevlåda fredagen den 13 juni. För övrigt samma dag som jag några timmar tidigare hade gått och köpt mig två kuvert och porto för att skicka mitt brev till kvinnan i Storbritannien som jag trodde var Beppan, låt oss för enkelhetens skull kalla henne Deborah.
Ja, två kuvert, eftersom jag tänkte vara extra försiktig. Det ena kuvertet skulle jag ha som ytterkuvert med adressen till Deborahs och makens företag (den enda adressen jag kände till). Där i skulle jag sedan lägga det andra kuvertet med själva brevet och skriva att det var ett personligt brev ämnat endast för Deborahs ögon. Nu i efterhand låter det inte som en jättebra idé eftersom det kanske bara hade väckt nyfikenhet och spekulationer.
Men jag hann aldrig så långt, tack och lov.
Jag hade inte varit tillräckligt tydlig när jag ursprungligen begärde ut Beppans folkbokföringsakt från Riksarkivet. Jag fick ju en kopia på akten där det stod att hon var "försvunnen/obefintlig" sedan 1987-11-01, men det var alltså bara själva omslaget jag fick kopia på. Det vill säga det dubbelvikta hårda papper som utgör själva akten. Man förde folkbokföringsanteckningar på den, både på fram- och baksidan. Sedan förvarade man dokument i den.
Beppan har hela sitt liv bara varit "på församlingen skriven", när hon flyttat mellan olika stadsdelar. Det har aldrig funnits några adresser.
Gällande dödsboanmälan så görs den när den avlidne saknar tillgångar som kan täcka begravningskostnader. Beppans syster står som dödsbodelägare. Det är en socialsekreterare i Stockholms socialdistrikt 1 som på dödsboanmälan intygar att den avlidne saknar tillgångar. Anmälan är också ankomststämplad och undertecknad av bouppteckningsenheten på Stockholms Tingsrätt.
Det har varit svårt för mig att smälta detta. Jag tycker fortfarande att Deborah och hennes döttrar är rysligt lika Beppan på hennes gamla passfoto. Jag började fantisera om att dödsboanmälan kanske var förfalskad och att Beppan trots allt ändå stack iväg till hennes make i Storbritannien för att starta om ett nytt liv.
Där ser man hur lätt det är att falla in i ett tunnelseende. Jag skapar påhittade scenarier för att ”tvinga in” en möjlighet till Beppan fortfarande är i livet.
Men med tanke på hennes ålder och hennes leverne som missbrukare av tung narkotika så är det ju högst troligt hon dog den 7 mars 1987, bara två månader innan hennes 40-årsdag.
Varför hon aldrig stått som avliden i folkbokföringen förblir dock ett mysterium. Kanske har det att göra med att det saknas både dödsbevis och dödsorsaksintyg.
Det saknas för övrigt även äktenskapsbevis med den man hon gifte sig med 1972. Inte heller något intyg om skilsmässa. Det finns inga uppgifter alls om maken mer än förnamn, andranamn och efternamn, samt födelseår. Ingen nationalitet. Men att det är samme man som Deborah är gift med sedan 1974 finner jag högst sannolikt, även om det inte längre spelar någon roll.
Jag tillfrågade ju även brittiska myndigheter ifall de kunde se ifall den mannen varit gift tidigare, men jag har ännu inte fått något svar.
Jag kontaktade återigen Skatteverket i måndags och frågade om de kunde förklara hur rutinerna kring folkbokföring fungerade på den tiden. Handläggaren jag pratade med kunde inte ge några svar på mina frågor, men att idag ska det mycket till för att någon ska bli registrerad som ”försvunnen”. Det görs väldigt mycket för att försöka ta reda på var någon befinner sig. Men handläggaren bad mig istället skicka in kopior på samtliga dokument jag fått ut från Riksarkivet, så att Skatteverket kunde kolla på saken. "Är hon avliden så ska hon stå registrerad som avliden". Jag gjorde så. Inte för jag vet vem det skulle gagna mer än för framtida grävare i da Costa-ärendet. Jag skickade även med kontaktuppgifterna jag fått fram om hennes syster och förmodade före detta make i Storbritannien.
Så då fick vi ännu en till listan över människor runt CdC som inte längre är i livet.
Citat:
Jag har tyvärr tråkiga nyheter.
Beppan är död.
Hon avled den 7 mars 1987. Detta enligt en kopia på en dödsboanmälan som fanns i hennes personakt i Riksarkivet.
Detta dök ner i min brevlåda fredagen den 13 juni. För övrigt samma dag som jag några timmar tidigare hade gått och köpt mig två kuvert och porto för att skicka mitt brev till kvinnan i Storbritannien som jag trodde var Beppan, låt oss för enkelhetens skull kalla henne Deborah.
Ja, två kuvert, eftersom jag tänkte vara extra försiktig. Det ena kuvertet skulle jag ha som ytterkuvert med adressen till Deborahs och makens företag (den enda adressen jag kände till). Där i skulle jag sedan lägga det andra kuvertet med själva brevet och skriva att det var ett personligt brev ämnat endast för Deborahs ögon. Nu i efterhand låter det inte som en jättebra idé eftersom det kanske bara hade väckt nyfikenhet och spekulationer.
