schartauanism

Det är kvinnorna, som på våren bära hem veden ifrån ångbåtsbryggan, som frakta potatisen, mjölet etc. Det var äfven de, hvilka en gång i tiden buro jord till de kala klipporna, hvilka utgjorde pastor Simsons sterila "trädgård" – men som tack vare denna offergärd af kärlek blef ett helt litet Eden midt ibland all den öfriga stenvärlden.

Men Simson var en väldig man och kvinnorna visste nog att de voro skyldiga honom mycken tack, ty innan hans regemente började på ön, var det ett vildt och oregerligt släkte där, och dryckjom och all annan last voro hvardagsmat.

Det påstås att Simson hade både andlig och fysisk kraft, och där det ena ej hjälpte, togs det andra till hjälp – och snart var ön ett mönster för andra samhällen.

Ja, det vore väl tusen historier att berätta om honom, men det blefve för långt, blott en liten sak måste nämnas. Simson var grufligt svag för ordnar, men han ägde ingen. Då kung Oscar en gång skulle besöka ön, lät Simson måla vasen på gallionsbilden, som utgjorde en prydnad i hans trädgård. Nå, majestätet kommer, ser och beundrar, men märker med häpnad den stjärnprydda bilden och frågar Simson hvadan detta.

–Jo, ers majestät, jag tyckte att någon på ön borde äga en sådan – blef svaret.

Vid nästa stjärnfall fick Simson sin orden och den bar han vid alla tillfällen – t. o. m. på sin nattrock – påstods det.

Redan medan han lefde ordnade han med sin och sin hustrus gemensamma grafvård. Och på den resta stenen på kyrkogården stod det och står:

Härunder hvilar den förgängliga delen af Pastorn och ordensledamoten Laurenz Olof August Simson, född den 13/8. 1815 —död den (detta sista datum tillsattes efter hans död 23 maj 1900) jämte dess maka Fredrika Charlotta Simson, född den 10 okt. 1810, död den 23 decem. 1897.

Sanningens lag var i hans mun och det var intet ondt funnet uti hans läppar: han vandrade fridsameliga och redeliga för mig och omvände många ifrån synd. Malachi 2: 6.

Pastor Simson

"Sanningens lag var uti hans mun, och det var intet ont funnet uti hans läppar"
Pastor Simsons egenformulerade gravskrift

På Käringön berättas det än idag om pastor Simson. Han kom till ön år 1849 och stannade där till sin död den 23:e maj 1900. Han var mycket barsk och verkställde med hård hand sina idéer om hur saker och ting skulle skötas. Till exempel så lade han till de övriga kyrkohelgerna sina egna högtidsdagar: hans födelsedag, dagen han höll sin första predikan på ön och dagen då han tillfrisknat efter en svår sjukdom. Dessa var lika högtidliga som jul och påsk. Att dansa var förbjudet, likaså att röka, såväl inomhus som utomhus; vid första förseelsen fick man böta en riksdaler, vid andra två osv.

Han bodde med sin hustru och sina fosterdöttrar i prästgården. Denna hade ingen trädgård, varför Simson lät alla församlingsbor ta med sig en spann jord från Orust varje gång de varit där, och på så vis uppkom trädgården. Att kyrkogården skulle ha anlagts på samma sätt är däremot osant.

Om schartaunism

Om Luther stod för arbetsamheten så stod Schartau och hans lärjungar i Bohuslän för strängheten och förbuden - och de var många.

Man fick inte arbeta på sönda´n - gjorde man de´ så sa man - det blir inget med det som Du gör på sönda´n.

Ett av mina tidigare minnen när det gäller förbuden – jag var väl i 8-10- årsåldern - är när jag visslade på Malmön och det kan nog till och med ha varit på en söndag. Då kom en gammal tant ut från sitt hus och sa: ”Oiamej,är det Du Karl-Erik som blystrar så svårt - jag som trodde att Du var en snäll pojk”. Blystra, det var att vissla och det var syndigt.

En kvinna som gick i kyrkan under den S.tiden skulle ha en svart schal som huvudbonad. Min gode vän, Göran Hedén, han har f.ö. varit medlem av Gillet sen 1945 men kunde inte komma idag, berättade för mig en historia om detta som han i sin tur hört från sin far.Det var en kvinna från en av de schartauanska socknarna i Bohuslän som varit i Uddevalla och köpt sig en hatt. När hon nästa söndag kom till kyrkan i hatten, ja hon var inte i hatten när hon kom till kyrkan men hon hade hatten på sig, så pekade prästen på henne och sa “Så pyntar sig hönan innan vår herre låter nacka henne”. Sankte Per har kanske inte ett så svårt val när det gäller vilken av de två han släpper in först.

Ja det var ingen måtta på vad prästerna i det schartauanska Bohuslän kunde säga på predikstolen till sin församling. Min pappa berättade att vid det första s.k. husförhöret han deltog i på Malmön, husförhör var främst till för att förhöra församlingsborna om deras bibelkunskap. Prästen sa:”Fiskeläget 1:87, Ogifta Anna Hansson med sina två oäkta barn.” Anna var emellertid inte sämre än att hon stod upp och sa: ”Kullkatrina har tre”.

Ja det finns många historier i Bohuslän om S.präster. En så´n är om Kyrkoherden Cervin från Gravarne/Kungshamn. Där sattes varje år upp en stor julgran framför kyrkan. Den som ombesörjde detta var Skit-Johan - han hette Johansson och hade hand om renhållningen - i Bohuslän blir man då automatiskt Skit-Johan. Denne gode man hämtade varje år julgranen från Dalsland och satte med stegar och tåg och mångas hjälp upp den utanför kyrkan. När detta inte gick riktigt efter ritningarna åkallade arbetsledaren, Skit-Johan, vid ett flertal tillfällen både Satan och Djävulen utan att observera att Kyrkoherden stod bredvid och lyssnade. Slutligen kunde inte Cervin hålla sig längre och sa: “Är inte Johansson rädd när han så ofta åkallar Satan”. Nej, sa Skit-Johan, men Kyrkoherden som baktalar honom i kyrkan varje söndag skulle nog ta sig i akt”.

En av de stora S.lärjungarna i Bohuslän var Prosten Simson på Käringön. Jag hade i förrgår ett långt och trevligt telefonsamtal med Arne Lundgren som skrivit boken om Simson. Den är mycket läsvärd. Simson var härskare på Käringön och hade mycket höga tankar om sig själv vilket inte minst framgår av den text han valt på sin gravsten. Där står, och nu vill jag vara ordagrann, ”Sanningens lag var uti hans mun och där var intet ont funnet uti hans läppar: han vandrade fridsameliga och redeliga för mig och frånvände många från synd”. Om detta är en korrekt sammanfattning av Simsons livsgärning tvistar nog de lärde.

Ja,det fanns många besynnerligheter i det S.Bohuslän. En sådan, om jag tycker är väl värd att nämnas är att man inte skulle säga “Adjö”som kommer från A Dios – gå med Gud. Guds namn fick inte brukas eller missbrukas och därför sa man istället för adjö - farväl. På Malmön hade vi en som därför fick öknamnet “Farväl” eftersom hon alltid använde detta som avskedsord - hon var f.ö. en mycket trevlig och vänlig gammal representant för det S.Bohuslän.