Vad är jag?

Ibland kan jag avundas människor för sin starka tro, jag önskar själv att jag hade en tro, typ nåt att "luta sig tillbaka på" när livet känns jobbigt etc. Jag har dock ett problem.. Jag tror inte. Inte på nåt.

Min hjärna påstår att allting, ALLTING har uppstått av en slump, nån slags "kemisk kollison" långt långt tillbaka som fått små partiklar att tillslut föröka sig och evolutionera (?) sig till allting som finns idag.

Ser man tillbaka på historien så ser man ju att all religion idag är enligt mig påhittat av människan, som ett försök att kontrollera människorna och allt runtomkring. Hur kan så många människor gå PÅ alla dessa religioner? Att "Gud" skapade världen etc .. Jag förstår inte ..

När vi dör så händer det ingenting, vi förmultnar, thats it. Jag håller med om att det är ganska grått att ha den här "tron" som jag har, men jag kan inte heller låtsas tro på nånting? däremot önskar jag att jag hade en tro som många av er, men hur ska det gå till? Började ni helt enkelt bara tro på nånting utan att känna/se etc? jag förstår inte

Sen av ren nyfikenhet undrar jag vilket fack jag tillhör? är jag en sk ateist?

Att du är någon form av ateist råder det nog ingen tvekan om.

Däremot är jag inte säker på exakt vilken typ av ateist du är; det finns ju olika variationer.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Ateism

Jag förstår din poäng, men du måste ju samtidigt begripa att du skulle förneka din intelligens genom att börja tro. Är det verkligen värt att leva ett falskt liv bara för att tillvaron ibland känns jobbig? Är det inte ganska fegt att luta sig mot en påhittad Gud såfort skon börjar klämma istället för att ta sig i kragen och reda ut problemet på egen hand?

Jag tror det är väldigt svårt att någonsin börja tro på något speciellt om du en gång har varit ateist. luta dig tillbaka och invänta något som omvänder dig, men jag tror inte det kommer hända

du är troligtvis Scientolog eller Jehovas vittne

Du verkar tro på slumpen och biologi iaf, minst sagt. Hur det går ihop förstår jag inte riktigt, slumpen motsäger ju kausalitet, så det är inte alls säkert att du kommer förmultna när du dör, det är inte ens säkert att du dör överhuvudtaget. Tror man på slumpen så tror man inte på framtiden, för vad som helst kan ju hända. Slumpen motsäger också Fri Vilja, så du menar helt enkelt att du är en filosofisk zombie. Det innebär indirekt att du tror på Fysikalism och frånsäger dig all Metafysik. Hur det går ihop med det faktum att biologi och slump är sociala konstruktioner, är också en sak jag inte förstår

http://en.wikipedia.org/wiki/Philosophical_zombie

Inte ens på dig själv?

Alla människor är unika och lite ateist är du nog

Genom slump eller formgivning!
Om det inte skulle finnas någon Skapare. måste livet ha uppkommit av sig själv av en slump.
För att livet skulle kunna uppstå måste på något sätt de rätta kemiska ämnena kommer tillsammans i rätta proportioner under rätt temperatur och rätt tryck. och andra faktorer måste också ha varit de rätta, och allt måste ha vidmakthållas under en tidrymd av rätt längd.
För att livet skulle ha kunnat börja och uppehållas på jorden måste dessa slumpmässiga händelser dessutom ha upprepats tusentals gånger. Men hur sannolikt är det att ens en enda sådan händelse skulle kunna äga rum.
Evolutionister medger att sannolikheten för att de rätta atomerna och molekylerna skulle falla på plats för att bilda en enda enkel proteinmolekyl är på 10..113, en etta följd av 113 nollor.
Det antalet är större än hela det beräknade antalet atomer i universum!
Matematiker avfärdar allt som har mindre än en chans på 10..50 att inträffa som något som aldrig händer.

