Judas Iskariot - satans lakej eller hatad hjälte?

Spoiler

I Kristi sista frestelse (1988) är han först selot (patriot och ivrare för israels befrielse från romarna) och samarbetar sedan med Jesus för frälsningsplanen, i Jesus från Nasaret (1977)är han selot och försöker sedan bara få Jesus att få samtala med San Hedrin. Man tycker rätt synd om stackarn då han ser ut som ett frågetecken i Getsemane och lärjungarna spottar på honom och skriker.

I The Passion of the Christ (2004) återges han rätt korrekt men samtidigt skildras hans ångest och anfäktelser så ingående att man tycker synd om honom när han plågas av demoner och ångest. I Judas (2004) som jag sett delar av, har han på samma sätt politiska syften (typ selot). I flera dokumentärer skildras han fel och man söker syften i hans agerande som inte beskrivs i Bibeln. Dessutom skildras han rätt skruvat i böcker. Finns någon bok som heter Broder Judas; en ny syn på förrädaren där man försöker framställa Judas i positiv dager och spekulerar om motiv.

"Det framgår tydligt att vår tids författare vägrar att godta Judas som en ärkeförrädare, kort och gott. Han måste ha haft skäl till sitt handlande, helst goda och respektabla skäl. Enligt somliga vill han tvinga Jesus att uppenbara sin messianska kallelse, enligt andra tror han aldrig att prästerna tänker döda Jesus utan bara hålla honom fängslad en kortare tid. Hos någon är det hans giriga hustru som har den egentliga skulden (...) Judas som vår broder - visst kan skuldkänslor eller syndamedvetande leda till en sådan uppfattning, men därifrån är det långt till att göra honom till en älsklingsbror."

