2009-06-19, 22:54
#1
Substans: Cannabis och Svamp
Dos: 5g svamp ner malt i citronsyra och ca 0,5g gräs.
Tid: Ca 8 timmar totalt, peakde i ca 4 timmar
Det här är en tripprapport som jag länge velat skriva, men aldrig riktigt orkat eftersom det känns som att det finns så mycket att berätta om, jag ska göra mitt bästa och försöka hålla rapporten lagom lång
Detta utspelade sig för något halvår sen ungefär.
EDIT: Läste igenom rapporten lite och märkte att jag byter tempus mellan styckena lite här och där, ingen stor grej men så ni inte ska bli förvirrade eller så, så kan jag nämna det. Fixar det senare
(Alla namnen i historien är påhittade)
__________________________________________________ __________________
Vi rullar in på Konsum mitt under kvällsrushen, mycket folk var det. . Vi köper två gula små plastcitroner, cigg och en väldans massa plastmuggar, de kommer ju bara i stora förpackningar. Nåja. Vi tog varsin mugg och slängde resten i soprona. Vi begav oss till ett trapphus för att förbereda svampen och mecka några spliffar. En halvtimme senare var svampen i våra magar. Kalle ringde även en vän till oss som var på fest i Älvsjö, och diskuterade möjligheterna kring att vi kanske kunde komma dit lite senare.
Framåt 7- halv 8 tiden började jag känna av trippen lite, cannabis-ruset började lägga sig och ett klarare rus började uppenbara sig. Vi fyra sitter på en parkbänk, jag och Kalle snackar om festen i Älvsjö och om vi kanske ska dra dit, men jag tvekade lite eftersom svamp inte är någon fest-drog. Vi ringer Leo, han som var på festen, och hör hur läget är. Tydligen kunde bara en av oss komma då Leos sällskap redan var för stort, så vi la fest-idén på hyllan en stund...
Ca 45 min efter intag kommer de första tecknen på hallucinationer, jag stirrar på en bil som helt plötsligt börjar pulsera, får lite av en chock eftersom jag varit beng och nästan glömt bort att vi tagit svamp.
Kalle frös och ville hem och byta jacka, han tjatade på att jag skulle följa med eftersom att han också kände av trippen, och han bor fortfarande hemma. Men jag ville hellre stanna med Max och Felix eftersom att Kalle redan var inställd på att dra på fest så fort han bytt jacka. Och jag var inte på humör att åka ut till Älvsjö och gå hem till en okänd människa vars hem jag antagligen inte skulle få komma in i.
Så Kalle bestämmer sig för att gå hem, byta jacka och sen möta upp oss tre senare, något som skulle visa sig vara ett grovt misstag...
Jag, Max och Felix sätter oss i ett trapphus och det är här som jag verkligen börjar tappa verklighetsuppfattningen, Max och Felix garvar som fan och jag har ingen aning om varför, flippar halvt ur. Jag tänker "snea inte, ta det lugnt, låt ruset föra dig".
En sekunds lugn, sen ser jag mig om, tittar ner för trappan, och upptäcker att jag faktiskt sitter i exakt det legohuset jag byggde när jag var så liten att jag knappt hade börjat prata än.
Jag kände mig överväldigad av minnet, jag hade ju totalt glömt bort det legohuset, och nu kändes det som att jag satt i det. Jag tittade överallt, allt var så likt att det var skrämmande. Minnet av legohuset gjorde sig allt starkare och jag kom ihåg nästan varenda detalj på huset.
Plötsligt ringer min mobil, även om det tar ett tag för mig att inse att det är mobilen som ringer. Det är Kalle, han säger att han sitter inne på sitt rum och snear ur totalt. Han pratar i ett tyst tonläge så inte hans föräldrar ska höra, han låter jätterädd och ber mig att komma och möta upp honom vid tunnelbanan.
Eftersom jag inte känner till området vi var i så bra frågade jag Felix och Max om vi kunde möta Kalle vid tuben, de orkade inte för att de var benga. Istället sa de den adressen vi var på men Kalle visste såklart inte var det låg. Nu bröts samtalet och jag blev lite orolig över Kalle, ringde tillbaka säkert 10 gånger men kom bara fram till mobilsvar.
Klockan var nu 9 och Max och Felix skulle hem till sig, jag kände mig som en strumpa som bara hängde efter Max och Felix, vad skulle jag nu göra?! Felix bor precis vid tunnelbanan så jag gick med honom hem och satte mig sedan ensam på en parkbänk intill tunnelbanan. Men även att sätta sig var inte det lättaste, hur jag än satt kändes det så onaturligt, kände mig som en pundare, som satt ensam på en parkbänk klockan 9 en fredagkväll, allt som saknades var whiskeyflaskan i handen.