Men för livet behövs det mycket mer än en enkel proteinmolekyl. Omkring 2.000 olika proteiner behövs bara för att en cell skall kunna fortsätta att arbeta och chansen att alla dessa skall uppstå av en slump är 1 på 10..4.000! "Om man inte på grund av antingen sociala trosuppfattningar eller en vetenskaplig utbildning har fått en förutfattad mening och
övertygelse om att livet uppstått genom självalstring på jorden, skulle denna enkla uträkning göra tanken helt ohållbar", säger astronomen Fred Hoyl.

Livet och universum skulle vara en omöjlighet om vissa konstruktionsdetaljer
skulle fela ens en bråkdel.


Hur slumpmässig är slumpen?
Slumpen, och enbart slumpen, har åstadkommit allt, från ur soppan till människan, sade nobelpristagaren Christian de Duve på tal om livets uppkomst.
Men är slumpen en förnuftig förklaring till livets ursprung?
Vad är slumpen?
Somliga tänker på matematisk sannolikhet, på den slump som gäller när man t ex singlar slant.
Men det är inte i den betydelsen de flesta forskare använder ordet slump när de talar om livets uppkomst.
Det vaga begreppet slump används som ersättning för ett mera exakt ord, t ex orsak, i synnerhet när orsaken är okänd. Att personifiera slumpen som om vi talade om en orsak, säger biofysikern Donald M Mackay, är som att göra en ologisk övergång från ett vetenskapligt till ett kvasireligiöst mytologiskt begrepp.
Robert C Sproul säger något liknande när den okända orsaken har kallats slumpen så länge, börjar människor glömma att ordet är ett substitut. ?. Antagandet att slumpen är lika med en okänd orsak har för många kommit att betyda att slumpen är lika med orsaken. ? med ? orsak ? resonemang.

Den rena slumpen, ingenting annat än slumpen, den absoluta men blinda friheten vid själva grunden för evolutionens underbara byggnad. ? är den enda tänkbara hypotesen, skrev han.
Människan vet äntligen att hon är ensam i universums likgiltiga oändlighet, var ur hon framstigit genom en slump.
Lägg märke till att han säger GENOM EN SLUMP
Monod gör vad många andra gör ?
Han upphöjer slumpen till en skapande princip
Slumpen presenteras som det medel varigenom livet uppkom på jorden.
Ja, enligt vissa ordböcker är slump det tänkta opersonliga som planlöst bestämmer oförklarliga händelser. Den som säger att livet kom till genom en slump säger så ledes att livet kom till genom en orsakande kraft som inte är känd. Skulle det kunna vara så att somliga faktiskt stavar slump med stor bokstav och i själva verket säger skapare.


Inte helt enkelt en slump
När du tänker igenom det som har sagts här ovan, begrunda då följande frågor: Var det en blind slump som placerade jorden på exakt rätt avstånd från solen, dess källa till energi i form av ljus och värme?
Var det enkelt slumpen som fick jorden att röra sig kring solen med exakt rätt hastighet, att rotera runt sin axel «t varv på 24 timmar och att ha exakt rätt lutningsvinkel?
Var det slumpen som försåg jorden med en skyddande, livsuppehållande atmosfär som innehållet exakt rätt blandning av gaser?
Var det slumpen som gav jorden det vatten och den jordmån som behövs för att man skall kunna odla mat?
Är det slumpen som har gett oss så många delikata och färgrika frukter, grön saker och andra födoämnen? Är det slumpen som har gjort att himlen, bergen, floderna och sjöarna, blommorna, buskarna och träden och så många andra underbara levande ting är så vackra?
Många har dragit slutsatsen att allt detta knappas kan bero på blind slump. I stället ser de överallt omisskännliga tecken på omtänksam, intelligent, uppsåtlig konstruktion.
De förstår att det måste vara så, och därför anser de att det endast är rätt och rimligt att de som får gagn av allt detta "fruktar Gud och ger honom ära", eftersom han är den "som har gjort himlen och jorden och hav och vattenkällor". - Uppenbarelse boken 14: 7.