• På flera ställen i evangelierna sägs det att Judas är "den som skulle förråda honom" (t.e.x. Matt 10:4; Matt 26:25; Joh 6:71; Joh 12:4; Joh 18:2) när hans namn nämns. Hans namn associeras först och främst med förräderiet. Positiva saker beskrivs inte om Judas.
• Jesus sa: "Har jag inte själv valt ut er tolv? Och en av er är en djävul!" (Joh 6:70). Han beskrivs mer eller mindre som ondskan själv. Jesus säger ju inte "och en av er är besatt av en djävul" utan "en av er ÄR en djävul". Personlig skuld poängterad.
• När Jesus berättat att en av lärjungarna skall förråda honom och Judas säger "Rabbi, inte är det väl jag?" (Matt 26:25) svarade Jesus: "Du har själv sagt det." Jesus svarar på det sättet som han gör när någon vittnar emot sig själv och redan vet sanningen. Så gjorde ju Jesus även mot andra. Här finns inget tvång utan ett planerat överlagt förräderi i Judas hjärta.
• I Joh 6:63-64 står det att Jesus säger: "Det är Anden som ger liv, köttet är inte till någon nytta. De ord som jag har talat till er är Ande och liv. Men det är några bland er som inte tror." Evangelisten tillägger därefter "Jesus visste från början, vilka som inte trodde och vem det var som skulle förråda honom." Judas beskrivs alltså som en person som inte tror, eller som förlorat sin tro. Förräderiet framstår som motsats till tro. Judas hade varit med och sett enorma underverk. På andra ställen i evangelierna beskrivs synden som ytterst stor hos människor som fått se underverk men ändå inte tror. Det är t.ex. därför Jesus förbannar städerna Korasin, Betsaida och Kapernaum och säger att de skall fara till helvetet och att andra - hedniska städer kända för sin synd - hade omvänt sig om de fått se samma tecken. Det finns inte något gott försvar inför Gud för människor som ständigt ser klara underverk men ändå inte vill tro. Judas var en sådan.
• Motivet till Judas förräderi tycks vara en återkommande synd i hjärtat i form av girighet, lögn och stöldbenägenhet. I Joh 12:3-5 beskrivs hur Judas invänder mot att man använder en dyrbar olja. Han invänder under skenet av fromhet (omtanke om fattiga) fast han i själva verket vill sälja oljan och behålla pengarna. Judas förräderi tycks bara var ett fortsatt beteende av girighet och habegär. Genom att han dessutom utger sig för att vilja hjälpa fattiga begår han i princip samma synd som Ananias och Safira (Apg 5) då de låtsades vara givmilda och självuppoffrande inför församlingen för att framstå som fromma. Gud straffade dem omgående. En sådan typ av skenhelighet fanns alltså hos Judas.
• I samband med att Jesus tvättar lärjungarnas fötter (Joh 13) säger Jesus att inte alla av lärjungarna var rena. Evanglisten tillägger: "Han visste vem som skulle förråda honom. Därför sade han att de inte alla var rena." (Joh 13:11). De övriga lärjungarna var rena inför Gud genom sin tro på frälsaren. Judas fanns mitt ibland dem men var inte ren genom tro på syndernas förlåtelse genom Messias. Han beskrivs alltså som oren inför Gud.
• Judas girighet framgår av att han avslöjar platsen där Jesus var [öster om Jerusalems stadsmur, på andra sidan Kidrondalen, i Getsemane trädgård på Oljeberget] för en så ringa summa pengar. Han pekar ut vem som är Jesus genom att kyssa honom, dvs visa honom en ömsint hälsning och ärebevisning för sin rabbi och mästare. Jesus påpekar det ovanliga sättet att förråda på som något anmärkningsvärt. Judas visar här samma skenhelighet. Han upprätthåller en fasad av anständighet och fromhet samtidigt som han har pengar i åtanke. Judas valde själv metoden för att peka ut Jesus och uppmanade dem att gripa honom "Den som jag kysser, han är det, grip honom." (Matt 26:48).
• Med tanke på att Judas vid upprepade tillfällen och under en längre tid ägnat sig åt stöld, girighet, habegär, skenhelighet och stor otro och förhärdelse finns det skäl att anta att han vant sitt hjärta vid att öppna sig för lögn och synd. Att "Satan for in i honom" precis innan han skulle förråda Jesus var kanske inte en ny företeelse. Han tycks ju snarare ha vant sig vid att vara öppen för Satans lögner och synd.
• Jesu ord till Judas: "Gör snart vad du tänker göra." (joh 13:27) tycker jag inte skall betraktas som en befallning. Jesus säger ju att han redan tänker på det. Jesus säger inte heller vad det är. Troligtvis är det en fråga om "timing" från Jesus sida. Tiden närmade sig för Jesu lidande. För Judas var det sannolikt en hemlighet i hjärtat, inte ett samförstånd med Jesus (som dock visste).
• Att Judas upplevde att han "förrått oskyldigt blod" är inte detsamma som att säga att Judas ångrade sin synd så som en troende kristen ångrar sin synd. Vi vet inte i stor utsträckning den ångern höll fast vid att Jesus är Guds Son och världens frälsare. Han säger ju bara att det var oskyldigt blod. Han insåg nog att det var ett oerhört tarvligt agerande då han fick reda på hur Jesus slogs och förhördes utan att göra motstånd. Det är dock inte omöjligt att han övervägde att Jesus är Messias i det här läget.
• En del brukar hävda att Judas synd hade kunnat förlåtas om han bara haft tron. Han agerade som Kain genom att i otro och förtvivlan vända sig bort ifrån Gud och vända bitterheten mot sig själv. Det han borde ha gjort var att vända sig TILL Gud och ropa om nåd och förlåtelse och tro att Gud hör en sådan bön. Luther och många andra resonerar så att på sätt och vis hade han kunnat göra som Petrus och omvända sig och tro att Gud förlät synden. Men Judas hade inte tron och hänföll åt förtvivlan, en yttersta gräns av otron, som ledde till självmord. Självmordet skall inte skönmålas som om det gjordes under ödmjuk ånger inför Gud. Det var snarare ett tecken på att han vänt sig bort ifrån Gud och iskallt avrättade sig själv, som om det inte är Gud som ger och tar liv, utan han själv.
• GT:s profetior om Judas förräderi berättar också om en med kung David samtida förrädare som är en slags andlig föregångare till Judas. Genom att läsa om honom får man en viss inblick i karaktären av Judas förräderi och självmord. Jesus säger att en rad om Ahitofel är en profetia om Judas (2 Sam 16-17; Ps 41; Joh 13:18). Både Ahitofel och Judas följde först sin Herre, men övergav honom sedan och anslöt sig till motståndarna som sökte fängsla honom. Båda gjorde saker bakom sin Herres rygg för att skada, genom sina ord. Båda förrådde honom och försökte se till att han greps och dödades av fienden. Båda sökte sin egen ära och rikedom så att de t o m vände sig emot "Herrens Smorde" (Konungen, eller, Messias). Båda upplevde sedan en ogudaktig förtvivlan och avslutade sina liv genom att hänga sig.
• Petrus säger till församlingen (i Apg kap 1) att Judas "räknades som en av oss, och denna tjänst hade fallit på hans lott." Han beskrivs underförstått inte som en troende broder i Herren, utan som någon som bara fanns bland dem men hade hjärtat någon annanstans. Förräderiet beskrivs som ett "brott" (Apg 1:18), och vidare sa de att Judas "lämnade sin apostoliska tjänst för att gå till den plats som var hans." (Apg 1:25). Judas ångest och tragiska slut beskrivs som något han förtjänade genom sitt brott och på grund av aktiva val.