Men jag hann aldrig så långt, tack och lov.
Jag hade inte varit tillräckligt tydlig när jag ursprungligen begärde ut Beppans folkbokföringsakt från Riksarkivet. Jag fick ju en kopia på akten där det stod att hon var "försvunnen/obefintlig" sedan 1987-11-01, men det var alltså bara själva omslaget jag fick kopia på. Det vill säga det dubbelvikta hårda papper som utgör själva akten. Man förde folkbokföringsanteckningar på den, både på fram- och baksidan. Sedan förvarade man dokument i den.
Beppan har hela sitt liv bara varit "på församlingen skriven", när hon flyttat mellan olika stadsdelar. Det har aldrig funnits några adresser.
Gällande dödsboanmälan så görs den när den avlidne saknar tillgångar som kan täcka begravningskostnader. Beppans syster står som dödsbodelägare. Det är en socialsekreterare i Stockholms socialdistrikt 1 som på dödsboanmälan intygar att den avlidne saknar tillgångar. Anmälan är också ankomststämplad och undertecknad av bouppteckningsenheten på Stockholms Tingsrätt.
Det har varit svårt för mig att smälta detta. Jag tycker fortfarande att Deborah och hennes döttrar är rysligt lika Beppan på hennes gamla passfoto. Jag började fantisera om att dödsboanmälan kanske var förfalskad och att Beppan trots allt ändå stack iväg till hennes make i Storbritannien för att starta om ett nytt liv.
Där ser man hur lätt det är att falla in i ett tunnelseende. Jag skapar påhittade scenarier för att ”tvinga in” en möjlighet till Beppan fortfarande är i livet.
Men med tanke på hennes ålder och hennes leverne som missbrukare av tung narkotika så är det ju högst troligt hon dog den 7 mars 1987, bara två månader innan hennes 40-årsdag.
Varför hon aldrig stått som avliden i folkbokföringen förblir dock ett mysterium. Kanske har det att göra med att det saknas både dödsbevis och dödsorsaksintyg.
Det saknas för övrigt även äktenskapsbevis med den man hon gifte sig med 1972. Inte heller något intyg om skilsmässa. Det finns inga uppgifter alls om maken mer än förnamn, andranamn och efternamn, samt födelseår. Ingen nationalitet. Men att det är samme man som Deborah är gift med sedan 1974 finner jag högst sannolikt, även om det inte längre spelar någon roll.
Jag tillfrågade ju även brittiska myndigheter ifall de kunde se ifall den mannen varit gift tidigare, men jag har ännu inte fått något svar.
Jag kontaktade återigen Skatteverket i måndags och frågade om de kunde förklara hur rutinerna kring folkbokföring fungerade på den tiden. Handläggaren jag pratade med kunde inte ge några svar på mina frågor, men att idag ska det mycket till för att någon ska bli registrerad som ”försvunnen”. Det görs väldigt mycket för att försöka ta reda på var någon befinner sig. Men handläggaren bad mig istället skicka in kopior på samtliga dokument jag fått ut från Riksarkivet, så att Skatteverket kunde kolla på saken. "Är hon avliden så ska hon stå registrerad som avliden". Jag gjorde så. Inte för jag vet vem det skulle gagna mer än för framtida grävare i da Costa-ärendet. Jag skickade även med kontaktuppgifterna jag fått fram om hennes syster och förmodade före detta make i Storbritannien.
Så då fick vi ännu en till listan över människor runt CdC som inte längre är i livet.
Beppan är död.
Hon avled den 7 mars 1987. Detta enligt en kopia på en dödsboanmälan som fanns i hennes personakt i Riksarkivet.
Detta dök ner i min brevlåda fredagen den 13 juni. För övrigt samma dag som jag några timmar tidigare hade gått och köpt mig två kuvert och porto för att skicka mitt brev till kvinnan i Storbritannien som jag trodde var Beppan, låt oss för enkelhetens skull kalla henne Deborah.
Ja, två kuvert, eftersom jag tänkte vara extra försiktig. Det ena kuvertet skulle jag ha som ytterkuvert med adressen till Deborahs och makens företag (den enda adressen jag kände till). Där i skulle jag sedan lägga det andra kuvertet med själva brevet och skriva att det var ett personligt brev ämnat endast för Deborahs ögon. Nu i efterhand låter det inte som en jättebra idé eftersom det kanske bara hade väckt nyfikenhet och spekulationer.
Men jag hann aldrig så långt, tack och lov.
Jag hade inte varit tillräckligt tydlig när jag ursprungligen begärde ut Beppans folkbokföringsakt från Riksarkivet. Jag fick ju en kopia på akten där det stod att hon var "försvunnen/obefintlig" sedan 1987-11-01, men det var alltså bara själva omslaget jag fick kopia på. Det vill säga det dubbelvikta hårda papper som utgör själva akten. Man förde folkbokföringsanteckningar på den, både på fram- och baksidan. Sedan förvarade man dokument i den.
Beppan har hela sitt liv bara varit "på församlingen skriven", när hon flyttat mellan olika stadsdelar. Det har aldrig funnits några adresser.
