Frågor om teknisk fysik

Teknisk fysik (på Chalmers ) rekommenderar jag skarpt. Jag lekte mig genom gymnasiet och sen lyckades jag supa bort hela första året, skaffade flickvän på samma linje. Jag fick treor rätt lätt. Men tack vare henne så skärpte jag till mig och nu sitter jag och jobbar på tillämpad kvantfysik.

Det är mycket jobb! Nu hade jag "turen" att skaffa flickvän på samma linje men andra i klassen men flickvänner utanför har inte haft det så lätt. Det går inte att umgås och plugga på samma gång. Pojkvännen är på skolan i 12 timmar/dag bitvis och hon vill umgås, festa mm. Det är som evolute sa att fritiden och plugget smälter samman. Men är man ihop men någon som jobbar 8 - 17 och har dagarna vöäldigt uppdelade mellan jobb och fritid kan det bli lite svårt.

Och för i helvete sup inte bort första året även om du tycker det är lätt. Nu kom jag iofs in på utbildning utomlands men betygen är viktiga för studier utomlands och vissa kanske lite mer kvalificerade jobb.

Och grattis till ett bra utbildningsval!

Betyg kan spela roll, t.ex. som nämnt vid utlandsstudier men även för eventuella stipendier. Dessutom ser det bra ut vid en anställningsintervju.

Själv har jag nog ingen riktigt fritid, jag har flickvän men det är ett distansförhållande och därför inte speciellt tidskrävande. Kanske går mer av min tid åt slösurfande och dylikt än vad jag vill tro men jag är nöjd över mina resultat.

Jag har en kursare som i princip aldrig pluggar på icke schemalagd tid förutom några veckor inför tentaperioden och han klarar sig helt okej.

Jag tror inte att flickvän och teknisk fysik är en bra kombination btw Möjligen om man har en flickvän som också pluggar något krävande då.

Det är såklart helt individuellt. Vissa lägger ner 20h i veckan och får 5:or i allt medan andra lägger ner 80 och knappt får godkänt.

Låt inte ryktet skrämma dig. Jag var livrädd i början att jag inte skulle klara första året. Denna skräck i sig gjorde 1:an svårare än den egentligen var. När jag sedan insåg att det gick så reducerade jag de återstående 3.5 åren till 2 år. Gick ut med 4.2 i medel (på min tid var tekn.fys 4.5 år). Är du intresserad av fysik och matte så vad spelar det för roll hur mycket du får studera. Du gör ju det du älskar. Koncentrera dig på det du tycker om plus matten, även om du händelsevis inte skulle tycka om den lika mycket.

Rent generellt kan man ju säga att första året på Teknisk Fysik är värst och klarar man väl det så är det bara nedförbacke resten av utbildningen. I början kan det vara lite väl knådigt ibland innan man förstår vad all matematik och linjära avbildningar ska vara bra till, men när man väl kommer till 3-4 och börjar tillämpa sakerna i verkligheten så brukar man få värsta aha-upplevelsen och plötsligt förstå hur allting hänger ihop.

När jag började min utbildningen så var det teoretisk partikelfysik som lockade, fast en rad matematikkurser och kärnfysikkurser senare insåg jag att det snarare var tillämpade matematik och energifrågor som jag gillade mer. Man brukar ändra sig rörande favoritämnen och få upp ögonen för helt nya saker under utbildningen gång.

Vilka delar är det som brukar anses vara svårast under första året? Kollade lite på planeringen, och jag tycker inte "Envariabelanalys" eller den "Linjär Algebra" låter så farligt. Vad är det mer man gör i ettan?

Jag håller med dig samtidigt som jag inte gör det. En flickvän kan vara dåligt för betygen men jag tror att många F:are skulle må bra av mer kontakt med det motsatta könet.

Om jag minns rätt så sysslar man med termodynamik och mekanik under första året också. Samt flervariabelanalys.

Flervariabeln kan vara lite svår ibland och termon vet jag att många tycker är rätt flummig.

Det där varierar nog mellan olika lärosäten. Vi hade ett halvår som är ökänt som ligger i trean. Där låg två kurser som krävde grymt mycket tid med projekt och laborationer. Samtidigt som det var tunga ämnen så som atom/kärn/kvant samt fältteori som skulle läras in samtidigt.

Jag skulle säga att det känns lättare när man börjar på sin inriktning och får välja lite själv vad man vill läsa.

Givetvis hade vi också krävande period under utbildningens senare delar, men det jag syftar på mest var den massiva mängd matematik man läste första året utan att förstå vad den egentligen skulle vara bra till. Det kändes mycket som en motivationsbacke för många där. När man väl lärt sig de matematiska verktygen så kunde man ju börja tillämpa dem med större enkelhet (och notera då att enkel inte är samma sak som lätt).

Många som började teknisk fysik ville ju läsa just fysik, men så fick man bara 80-90% matematik första året utan någon som helst skenbar koppling till fysiken och det tog knäcken på en del som kände att de inte fick vad de ville av själva utbildningen. Nu har man ju lyckligtvis försökt lägga in lite mer tillämpningar tidigare på utbildningen för att få folk att se meningen med all matematik.

Vi hade grundläggande algebra (som gymnasiealgebran ungefär) följt av linjär algenbra (matris till vansinne!) samtidigt som man läste endimensionell analys och programmeringsteknik, frivillig intromatte och några andra introkurser.

Sedan kom flerdimensionell analys, sannolikhetslära, ordinära differentialekvationer, mekanik och elektromagnetism.

Flerdimmen var en riktig stötesten för många, liksom elektromagnetismen (tillämpad flerdim). Mekaniken var ett problem också eftersom många inte riktigt greppade vektorerna från linjären och hur de skulle användas i praktiken plus att man var obekant med att lösa fysikaliska problem helt utan siffror inblandat (väldigt olikt gymnasiefysiken för många).