Jag hörde skrattande överallt, såg människor som inte fanns där i en massa fönster. Jag ville ringa någon, men vem?
Jag scrollade neråt i kontakt-listan på mobilen, men inget namn kändes tillräckligt säkert eller bra att ringa. Det kändes som att jag verkligen inte hade en enda vän på hela jorden.
Till slut bestämde jag mig för att ringa Erik, en kompis som jag trippat med en gång tidigare. Ingen lycka där, han var på landet han.
Jag bestämmer mig för att gå en liten prommenad runt området, var inget direkt märkvärdigt med den annat än att det kändes skönt att gå, och nästan allt man såg ändrade färg och form rätt intensivt. Jag sätter mig för att vila benen i en busskur, och precis då kör en polisbil förbi, och jag hamnar i chocktillstånd i 10 sekunder, även efter polisbilen hade åkt förbi såg jag en tydlig bild i mitt huvud hur polisbilen hade stannat och det klev ur två poliser. Det tog ett tag innan jag förstod att polisbilen bara åkte förbi och inte var ute efter mig.
Jag gick vidare och jag var helt vilsen, såg folk lite här och där, ville fråga vart jag var men ändå inte. Fortsatte gå och kom efter 5-10 minuters gående fram till tunnelbanan igen.
Gick ner i tunnelbanan, transaktionen från mörker till ljus var jobbig för ögonen. Ljuset i tunnelbanan var starkt, allt såg väldigt annorlunda ut i ljuset, nästan som en fingermålning.
"Två stationer klarar jag väl av att åka utan att göra bort mig?"
Jag hoppade över spärrarna (hade inget kort), det känns det som att jag flög fram, en helt underbar känsla.
Att åka rulltrappa trippad var roligare än vad man kan tro faktiskt, jag har ingen aning om varför jag hade så jävla kul när jag stod i den där rulltrappan, kanske hade barndomsminnena triggat fram barndomssinnet igen Men kul var det!
Jag tumlade in i tunnelbanevagnen, bokstavligt talat. Jag kan tänka mig att min gångstil var jämförbar med den under en fylla. Som tur var så fanns det lagom med lediga sittplatser på tåget, att sitta mitt emot någon hade jag nog inte pallat av i det läget. Satte på ipoden och lyssnade på tung psykedelisk musik. När jag blundade så såg jag tunnelbanevagnen precis som den var, bara att allt såg ännu mer konstigt ut, och saker rörde sig i takt till musiken, vilket det ifs gjorde även med öppna ögon.
Jag öppnade ögonen snabbt för att undvika allt "onormalt beteende".
Trippen hade lagt sig helt vid 3 och då kunde jag somna.
Kalle hade tydligen blivit påkommen av sina föräldrar, han förklarade hans kväll som ett helvete. Han hade suttit på sitt rum och inte haft en aning om vad han skulle göra, han sneade rejält och hade sprungit, nästan gråtandes, till sin mamma för stöd just då. Hans mamma tog även gräset som var kvar. Värt att nämna är att Kalle är 18 även om han fortfarande bor hemma.
Själv tycker jag trippen var otroligt konstig, jag minns aldrig att jag verkligen sneade någon gång trots att jag var uppe i level 4-5 ensam bland folk. Vissa rekommenderar ju höga doser till nybörjare så att man kommer så långt från verkligheten att man inte kan snea, kan jag ha kommit till det tillståndet kanske?
De där med legohuset är jag än idag riktigt fascinerad över, jag tror inte ens att jag skulle komma ihåg huset om någon så berättade om det för mig, men för mig är det bevis på hur djupt trippar kan ta en, det var det första och det enda (hittils) barndomsminnet jag återupplivat med hjälp av psykedeliska droger. Under hela kvällen tänkte jag på händelsen med legohuset, för mig kändes det som det sjukaste som jag någonsin upplevt. Och det är det nog.
Utvärdering: 5/5 får trippen. Vad får rapporten då, Flashback?
Dos: 5g svamp ner malt i citronsyra och ca 0,5g gräs.
Tid: Ca 8 timmar totalt, peakde i ca 4 timmar
Det här är en tripprapport som jag länge velat skriva, men aldrig riktigt orkat eftersom det känns som att det finns så mycket att berätta om, jag ska göra mitt bästa och försöka hålla rapporten lagom lång
Detta utspelade sig för något halvår sen ungefär.