Gällande dödsboanmälan så görs den när den avlidne saknar tillgångar som kan täcka begravningskostnader. Beppans syster står som dödsbodelägare. Det är en socialsekreterare i Stockholms socialdistrikt 1 som på dödsboanmälan intygar att den avlidne saknar tillgångar. Anmälan är också ankomststämplad och undertecknad av bouppteckningsenheten på Stockholms Tingsrätt.
Det har varit svårt för mig att smälta detta. Jag tycker fortfarande att Deborah och hennes döttrar är rysligt lika Beppan på hennes gamla passfoto. Jag började fantisera om att dödsboanmälan kanske var förfalskad och att Beppan trots allt ändå stack iväg till hennes make i Storbritannien för att starta om ett nytt liv.
Där ser man hur lätt det är att falla in i ett tunnelseende. Jag skapar påhittade scenarier för att ”tvinga in” en möjlighet till Beppan fortfarande är i livet.
Men med tanke på hennes ålder och hennes leverne som missbrukare av tung narkotika så är det ju högst troligt hon dog den 7 mars 1987, bara två månader innan hennes 40-årsdag.
Varför hon aldrig stått som avliden i folkbokföringen förblir dock ett mysterium. Kanske har det att göra med att det saknas både dödsbevis och dödsorsaksintyg.
Det saknas för övrigt även äktenskapsbevis med den man hon gifte sig med 1972. Inte heller något intyg om skilsmässa. Det finns inga uppgifter alls om maken mer än förnamn, andranamn och efternamn, samt födelseår. Ingen nationalitet. Men att det är samme man som Deborah är gift med sedan 1974 finner jag högst sannolikt, även om det inte längre spelar någon roll.
Jag tillfrågade ju även brittiska myndigheter ifall de kunde se ifall den mannen varit gift tidigare, men jag har ännu inte fått något svar.
Jag kontaktade återigen Skatteverket i måndags och frågade om de kunde förklara hur rutinerna kring folkbokföring fungerade på den tiden. Handläggaren jag pratade med kunde inte ge några svar på mina frågor, men att idag ska det mycket till för att någon ska bli registrerad som ”försvunnen”. Det görs väldigt mycket för att försöka ta reda på var någon befinner sig. Men handläggaren bad mig istället skicka in kopior på samtliga dokument jag fått ut från Riksarkivet, så att Skatteverket kunde kolla på saken. "Är hon avliden så ska hon stå registrerad som avliden". Jag gjorde så. Inte för jag vet vem det skulle gagna mer än för framtida grävare i da Costa-ärendet. Jag skickade även med kontaktuppgifterna jag fått fram om hennes syster och förmodade före detta make i Storbritannien.
Så då fick vi ännu en till listan över människor runt CdC som inte längre är i livet.
Hon blev bara 39 år. Det var väl heroinet som blev hennes död.
Tack för ditt otroligt nogranna och envisa arbete med att leta fram information om Beppan.
Med tanke på att Beppan är död, är det extremt tveksamt om hennes syster vill hjälpa oss.
Systerns eventuella intresse för da Costas öde och systerns vilja att dela med sig av minnen och fakta, försvann nog när Beppan dog.
..
Citat:
Intressant. Låg Mankinens lägenhet nära någon CdC-relaterad plats, t ex Hvilan/Hotell Gustav Vasa/Eugeniavägen?
Om du vill PM:a Monikas telefonnummer kan jag dubbelkolla i det aktuella numret av Aftonbladet.
Oavsett om tipsaren faktiskt såg säckarna med kvarlevorna eller några orelaterade säckar är det tänkvärt.
Ifall det rörde sig om vanliga säckar med skräp innebär det att en gärningsman/dumpare förmodligen inte behövde vara särskilt diskret vid dumpningen. Vem skulle bry sig om att någon förflyttade otympliga sopsäckar på Eugeniavägen, när det antagligen var en vanlig syn?
Om man å andra sidan utgår ifrån att tipsaren såg rätt säckar innebär det ett förändrat scenario.
Utifrån den korta beskrivningen i tipset tycks säckarna ha stått relativt öppet, i närheten av ett skjul samt latrintunnor. Även om säckarna med kvarlevor inte var särskilt väl dolda tycks de inte ha varit fullt exponerade när de återfanns. Kan någon möjligen ha flyttat på dem, från ett utsatt läge i närheten av några latrintunnor till ett annat, lite mer undanskymt? Kanske med hjälp av just en av tunnorna, för att slippa röra vid säckarna mer än nödvändigt?
Din tanke om att tunnan vid FP3 var en latrintunna är mycket intressant och förefaller rimlig. Storlek och material verkar stämma överens med mina framgooglade bilder på latrintunnor - ytterligare ett ämne jag inte trodde att jag skulle fördjupa mig inom...
Latrintunnor används alltså till utedass och torrtoaletter. Jag undrar vilka lokaler på Eugeniavägen som saknade normala toaletter, och var dessa tunnor kan ha förvarats.
Slutligen är det lite hisnande att tänka på att midsommaraftonen för 41 år sedan var det fullt hålligång på Eugeniavägen 25. Jag undrar vad Vinof och de andra pratade om, och varför Vinof var övertygad om att CdC redan då var död och utplacerad på fyndplatsen.