Att något har en låg sannolikhet betyder inte att det är speciellt på något sätt. Det finns inget magiskt med sannolikhetsteori. Det är matematik.

Även en oändligt liten sannolikhet är en möjlighet.

Att folk feltolkar begreppet slump betyder inte att slump är detsamma som skapare.

Alla begreppen du använder dig utav - energi, timmar, vinkel, himmel, berg, floder, och så vidare - är sociala konstruktioner. Det var ingen blind man som skapade dom, det var din egen kulturella historia. I den objektiva verkligheten finns inga kategorier, ingen mening. Mening skapas av subjekt, såsom du och jag gör här och nu.

Ok Ditt sätt att se det på.

På TS frågeställning svarar du bl.a.:
Ser du det som en slump att du också lämnar all logik till förmån för tanken på existensen av allsmäktig skapare som alltid funnits?

Tillkomsten av den minsta detalj anser du kräva en skapare - men sväljer med hull och hår tanken på att det mest komplexa av allt aldrig behövt skapas! Hur förklarar du det? Med någon flummig tanke att skaparen skulle finnas utom tid och rum?

Vad gäller den verklighet i skrivande stund, som du nu upplever, gör du som alla kreationister, det fatala felet att se allt det komplexa i resultatet som steg för steg långsamt utvecklats under evolutionen, som så fantastiskt att det omöjligt kunnat uppstå av sig själv. Dvs. ser allt, t.ex. människan, i sin nuvarande utvecklingsform och betraktar den som om den måste ha skapats i ett färdigt stycke eller möjligen, som vissa kreationister (ID), att evolutionen delvis kan accepteras som en del av en medveten skapelse.

Om du känner att du måste se något gudomligt i naturen, är min rekommendation att du stannar vid fenomenet DNA/RNA-molekylernas uppkomst. Det saknar vi full kännedom om - mystiken finns fortfarande kvar i detta. Då lämnar du problemet som du har med evolutionen, eftersom den ägnar sig åt det som hänt i efterhand, när den första DNA/RNA-kombinationen uppträdde på jorden.

Men någonstans måste även evolutionistens (jag syfter till en naturalistisk inrikting) sanningar härledas.
Evolutionen talar om för oss att vi befinner oss i en process, en process där det naturliga urvalet sållar bort de individer som inte kan/eller anpassar sig tillräckligt bra.
Dvs söker man svaret i evolutionen, så finner vi att att människans intellekt är en del av den utveckling människan gjort pga av det naturliga urvalet som är ett led i att anpassa sig. Dvs vårt intellekt har en sådan kapacitet för att det varit till fördel för oss.
Men vi finner inte i evolutionen om det vi tror är sant eller ej. Om detta intellekt sedan säger sig se en sanning i evolutionen så blir det problem med ursprunget till sanningen.

Om du inte förstår vad jag är ute efter så spana in Plantingas förklaring. (jag har editerat texten något)

"Det naturliga urvalet önskar ju ett anpassat uppförande, inte en sann tro. Men många naturalister misslyckas med att sondera de verkliga djupen av den skeptiska implikationen att vi skulle ha skapats genom den planlösa evolutionen. Vi kan se det så här. De flesta naturalister är materialister när det kommer till människan. Människorna är materiella objekt. De är inte immateriella jag eller själar eller substanser inneslutna i en kropp, och de innehåller inte någon immateriell substans. Om man ser saken på detta vis så skulle våra trosövertygelser endast bero på neurofysiologiska kriterier, och (antagligen) skulle en trosövertygelse bara vara en neurologisk struktur av en komplex art. Neurofysiologin, på vilken våra trosövertygelser beror, måste utan tvivel vara anpassningsbar. Men varför skulle vi för ett ögonblick tro att naturalistens trosföreställningar, som beror på eller har som grund neurofysiologiska processer, till största delen är sanna? Varför skulle vi tro att våra tankeförmågor är något att lita på?"

När naturalisten då söker sanningen efter detta svaret så finner denne att ingen sanning finns.