Citat:
Ursprungligen postat av
echoesofglory
För dem som kanske har problem med FUP:länken
Tackar vänligast! Det är tveksamt om jag orkar läsa igenom allt, eftersom det sägs att den omfattar flera tusen sidor, men kanske ger jag mig på några av de mer intressanta personernas vittnesmål.
Jag har nu läst del 2, "Mamman", i PL:s bok, som fokuserar på TA:s exfru (med PL:s fingerade namn "Marita") och hennes inblandning i detta fall.
Redan det första kapitlet,
"Äktenskapet", bjuder på en hel del intressant information, framförallt gällande "Maritas" bakgrund. Som jag skrev tidigare finns det god grund för att inte betrakta Jehovas Vittnen som fullt trovärdiga i sina kontakter med rättsväsendet. Nu visar det sig att hon under sin uppväxt inte tillhört denna grupp, men däremot Södermalmskyrkan (som jag faktiskt personligen ganska ofta går förbi, utan att tidigare känna till vad den representerar). Denna var tidigare en del av Pingströrelsen, men bröt sig ut därifrån för att istället gå upp i
Trosrörelsen, som även exempelvis Livets Ord tillhör.
Att hon inte tillhörde just Jehovas Vittnen är dock inte någon större förlust vad gäller att hysa berättigad misstro mot "Marita". Exempelcitat från Wikipedia, med mitt tillägg av fetstil: "Trosrörelsen är en del av den karismatiskt kristna rörelsen (...). Trosrörelsen kombinerar detta med en
evangelikal eller fundamentalistisk bibelsyn, en baptistisk dopsyn och ett bejakande av apostoliskt ledarskap". Utöver detta framgår från PL:s bok att "Som äldsta dotter var Marita den som fick ta hand om sin mamma, när denna kände av sina nervösa besvär och ibland kunde gråta en hel natt". "Marita" flyttade tidigt hemifrån (troligtvis till stor del pga familjesituationen).
Det framgår även att "Maritas" väninnor Lisbeth och Gittan (det är oklart om dessa namn är fingerade) "beundrade Maritas förmåga att språkligt formulera sig, men irriterade sig över att
hon kunde visa sig intrigant och manipulerande, när hon inte fick sin vilja fram. Den här sidan hos henne kunde ibland skapa en viss misstro mot henne från väninnornas sida".
Utöver detta är det tydligt att "Marita" i sina intima relationer verkade sitta fast i tankebanorna från hennes omsorg om sin egen mamma: "Som sjuttonåring höll Marita ihop med en tjugosex år äldre missbrukare i en rivningslägenhet på Söder i Stockholm. Senare skulle hon inleda en förbindelse med en nästan fyrtio år äldre fotograf och författare och sommaren 1981, då hon på nytt sökte upp TA i hans lägenhet på Grev Turegatan, hade hon i mer än ett år levt ihop med en svårt alkoholiserad jämnårig journalist vid en landsortstidning femton mil från Stockholm".
Efter detta beskrivs den ökända middagen då TA bjöd hem TH och hans sambo, som var väldigt utmanande klädd. TH:s exfru var vid detta tillfälle redan död, och "Marita" blev mycket illa berörd över att få veta att TH haft ett förhållande med den nuvarande sambon redan innan hans exfru dog.
Vidare framgår att "Marita" sannolikt hade väntat sig att få flera barn, vilket så klart inte var möjligt med det saligt insomnade sexlivet mellan henne och TA efter graviditeten. Utöver denna besvikelse uppstod även klassiska konflikter runt hushållsarbetet och omsorgen om dottern. Enligt TA uppfattade han dock att då han försökte ta på sig någon av dessa uppgifter så var det alltid något som var fel med hans sätt att göra dem på. Det förefaller alltså som att det inte rörde sig om någon konstruktiv kritik.
Två anmärkningsvärda detaljer dyker upp på sidan 179: "Dottern var allergiker som sina föräldrar och hade lätt för att få hudbesvär. Vid första besöket på barnavårdscentralen (...) penslades hon i underlivet mot svamp, men drabbades därefter av blöjeksem, som gjorde att hon nästan alltid var röd och irriterad (...)". Lite senare på samma sida kommer den kanske märkligaste meningen: "Marita tog gärna barnet med sig i sängen och tyckte inte att det gjorde något om ett så litet barn låg med i sängen när föräldrarna hade samlag". Om man tror att små barn kan lägga saker på minnet och senare berätta om dem så finns ju här en konkret grund för eventuella sexuella delar i vad dottern sa som del av "barnets berättelse".
Efter detta börjar turerna med undersökningar av dottern för att utreda om hon utsatts för sexuella övergrepp. Rödhet och irritation var dock som beskrivits ovan något som hon dragits med redan innan "Marita" började få idéer av den här sorten, och i kombination med dotterns "skavande" mot diverse underlag så kan man inte gärna vänta sig att dessa hudbesvär skulle bli bättre.