Om du vill PM:a Monikas telefonnummer kan jag dubbelkolla i det aktuella numret av Aftonbladet.
Oavsett om tipsaren faktiskt såg säckarna med kvarlevorna eller några orelaterade säckar är det tänkvärt.
Ifall det rörde sig om vanliga säckar med skräp innebär det att en gärningsman/dumpare förmodligen inte behövde vara särskilt diskret vid dumpningen. Vem skulle bry sig om att någon förflyttade otympliga sopsäckar på Eugeniavägen, när det antagligen var en vanlig syn?
Om man å andra sidan utgår ifrån att tipsaren såg rätt säckar innebär det ett förändrat scenario.
Utifrån den korta beskrivningen i tipset tycks säckarna ha stått relativt öppet, i närheten av ett skjul samt latrintunnor. Även om säckarna med kvarlevor inte var särskilt väl dolda tycks de inte ha varit fullt exponerade när de återfanns. Kan någon möjligen ha flyttat på dem, från ett utsatt läge i närheten av några latrintunnor till ett annat, lite mer undanskymt? Kanske med hjälp av just en av tunnorna, för att slippa röra vid säckarna mer än nödvändigt?
Din tanke om att tunnan vid FP3 var en latrintunna är mycket intressant och förefaller rimlig. Storlek och material verkar stämma överens med mina framgooglade bilder på latrintunnor - ytterligare ett ämne jag inte trodde att jag skulle fördjupa mig inom...
Latrintunnor används alltså till utedass och torrtoaletter. Jag undrar vilka lokaler på Eugeniavägen som saknade normala toaletter, och var dessa tunnor kan ha förvarats.
Slutligen är det lite hisnande att tänka på att midsommaraftonen för 41 år sedan var det fullt hålligång på Eugeniavägen 25. Jag undrar vad Vinof och de andra pratade om, och varför Vinof var övertygad om att CdC redan då var död och utplacerad på fyndplatsen.
Du frågade om Marko Mankinens adress. Han bodde vid Atlasmuren, om ja minns rätt, på en av smågatorna. Vilket betyder att man kan gissa hur Monika brukade promenera på 80-talet, från bostaden vid Vasaparken till Mankinens bostad.
Mankinen var mycket lojal mot Monika, trots att hon försökte mörda honom och betedde sig fullständigt vansinnigt. Jag noterade hans namn i Monikas dödsannons, 2010. Han var ingen tillfällig bekantskap.
Citat:
Även om det så klart är en besvikelse att också Beppan och hennes eventuella kunskaper har gått förlorade är det fantastiskt att du har fått fram så här mycket. Innan du började dina efterforskningar var Beppan bara en diffus figur, men nu vet vi så mycket mer om henne. Tack!
Jag har tyvärr tråkiga nyheter.
Beppan är död.
Beppan är död.
Hon avled den 7 mars 1987. Detta enligt en kopia på en dödsboanmälan som fanns i hennes personakt i Riksarkivet.
Detta dök ner i min brevlåda fredagen den 13 juni. För övrigt samma dag som jag några timmar tidigare hade gått och köpt mig två kuvert och porto för att skicka mitt brev till kvinnan i Storbritannien som jag trodde var Beppan, låt oss för enkelhetens skull kalla henne Deborah.
Ja, två kuvert, eftersom jag tänkte vara extra försiktig. Det ena kuvertet skulle jag ha som ytterkuvert med adressen till Deborahs och makens företag (den enda adressen jag kände till). Där i skulle jag sedan lägga det andra kuvertet med själva brevet och skriva att det var ett personligt brev ämnat endast för Deborahs ögon. Nu i efterhand låter det inte som en jättebra idé eftersom det kanske bara hade väckt nyfikenhet och spekulationer.
Men jag hann aldrig så långt, tack och lov.
Jag hade inte varit tillräckligt tydlig när jag ursprungligen begärde ut Beppans folkbokföringsakt från Riksarkivet. Jag fick ju en kopia på akten där det stod att hon var "försvunnen/obefintlig" sedan 1987-11-01, men det var alltså bara själva omslaget jag fick kopia på. Det vill säga det dubbelvikta hårda papper som utgör själva akten. Man förde folkbokföringsanteckningar på den, både på fram- och baksidan. Sedan förvarade man dokument i den.
Beppan har hela sitt liv bara varit "på församlingen skriven", när hon flyttat mellan olika stadsdelar. Det har aldrig funnits några adresser.
Gällande dödsboanmälan så görs den när den avlidne saknar tillgångar som kan täcka begravningskostnader. Beppans syster står som dödsbodelägare. Det är en socialsekreterare i Stockholms socialdistrikt 1 som på dödsboanmälan intygar att den avlidne saknar tillgångar. Anmälan är också ankomststämplad och undertecknad av bouppteckningsenheten på Stockholms Tingsrätt.
Det har varit svårt för mig att smälta detta. Jag tycker fortfarande att Deborah och hennes döttrar är rysligt lika Beppan på hennes gamla passfoto. Jag började fantisera om att dödsboanmälan kanske var förfalskad och att Beppan trots allt ändå stack iväg till hennes make i Storbritannien för att starta om ett nytt liv.