EDIT: Läste igenom rapporten lite och märkte att jag byter tempus mellan styckena lite här och där, ingen stor grej men så ni inte ska bli förvirrade eller så, så kan jag nämna det. Fixar det senare
(Alla namnen i historien är påhittade)
__________________________________________________ __________________
Början
Kvällen började runt 6 då jag mötte upp Kalle, han hade köpt gräs och jag hade med mig svamp. Vi hade inga riktiga planer för kvällen, vi skulle äta en massa svamp och röka en massa gräs och låta kvällen föra oss fram. Det enda som saknades var cigg, citronsyra och muggar för att blanda svampen och citronsyran. Vi rullar in på Konsum mitt under kvällsrushen, mycket folk var det. . Vi köper två gula små plastcitroner, cigg och en väldans massa plastmuggar, de kommer ju bara i stora förpackningar. Nåja. Vi tog varsin mugg och slängde resten i soprona. Vi begav oss till ett trapphus för att förbereda svampen och mecka några spliffar. En halvtimme senare var svampen i våra magar. Kalle ringde även en vän till oss som var på fest i Älvsjö, och diskuterade möjligheterna kring att vi kanske kunde komma dit lite senare.
Resan börjar
Vi går ut ur trapphuset och röker varsin spliff. På vägen stöter vi på två andra polare, Max och Felix. Det är egentligen Kalles polare men jag har träffat de några gånger. Hur som helst, vi sa till de att vi hade tagit en massa svamp och rökt gräs, då ville de såklart köpa in sig på våran femma så de fick varsin spliff för en 50-lapp. Framåt 7- halv 8 tiden började jag känna av trippen lite, cannabis-ruset började lägga sig och ett klarare rus började uppenbara sig. Vi fyra sitter på en parkbänk, jag och Kalle snackar om festen i Älvsjö och om vi kanske ska dra dit, men jag tvekade lite eftersom svamp inte är någon fest-drog. Vi ringer Leo, han som var på festen, och hör hur läget är. Tydligen kunde bara en av oss komma då Leos sällskap redan var för stort, så vi la fest-idén på hyllan en stund...
Ca 45 min efter intag kommer de första tecknen på hallucinationer, jag stirrar på en bil som helt plötsligt börjar pulsera, får lite av en chock eftersom jag varit beng och nästan glömt bort att vi tagit svamp.
Det är nu trippen verkligen började, och det som skulle komma att hända nu kom otroligt olägligt.
Kalle frös och ville hem och byta jacka, han tjatade på att jag skulle följa med eftersom att han också kände av trippen, och han bor fortfarande hemma. Men jag ville hellre stanna med Max och Felix eftersom att Kalle redan var inställd på att dra på fest så fort han bytt jacka. Och jag var inte på humör att åka ut till Älvsjö och gå hem till en okänd människa vars hem jag antagligen inte skulle få komma in i.
Så Kalle bestämmer sig för att gå hem, byta jacka och sen möta upp oss tre senare, något som skulle visa sig vara ett grovt misstag...
Jag, Max och Felix sätter oss i ett trapphus och det är här som jag verkligen börjar tappa verklighetsuppfattningen, Max och Felix garvar som fan och jag har ingen aning om varför, flippar halvt ur. Jag tänker "snea inte, ta det lugnt, låt ruset föra dig".
En sekunds lugn, sen ser jag mig om, tittar ner för trappan, och upptäcker att jag faktiskt sitter i exakt det legohuset jag byggde när jag var så liten att jag knappt hade börjat prata än.
Jag kände mig överväldigad av minnet, jag hade ju totalt glömt bort det legohuset, och nu kändes det som att jag satt i det. Jag tittade överallt, allt var så likt att det var skrämmande. Minnet av legohuset gjorde sig allt starkare och jag kom ihåg nästan varenda detalj på huset.
Plötsligt ringer min mobil, även om det tar ett tag för mig att inse att det är mobilen som ringer. Det är Kalle, han säger att han sitter inne på sitt rum och snear ur totalt. Han pratar i ett tyst tonläge så inte hans föräldrar ska höra, han låter jätterädd och ber mig att komma och möta upp honom vid tunnelbanan.
Eftersom jag inte känner till området vi var i så bra frågade jag Felix och Max om vi kunde möta Kalle vid tuben, de orkade inte för att de var benga. Istället sa de den adressen vi var på men Kalle visste såklart inte var det låg. Nu bröts samtalet och jag blev lite orolig över Kalle, ringde tillbaka säkert 10 gånger men kom bara fram till mobilsvar.