Kapitlet
"Incest" handlar som alla förstår om hur misstankarna mot TA började gro, dels från "Maritas" och dels från dagispersonalens sida. Det framgår tidigt i kapitlet att Aftonbladet haft en artikelserie om just incest kort innan dagispersonalen började forma sina misstankar om att "Erika" [PL:s fingerade namn på dottern] var en av de drabbade. Artiklarna hade uppmanat de som arbetade med barn på olika sätt att utgå från att det borde finnas barn som utsatts för sexuella övergrepp i varje dagisgrupp. I samband med att "Marita" började oroa sig för detta kom nyheten om den anhållne rättsläkaren, och "Marita" ringde upp våldsroteln för att fråga om det var TH som anhållits, vilket omedelbart bekräftades.
Kapitlet
"Skruvmejseln" handlar om de fortsatta undersökningarna av dottern, under vilka man vid ett tillfälle sa åt "Erika" att det var dags att byta blöjor, varpå hon skrek "Nej, nej, ont" och på frågan om vad som gör ont svarade "skruvmejsel". Det tas även upp hur "Marita" på telefon förklarar för TA att hon pratat med polisen om TH och hennes kontakt med denne, samt om undersökningarna av "Erika" för att se om hon utsatts för incest.
Kapitlet
"En skrämmande lek" börjar med att "Marita" får reda på TA:s porr- och onanivanor, vilket hon senare nämnt i förhör som en likhet mellan TA och TH - att de "levde båda ett pornografiskt liv". Under juldagen 1984 tog TA några foton på den nakna dottern efter att hon badat. "Marita" uttryckte senare misstankar om att dessa foton skickats runt i pedofilnätverk, men inga bevis fanns för att dessa bilder faktiskt påträffats i något tillslag. I början av 1985 flyttar så "Marita" och "Erika" in i ett skyddat boende. Vid de fortsatta undersökningarna av dottern medverkade inte längre TA, till viss del på sin advokats inrådan. Ett sista tillfälle kommer han dock på besök, varpå dottern synbart var glad att se honom (snarare än rädd för honom, som vissa av utredarna menat att hon brukade vara).
Kapitlet
"Han gav mig en riktig spruta" beskriver hur ordet "bibba" kommer in i bilden, samt hur "Erika" enligt uppgift började säga TH:s förnamn, samt olika varianter på detta. Med vetskap om TH:s förnamn inses lätt att det är både kort och mycket lätt att uttala, även för små barn. Att "Erika" eventuellt sagt detta namn kan således inte ha någon större betydelse. Om TH istället för estniskt ursprung hade haft slaviskt ursprung och hetat Stanislav eller liknande, så hade det naturligtvis varit mer anmärkningsvärt om "Erika" sagt något som kunde tolkas som ett barns försök att säga det namnet.
Påståendet om att "Erika" pekat igenkännande på ett foto av CdC i Aftonbladet dyker också upp i detta kapitel, liksom den talande meningen "Varken Graaf [en utredare i incestundersökningen] eller Holst [en åklagare] kände egentligen något hundraprocentigt förtroende för Maritas uppgifter".
Kapitlet
"Det är en förtvivlad kamp" går in på vidare prat från "Erika" om "taklucka", borrande, ätande av ögon och hur "Marita" rapporterade sådant till utredarna på våldsroteln. Det framgår att "Marita" utöver TH även utpekat en kurskamrat till TA ("Josef N") som också skulle ha koppling till TH. Det är dock ingen annan identifierad uppgiftslämnare som utpekat denne person, så detta framstår som ett tecken på att "Marita" mycket väl kan ha fabulerat ihop saker för att försöka förstärka polisens läge mot TH. Kapitlet avslutas med att polisen på våldsroteln äntligen kommer på den hyfsat rimliga idén att förse "Marita" med en bandspelare för att försöka utröna vad som faktiskt sagts i samtal med dottern.
Kapitlet
"En tillkämpad oberördhet" handlar om hur "Erika" dels vallas i Täby Kyrkby där TH bodde, dels på rättsläkarstationen där han arbetade, utan att det framkom några tecken på att "Erika" kände igen sig på något av dessa ställen. Utlåtandet av Lindblad och Erixon framstår som precis lika Kafkaaktigt som när det presenterades i HO:s bok. Om "Erika" inte verkar det minsta påverkad av att besöka dessa platser är rimligtvis den enda vettiga tolkningen att hon helt enkelt aldrig sett dessa platser tidigare. Man visade även flera gånger foton på TA, TH, TH:s sambo och CdC för "Erika", utan att hon kände igen någon annan än TA. Därmed framstår det så klart genast som mindre troligt att hon känt igen CdC i Aftonbladet tidigare. Här återges även hur Erixon kommer på idén att när hon för tredje gången visar TH:s foto för "Erika" och för tredje gången får svaret att "Erika" inte vet vem det är, själv tala om för "Erika" att fotot föreställer "farbror Tomt". Det går knappast att leda "vittnet" mer än så.
Kapitlet
"En mycket annorlunda människa" siutligen, tar upp polisens förhörsstrategi när man väl misstänkte både TH och TA - att fokusera på att "knäcka" TA och därmed göra TH:s kategoriska nekande irrelevant. Även TA nekade dock lika fullständigt, vilket tycktes göra utredarna frustrerade. Det är inte alls svårt att se hur absurd hela situationen måste ha tett sig för TA, med tanke på den totala bristen på konkret bevisning i kombination med den omfattande mängden mycket tveksamma antaganden. Kapitlet avslutas så med konstaterandet att Palmemordet gjorde så att CdC-utredningen i princip blev helt vilande under mer än ett år.