Där ser man hur lätt det är att falla in i ett tunnelseende. Jag skapar påhittade scenarier för att ”tvinga in” en möjlighet till Beppan fortfarande är i livet.
Men med tanke på hennes ålder och hennes leverne som missbrukare av tung narkotika så är det ju högst troligt hon dog den 7 mars 1987, bara två månader innan hennes 40-årsdag.
Varför hon aldrig stått som avliden i folkbokföringen förblir dock ett mysterium. Kanske har det att göra med att det saknas både dödsbevis och dödsorsaksintyg.
Det saknas för övrigt även äktenskapsbevis med den man hon gifte sig med 1972. Inte heller något intyg om skilsmässa. Det finns inga uppgifter alls om maken mer än förnamn, andranamn och efternamn, samt födelseår. Ingen nationalitet. Men att det är samme man som Deborah är gift med sedan 1974 finner jag högst sannolikt, även om det inte längre spelar någon roll.
Jag tillfrågade ju även brittiska myndigheter ifall de kunde se ifall den mannen varit gift tidigare, men jag har ännu inte fått något svar.
Jag kontaktade återigen Skatteverket i måndags och frågade om de kunde förklara hur rutinerna kring folkbokföring fungerade på den tiden. Handläggaren jag pratade med kunde inte ge några svar på mina frågor, men att idag ska det mycket till för att någon ska bli registrerad som ”försvunnen”. Det görs väldigt mycket för att försöka ta reda på var någon befinner sig. Men handläggaren bad mig istället skicka in kopior på samtliga dokument jag fått ut från Riksarkivet, så att Skatteverket kunde kolla på saken. "Är hon avliden så ska hon stå registrerad som avliden". Jag gjorde så. Inte för jag vet vem det skulle gagna mer än för framtida grävare i da Costa-ärendet. Jag skickade även med kontaktuppgifterna jag fått fram om hennes syster och förmodade före detta make i Storbritannien.
Så då fick vi ännu en till listan över människor runt CdC som inte längre är i livet.
Detta dök ner i min brevlåda fredagen den 13 juni. För övrigt samma dag som jag några timmar tidigare hade gått och köpt mig två kuvert och porto för att skicka mitt brev till kvinnan i Storbritannien som jag trodde var Beppan, låt oss för enkelhetens skull kalla henne Deborah.
Ja, två kuvert, eftersom jag tänkte vara extra försiktig. Det ena kuvertet skulle jag ha som ytterkuvert med adressen till Deborahs och makens företag (den enda adressen jag kände till). Där i skulle jag sedan lägga det andra kuvertet med själva brevet och skriva att det var ett personligt brev ämnat endast för Deborahs ögon. Nu i efterhand låter det inte som en jättebra idé eftersom det kanske bara hade väckt nyfikenhet och spekulationer.
Men jag hann aldrig så långt, tack och lov.
Jag hade inte varit tillräckligt tydlig när jag ursprungligen begärde ut Beppans folkbokföringsakt från Riksarkivet. Jag fick ju en kopia på akten där det stod att hon var "försvunnen/obefintlig" sedan 1987-11-01, men det var alltså bara själva omslaget jag fick kopia på. Det vill säga det dubbelvikta hårda papper som utgör själva akten. Man förde folkbokföringsanteckningar på den, både på fram- och baksidan. Sedan förvarade man dokument i den.
Beppan har hela sitt liv bara varit "på församlingen skriven", när hon flyttat mellan olika stadsdelar. Det har aldrig funnits några adresser.
Gällande dödsboanmälan så görs den när den avlidne saknar tillgångar som kan täcka begravningskostnader. Beppans syster står som dödsbodelägare. Det är en socialsekreterare i Stockholms socialdistrikt 1 som på dödsboanmälan intygar att den avlidne saknar tillgångar. Anmälan är också ankomststämplad och undertecknad av bouppteckningsenheten på Stockholms Tingsrätt.
Det har varit svårt för mig att smälta detta. Jag tycker fortfarande att Deborah och hennes döttrar är rysligt lika Beppan på hennes gamla passfoto. Jag började fantisera om att dödsboanmälan kanske var förfalskad och att Beppan trots allt ändå stack iväg till hennes make i Storbritannien för att starta om ett nytt liv.
Där ser man hur lätt det är att falla in i ett tunnelseende. Jag skapar påhittade scenarier för att ”tvinga in” en möjlighet till Beppan fortfarande är i livet.
Men med tanke på hennes ålder och hennes leverne som missbrukare av tung narkotika så är det ju högst troligt hon dog den 7 mars 1987, bara två månader innan hennes 40-årsdag.
Varför hon aldrig stått som avliden i folkbokföringen förblir dock ett mysterium. Kanske har det att göra med att det saknas både dödsbevis och dödsorsaksintyg.
Det saknas för övrigt även äktenskapsbevis med den man hon gifte sig med 1972. Inte heller något intyg om skilsmässa. Det finns inga uppgifter alls om maken mer än förnamn, andranamn och efternamn, samt födelseår. Ingen nationalitet. Men att det är samme man som Deborah är gift med sedan 1974 finner jag högst sannolikt, även om det inte längre spelar någon roll.
