Daddys, Slutstriden har börjat....

För att Lucky svamlar som vanligt och inte vet vad han talar om.

Om nu så är fallet, att han har den rätten och inte agerade så var det rätt agerat av honom. Det vore väl inte speciellt roligt, samt eventuellt traumatiskt för dottern om han hade gjort det.

Det var bara spekulativa frågor från min sida. Jag funderar kring varför informationen inte gavs helt enkelt. Fanns det ett syfte, eller var det ett förbiseende? Kanske blev samtalet sådant att tillfälle inte gavs - hon kom av sig helt enkelt, men i så fall varför korrigerades inte det då i efterhand?

Nej, det behöver inte bli dramatiskt för dottern. Polisens närvaro gör att personalen i så fall kan släppa barnet till Joakim. Det är något som kan ske lugnt och odramatiskt.

Vi pratar inte om poliser som spriger in med dragna vapen direkt.

En vårdnadshavare har inte rätt att ge order till personal i en verksamhet att de ska förvägra den andre föräldern att träffa sitt barn. Det kan bara ske ifall vårdnadshavaren uppvisar domsbeslut. Så var det inte i detta fall.

Men suck själv. De får inte lämna ut barnen utan förmyndarens tillstånd!

Vad är det du inte begriper i den meningen?

Jo, de kan de. En vårdnadshavare har beslutanderätten över barnet - att du inte förstår den delen är inte andras fel.

Förskolan får rätta sig efter vad vårdnadshavaren säger, den andra föräldern får väcka sina anspråk gentemot vårdnadshavaren - inte förskolan.
Finns det däremot ett beslut som säger att förskolan skall lämna ut barnet till den andra föräldern så kommer saken i ett läge - tills det finns ett beslut ett direktiv som går emot det. Något sådant beslut fanns inte.

Det där med dotterns beteende hänför sig inte till Joakims besök på förskolan, utan detta var något som skulle ha skett hösten 2009.


Augusti-oktober
R kommer tillbaka fran sin sommarledighet och pedagogerna kan inte riktigt känna igen hennes beteende. Hon kan plötsligt och till synes för inget bli upprord, ledsen och ibland introvert. Ofta vid matbordet. Vid ett par tillfällen har hon suttit och gungat och gjort ett hummande ljud. Hon har vid dessa tillfällen velat sitta i pedagogernas knä, kramas hårt och gråta ut. Hon kan (vill?) inte riktigt beratta vad det är som tynger henne. Detta upprepas gång pa gång under borjan av hösten.

En typisk R och pedagog-situation när R är ledsen R är ofta i sin egen värld, stirrar rätt fram. Sitter och vaggar fram och tillbaka samtidigt som hon säger "hmmmmm". Pedagog fick tillfälle att fråga hur hon mår och då svarar hon "inte bra". "Vad känns konstigt" frågade pedagogen. R svarar inte. "Jag tycker att du ser ledsen ut i dina ögon" säger pedagogen. "Elllen (fingerat) bestämmer allt i leken" svarar R då. De pratar vidare om detta en stund, sen blir R tyst. Sen säger hon. "Det ar inte det". "Vill du berätta om vad det är?" frågar pedagog. "Jag ska gifta mig med en fågel" säger R då. Det blir tyst. "Det ar inte det" säger R igen.

Alltså?

Vad är det du är ute efter?

Det känns som om vi diskuterar ingenting.

Fakta är fakta och det är bara att förhålla sig till det.

Det var som jag trodde med andra ord - det handlade inte om att rektorn inte kände igen orosanmälan (?), det handlar om att hon inte känner igen att det skall ha varit en orosanmälan direkt relaterad till den situationen. Vilket är något helt annat.

Du har helt fel.

Tror du att det blir mer rätt, det du säger, ju fler gånger du uttalar det?

Det funkar inte, lika lite som det funkar att ändra på reglerna på förskolan.

Om polishämtning vid umgänge;

http://www.socfamratt.se/vardnad/dom...polishaemtning

Man kan inte bara ringa polisen för att få som man vill - det krävs ett domstolsbeslut, och det är en ganska omfattande process.