Klockan var nu 9 och Max och Felix skulle hem till sig, jag kände mig som en strumpa som bara hängde efter Max och Felix, vad skulle jag nu göra?! Felix bor precis vid tunnelbanan så jag gick med honom hem och satte mig sedan ensam på en parkbänk intill tunnelbanan. Men även att sätta sig var inte det lättaste, hur jag än satt kändes det så onaturligt, kände mig som en pundare, som satt ensam på en parkbänk klockan 9 en fredagkväll, allt som saknades var whiskeyflaskan i handen.
Jag hörde skrattande överallt, såg människor som inte fanns där i en massa fönster. Jag ville ringa någon, men vem?
Jag scrollade neråt i kontakt-listan på mobilen, men inget namn kändes tillräckligt säkert eller bra att ringa. Det kändes som att jag verkligen inte hade en enda vän på hela jorden.
Till slut bestämde jag mig för att ringa Erik, en kompis som jag trippat med en gång tidigare. Ingen lycka där, han var på landet han.
Jag bestämmer mig för att gå en liten prommenad runt området, var inget direkt märkvärdigt med den annat än att det kändes skönt att gå, och nästan allt man såg ändrade färg och form rätt intensivt. Jag sätter mig för att vila benen i en busskur, och precis då kör en polisbil förbi, och jag hamnar i chocktillstånd i 10 sekunder, även efter polisbilen hade åkt förbi såg jag en tydlig bild i mitt huvud hur polisbilen hade stannat och det klev ur två poliser. Det tog ett tag innan jag förstod att polisbilen bara åkte förbi och inte var ute efter mig.
Jag gick vidare och jag var helt vilsen, såg folk lite här och där, ville fråga vart jag var men ändå inte. Fortsatte gå och kom efter 5-10 minuters gående fram till tunnelbanan igen.
Trippad på tunnelabanan
Gick ner i tunnelbanan, transaktionen från mörker till ljus var jobbig för ögonen. Ljuset i tunnelbanan var starkt, allt såg väldigt annorlunda ut i ljuset, nästan som en fingermålning.
"Två stationer klarar jag väl av att åka utan att göra bort mig?"
Jag hoppade över spärrarna (hade inget kort), det känns det som att jag flög fram, en helt underbar känsla.
Att åka rulltrappa trippad var roligare än vad man kan tro faktiskt, jag har ingen aning om varför jag hade så jävla kul när jag stod i den där rulltrappan, kanske hade barndomsminnena triggat fram barndomssinnet igen
Men kul var det!Jag tumlade in i tunnelbanevagnen, bokstavligt talat. Jag kan tänka mig att min gångstil var jämförbar med den under en fylla. Som tur var så fanns det lagom med lediga sittplatser på tåget, att sitta mitt emot någon hade jag nog inte pallat av i det läget. Satte på ipoden och lyssnade på tung psykedelisk musik. När jag blundade så såg jag tunnelbanevagnen precis som den var, bara att allt såg ännu mer konstigt ut, och saker rörde sig i takt till musiken, vilket det ifs gjorde även med öppna ögon.
Jag öppnade ögonen snabbt för att undvika allt "onormalt beteende".
Hemma
Väl hemma satte jag på lite 2½ Men och skrattade lite och tänkte tillbaka på kvällen som gått, var på nedgång nu och klockan var väl runt 11. Trippen hade lagt sig helt vid 3 och då kunde jag somna.
Dagen Efter/Aftermath
Kalle hade tydligen blivit påkommen av sina föräldrar, han förklarade hans kväll som ett helvete. Han hade suttit på sitt rum och inte haft en aning om vad han skulle göra, han sneade rejält och hade sprungit, nästan gråtandes, till sin mamma för stöd just då. Hans mamma tog även gräset som var kvar. Värt att nämna är att Kalle är 18 även om han fortfarande bor hemma.
Själv tycker jag trippen var otroligt konstig, jag minns aldrig att jag verkligen sneade någon gång trots att jag var uppe i level 4-5 ensam bland folk. Vissa rekommenderar ju höga doser till nybörjare så att man kommer så långt från verkligheten att man inte kan snea, kan jag ha kommit till det tillståndet kanske?
De där med legohuset är jag än idag riktigt fascinerad över, jag tror inte ens att jag skulle komma ihåg huset om någon så berättade om det för mig, men för mig är det bevis på hur djupt trippar kan ta en, det var det första och det enda (hittils) barndomsminnet jag återupplivat med hjälp av psykedeliska droger. Under hela kvällen tänkte jag på händelsen med legohuset, för mig kändes det som det sjukaste som jag någonsin upplevt. Och det är det nog.
Utvärdering: 5/5 får trippen. Vad får rapporten då, Flashback?
__________________
Senast redigerad av Lilabanan 2009-06-19 kl. 23:16.
Senast redigerad av Lilabanan 2009-06-19 kl. 23:16.