Jag tillfrågade ju även brittiska myndigheter ifall de kunde se ifall den mannen varit gift tidigare, men jag har ännu inte fått något svar.
Jag kontaktade återigen Skatteverket i måndags och frågade om de kunde förklara hur rutinerna kring folkbokföring fungerade på den tiden. Handläggaren jag pratade med kunde inte ge några svar på mina frågor, men att idag ska det mycket till för att någon ska bli registrerad som ”försvunnen”. Det görs väldigt mycket för att försöka ta reda på var någon befinner sig. Men handläggaren bad mig istället skicka in kopior på samtliga dokument jag fått ut från Riksarkivet, så att Skatteverket kunde kolla på saken. "Är hon avliden så ska hon stå registrerad som avliden". Jag gjorde så. Inte för jag vet vem det skulle gagna mer än för framtida grävare i da Costa-ärendet. Jag skickade även med kontaktuppgifterna jag fått fram om hennes syster och förmodade före detta make i Storbritannien.
Så då fick vi ännu en till listan över människor runt CdC som inte längre är i livet.
Det är fascinerande att det i tråden har spekulerats om huruvida två olika kvinnor kunde ha varit identiska med Beppan och att det fanns påtagliga indicier mot bägge, men att det i slutändan visade sig vara endast slumpmässiga sammanträffanden. Man upphör aldrig att förvånas av da Costa-fallets häpnadsväckande förvecklingar.
Jag noterar att inte heller Beppan hade en fast adress. Det förklarar ju varför CdC inte valde att övernatta hos Beppan, trots att de kände varandra väl. Förmodligen gjorde Beppan som Catrine och bodde på vandrarhem, hotell, i tillfälliga bostäder och dylikt. Det hade varit intressant att veta om hon hade tillgång till något boende i city, med tanke på Catrines uttalande till TÅ om att hon skulle "hem" och byta om innan träffen med Beppan. Tänk om Catrine menade Beppans hem?
Citat:
Till Vinofs försvar kan man visserligen notera att polisen ställer ett antal frågor om pingsten innan Vinofs uttalande om att Catrine "måste väl ha varit där borta då". Han bör ju ha kunnat räkna ut att pingsten var den relevanta tidpunkten, om han inte dessutom redan innan läst om det i pressen.
Vinof verkar försäga sig i förhöret. En polis måste vara bra j-a trög om han inte hör att Vinof "fiskar", att han söker informaiton utan att vilja säga vad han själv vet. Att säga att BO:s kroppsdelar "måste" ha legat vid Y-korsningen vid midsommar, är ett ganska intressant uttalande.
Inte ens expertena kunde ju säga exakt hur länge de hade ruttnat och hur länge de låg på marken.
Vinof hade ju inte den blekaste aning om i vilket skick kvarlevorna var, om han stod helt utanför brottsscenariot. Vad honom anbelangade, kunde de ha sett ut hur som helst. Hur kunde han veta att de inte låg i ett kylskåp ända fram till de dumpades?
Att den 19/6 var sista dagen då hon möjligen kan ha levt (pga den uteblivna kontakten med modern och systern) bör han ha varit omedveten om.
Ja midsommarfirandet kan man fundera över. Vinof påstår alltså att han och hans polare (det bör ha varit Robert Mats N Stig Masen och liknande ansvarsfulla samhällsbärare) firade midsommar 70 meter från FP2, strax efter att da Costa hade dött.
Bara det påståendet är ju en anledning att förhöra flera av Vinofs polare.
Gör man en bulletlist med skäl till förhöra flera polare till Vinof, blir den riktigt matig:
- Vinofs kontakt med BO
- Roberts kontakt med BO, tillsammans med Vinof
- Roberts och Stigs signalement iakttagna tillsammans med BO i juni 1984
- Närheten mellan E-vägen 25 och FP2
- Ett flertal kommentarer i Vinofs förhör, hållet 1985
- Det faktum att Vinofs arbetsplats var ett tillhåll för missbrukare
- Det faktum att Vinof, Stig, Robert och Mats N var kriminella
- Det faktum att Vinof var en känd torsk
- Roberts personlighet: en våldsam missbrukare
- Stigs personlighet: troligen en kombination av missbruk och kronisk psykisk sjukdom
- Vinofs suspekta beteende: hans ovilja att bli förhörd
- Den kompakta tystnaden runt hans polare. INGEN av dem hörde av sig till polisen
- Närheten i ålder: Mats N, Stig och Robert var i tjugoårsåldern och måste ha stött på BO vid flera tillfällen
- Den grupp av prostituerade kvinnor som höll till på E-vägen 25
- Det faktum att Vinof själv sa att han tog prostituerade kvinnor till E-vägen 25
- Det faktum att Vinof, Stig, Robert och hans bror var vid Stureplan vid den ungefärliga tidpunkten för BO:s försvinnande. Detta var hennes jaktmarker och hon försvann i mitten av juni, någon gång mellan den 15/5 och 19/6.
- Det faktum att Vinof var narkoman. Eftersom han umgicks med amfetaminister (både Stig och Robert använde amfetamin) och uppvisar flera tecken på att vara amfetaminist, bör han ha frotterat sig med samma missbrukare som da Costa vid flera tillfällen.
- Det faktum att BO var kroniskt bostadslös. Att BO kände till E-vägen väl och sov där vid flera tillfällen, verkar mer än troligt.
Jösses ...
Phu. Hur kan en utredare inte sätta ihop en sådan lista och jobba med den?
Med tanke på att Stig var råkriminell, bör polisen ha vetat att Stig var psykiskt sjuk. Och i efterhand får man ju gåshud. En psykiskt sjuk amfetaminist som är tillräckligt våldsvan för att backa upp Vinof under hans "affärsmöten" och hjälpa till med indriving, kan det finnas någon intressantare person att förhöra? Stig kände dessutom till Eugeniavägen som sin egen bakficka. Han jobbade ju där och kände dessutom Vinof och Robert i åratal.
Bilden av Stig har verkligen klarnat de senaste månaderna.
Jag har alltid uppfattat hon om som klen och jag har inte fattat hur han kunde hävda sig bland de andra missbrukarna. Men nu fattar jag. Han var ju kroppsarbetare. Han var alltså uthållig, senig och råstark, trots en i grunden smal kroppsbyggnad.
Hans slanka kroppstyp i kombination med en trevlig yta (han var snygg social och verbal) gjorde honom väldigt försåtlig att ha att göra med. Han såg märkligt harmlös ut.
Även utanför da Costa-fallet är han en väldigt intressant person. En riktig karaktär.
Detta har jag tjatat om förut men jag tycker att det är viktigt: ett av vittnena som såg två män som såg ut som Stig och Robert, noterade något subtilt men otäckt. Den blonda mannen hade extremt dåliga vibbar men vittnet kunde inte precisera vad problemet var.
Jag tror att polisen blandade ihop olika uppgifter. Det var nog Stig som åsyftades.
Beskrivningen passar perfekt på Stig. När han missbrukade, hade han absolut dåliga vibbar som var svåra att definiera. Han var liksom extremt konstig och helt normal på samma gång. Alla som har träffat en psykiskt sjuk missbrukare, vet hur det känns.
Inte ens expertena kunde ju säga exakt hur länge de hade ruttnat och hur länge de låg på marken.
Vinof hade ju inte den blekaste aning om i vilket skick kvarlevorna var, om han stod helt utanför brottsscenariot. Vad honom anbelangade, kunde de ha sett ut hur som helst. Hur kunde han veta att de inte låg i ett kylskåp ända fram till de dumpades?
Att den 19/6 var sista dagen då hon möjligen kan ha levt (pga den uteblivna kontakten med modern och systern) bör han ha varit omedveten om.
Ja midsommarfirandet kan man fundera över. Vinof påstår alltså att han och hans polare (det bör ha varit Robert Mats N Stig Masen och liknande ansvarsfulla samhällsbärare) firade midsommar 70 meter från FP2, strax efter att da Costa hade dött.
Bara det påståendet är ju en anledning att förhöra flera av Vinofs polare.
Gör man en bulletlist med skäl till förhöra flera polare till Vinof, blir den riktigt matig:
- Vinofs kontakt med BO
- Roberts kontakt med BO, tillsammans med Vinof
- Roberts och Stigs signalement iakttagna tillsammans med BO i juni 1984
- Närheten mellan E-vägen 25 och FP2
- Ett flertal kommentarer i Vinofs förhör, hållet 1985
- Det faktum att Vinofs arbetsplats var ett tillhåll för missbrukare
- Det faktum att Vinof, Stig, Robert och Mats N var kriminella
- Det faktum att Vinof var en känd torsk
- Roberts personlighet: en våldsam missbrukare
- Stigs personlighet: troligen en kombination av missbruk och kronisk psykisk sjukdom
- Vinofs suspekta beteende: hans ovilja att bli förhörd
- Den kompakta tystnaden runt hans polare. INGEN av dem hörde av sig till polisen
- Närheten i ålder: Mats N, Stig och Robert var i tjugoårsåldern och måste ha stött på BO vid flera tillfällen
- Den grupp av prostituerade kvinnor som höll till på E-vägen 25
- Det faktum att Vinof själv sa att han tog prostituerade kvinnor till E-vägen 25
- Det faktum att Vinof, Stig, Robert och hans bror var vid Stureplan vid den ungefärliga tidpunkten för BO:s försvinnande. Detta var hennes jaktmarker och hon försvann i mitten av juni, någon gång mellan den 15/5 och 19/6.
- Det faktum att Vinof var narkoman. Eftersom han umgicks med amfetaminister (både Stig och Robert använde amfetamin) och uppvisar flera tecken på att vara amfetaminist, bör han ha frotterat sig med samma missbrukare som da Costa vid flera tillfällen.
- Det faktum att BO var kroniskt bostadslös. Att BO kände till E-vägen väl och sov där vid flera tillfällen, verkar mer än troligt.
Jösses ...
Phu. Hur kan en utredare inte sätta ihop en sådan lista och jobba med den?
Med tanke på att Stig var råkriminell, bör polisen ha vetat att Stig var psykiskt sjuk. Och i efterhand får man ju gåshud. En psykiskt sjuk amfetaminist som är tillräckligt våldsvan för att backa upp Vinof under hans "affärsmöten" och hjälpa till med indriving, kan det finnas någon intressantare person att förhöra? Stig kände dessutom till Eugeniavägen som sin egen bakficka. Han jobbade ju där och kände dessutom Vinof och Robert i åratal.
Bilden av Stig har verkligen klarnat de senaste månaderna.
Jag har alltid uppfattat hon om som klen och jag har inte fattat hur han kunde hävda sig bland de andra missbrukarna. Men nu fattar jag. Han var ju kroppsarbetare. Han var alltså uthållig, senig och råstark, trots en i grunden smal kroppsbyggnad.
Hans slanka kroppstyp i kombination med en trevlig yta (han var snygg social och verbal) gjorde honom väldigt försåtlig att ha att göra med. Han såg märkligt harmlös ut.
Även utanför da Costa-fallet är han en väldigt intressant person. En riktig karaktär.
Detta har jag tjatat om förut men jag tycker att det är viktigt: ett av vittnena som såg två män som såg ut som Stig och Robert, noterade något subtilt men otäckt. Den blonda mannen hade extremt dåliga vibbar men vittnet kunde inte precisera vad problemet var.
Jag tror att polisen blandade ihop olika uppgifter. Det var nog Stig som åsyftades.
Beskrivningen passar perfekt på Stig. När han missbrukade, hade han absolut dåliga vibbar som var svåra att definiera. Han var liksom extremt konstig och helt normal på samma gång. Alla som har träffat en psykiskt sjuk missbrukare, vet hur det känns.
Själv funderar jag över när polisen dels fastslog pingsten som dödsdatum och därmed bortsåg från vittnesmålen från Saba, Ragge med flera, dels när denna tidpunkt spreds medialt.
Men en intressant aspekt av Vinofs uttalande om att Catrine skulle ha funnits "där borta" vid midsommar är att förhörsledaren reagerar på samma sätt som när Vinof babblar om att han sagt till X (Robert?) att de hade kunnat kommit just då (när säckarna dumpades). Även här byter polisen ämne:
V: [...] men jag talar om hurdant det var på midsommarafton, och med tanke på att hon måste väl ha varit där borta då eller... jag sa det till (maskat) "kan du förstå att..."
F: Du läste i tidningen sedan att hon hade anträffats?
Varför vill polisen inte höra vad Vinof hade sagt till den maskade personen? Om det är Robert som döljer sig bakom maskningen också här kan man notera att polisen avbryter och för in samtalet på andra spår så fort han omnämns. Det kanske inte var primärt Vinof som var problemet polisen inte ville närma sig, utan Robert?
Citat:
Till Vinofs försvar kan man visserligen notera att polisen ställer ett antal frågor om pingsten innan Vinofs uttalande om att Catrine "måste väl ha varit där borta då". Han bör ju ha kunnat räkna ut att pingsten var den relevanta tidpunkten, om han inte dessutom redan innan läst om det i pressen.
Själv funderar jag över när polisen dels fastslog pingsten som dödsdatum och därmed bortsåg från vittnesmålen från Saba, Ragge med flera, dels när denna tidpunkt spreds medialt.
Men en intressant aspekt av Vinofs uttalande om att Catrine skulle ha funnits "där borta" vid midsommar är att förhörsledaren reagerar på samma sätt som när Vinof babblar om att han sagt till X (Robert?) att de hade kunnat kommit just då (när säckarna dumpades). Även här byter polisen ämne:
V: [...] men jag talar om hurdant det var på midsommarafton, och med tanke på att hon måste väl ha varit där borta då eller... jag sa det till (maskat) "kan du förstå att..."
F: Du läste i tidningen sedan att hon hade anträffats?
Varför vill polisen inte höra vad Vinof hade sagt till den maskade personen? Om det är Robert som döljer sig bakom maskningen också här kan man notera att polisen avbryter och för in samtalet på andra spår så fort han omnämns. Det kanske inte var primärt Vinof som var problemet polisen inte ville närma sig, utan Robert?
Själv funderar jag över när polisen dels fastslog pingsten som dödsdatum och därmed bortsåg från vittnesmålen från Saba, Ragge med flera, dels när denna tidpunkt spreds medialt.
Men en intressant aspekt av Vinofs uttalande om att Catrine skulle ha funnits "där borta" vid midsommar är att förhörsledaren reagerar på samma sätt som när Vinof babblar om att han sagt till X (Robert?) att de hade kunnat kommit just då (när säckarna dumpades). Även här byter polisen ämne:
V: [...] men jag talar om hurdant det var på midsommarafton, och med tanke på att hon måste väl ha varit där borta då eller... jag sa det till (maskat) "kan du förstå att..."
F: Du läste i tidningen sedan att hon hade anträffats?
Varför vill polisen inte höra vad Vinof hade sagt till den maskade personen? Om det är Robert som döljer sig bakom maskningen också här kan man notera att polisen avbryter och för in samtalet på andra spår så fort han omnämns. Det kanske inte var primärt Vinof som var problemet polisen inte ville närma sig, utan Robert?
Det är Robert bakom maskningen.
Det är han och Vinof som diskuterar da Costas öde.
Varför R inte förhördes, kan man undra.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
