2009-06-13, 10:38
#1
Till slut visar det sig omöjligt att komma förbi verkligheten och forskningen, till och med på ledarsidor. Gudmundsson på SvD skriver bra. Dock inga nyheter för den medvetne. Härligt att Monas naiviteter om mångkulturen nu faktiskt får offentligt mothugg. Men när vaknar Reinfeldt och regeringen, finns det någon konservativ förnuftsådra kvar bland dessa marknadsförare?
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan...el_3056025.svd
Integration enligt Clint Eastwood
SVERIGE | Mångkultur och demokrati
Publicerad: 13 juni 2009, 04.47. Senast ändrad: 13 juni 2009, 08.46
Clint Eastwoods Gran Torino är en av årets mer sevärda filmer. Den summerar på ett fint sätt hela hans karriär, och är både rolig och märkligt gripande trots brister i skådespeleri och foto.
Eastwood regisserar sig själv i rollen som den pensionerade Koreakrigsveteranen Walt Kowalski, som sitter på sin veranda och ser hur kvarteret tas över av asiatiska invandrare, till synes ointresserade av att anpassa sig till hans Amerika och oförmögna att bekämpa den gängkultur som håller invandrarbarnen i järngrepp. När grannpojken försöker stjäla hans ögonsten och livsverk – en Ford Gran Torino – inleds den kamp som får kvarterets ömsesidiga förakt att övergå till misstänksam, men dock, respekt.
Det är integrationspolitik enligt Clint Eastwood. Det hjälper inte att sitta i ring och sjunga Kum-ba-yah . Lag ska upprätthållas och egendom respekteras. Då kan polsk-amerikaner tolerera, men inte nödvändigtvis älska, hmong-amerikaner.
I svensk offentlighet diskuteras integration ofta i termer av självutplåning, av antingen svenska eller invandrade vanor. Ett citat som tillskrivs dåvarande integrationsminister Mona Sahlin, till Euroturk 2002, är symptomatiskt: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
Efter ett drygt decennium med mer än en miljon nya invånare blir det dock allt tydligare att de flesta som flyttar hit vill förtränga sina identiteter lika lite som vi dalkarlar tänker såga ner de ”töntiga” majstängerna. Någon utopisk fantasigemenskap har inte uppstått. Tvärtom anas ghettoisering och fragmentisering.
Hur mycket mångfald tål demokratin? Det är titeln på och frågeställningen i en avhandling (Gleerups, 2009) av Andreas Johansson Heinö, nybliven doktor vid Göteborgs universitets vitala statsvetenskapliga institution. Han tar avstamp i några självklarheter som sällan återspeglas i svensk debatt, exempelvis den att nästan alla framgångsrika demokratier bygger på nationalstatens grund och att det finns en stark korrelation mellan nationell homogenitet och grad av demokrati.
För det tycks tyvärr vara så som Robert Putnam menade i sin föreläsning i Uppsala när han fick det statsvetenskapliga Skytteanska priset (som ledarsidan skrev om 22/6-07). Ju fler etniciteter det finns i ett samhälle, desto större misstro hyser invånarna mot varandra. I heterogena samhällen råder lägre förtroende för lokala politiker och medier, svagare tro på eget inflytande, sämre valdeltagande, samt mindre vilja att delta i gemensamma projekt och välgörenhet.
Johansson Heinö resonerar om denna konflikt mellan mångfald och demokrati. Han utforskar de olika nationalistiska, mångkulturalistiska och liberala försöken att möta problemet, och avfärdar såväl Mona Sahlins självutplånande tankar som Folkpartiets vilja att påtvinga invandrare ”svenska värderingar” – som han snarast ser som ett knippe socialliberala åsikter. En smula förvånande landar han i att lösningen står att finna i mer nationalism, som en förutsättning för tolerans och pluralism. ”En kulturell självsäkerhet är en förutsättning för att det ska finnas något att dela, integreras och assimileras i.”
Midsommarstången får stå kvar. Turken blir inte svensk, men tids nog svensk-turk.
”Det är faktiskt fullt tillräckligt. Så länge nykomlingar följer lagen, och i den meningen anpassar sig till samhället, finns ingen anledning att inte tolerera oliktänkande” avslutas avhandlingen.
Clint Eastwood grymtar gillande.
http://www.svd.se/opinion/ledarsidan...el_3056025.svd
Integration enligt Clint Eastwood
SVERIGE | Mångkultur och demokrati
Publicerad: 13 juni 2009, 04.47. Senast ändrad: 13 juni 2009, 08.46
Clint Eastwoods Gran Torino är en av årets mer sevärda filmer. Den summerar på ett fint sätt hela hans karriär, och är både rolig och märkligt gripande trots brister i skådespeleri och foto.
Eastwood regisserar sig själv i rollen som den pensionerade Koreakrigsveteranen Walt Kowalski, som sitter på sin veranda och ser hur kvarteret tas över av asiatiska invandrare, till synes ointresserade av att anpassa sig till hans Amerika och oförmögna att bekämpa den gängkultur som håller invandrarbarnen i järngrepp. När grannpojken försöker stjäla hans ögonsten och livsverk – en Ford Gran Torino – inleds den kamp som får kvarterets ömsesidiga förakt att övergå till misstänksam, men dock, respekt.
Det är integrationspolitik enligt Clint Eastwood. Det hjälper inte att sitta i ring och sjunga Kum-ba-yah . Lag ska upprätthållas och egendom respekteras. Då kan polsk-amerikaner tolerera, men inte nödvändigtvis älska, hmong-amerikaner.
I svensk offentlighet diskuteras integration ofta i termer av självutplåning, av antingen svenska eller invandrade vanor. Ett citat som tillskrivs dåvarande integrationsminister Mona Sahlin, till Euroturk 2002, är symptomatiskt: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
Efter ett drygt decennium med mer än en miljon nya invånare blir det dock allt tydligare att de flesta som flyttar hit vill förtränga sina identiteter lika lite som vi dalkarlar tänker såga ner de ”töntiga” majstängerna. Någon utopisk fantasigemenskap har inte uppstått. Tvärtom anas ghettoisering och fragmentisering.
Hur mycket mångfald tål demokratin? Det är titeln på och frågeställningen i en avhandling (Gleerups, 2009) av Andreas Johansson Heinö, nybliven doktor vid Göteborgs universitets vitala statsvetenskapliga institution. Han tar avstamp i några självklarheter som sällan återspeglas i svensk debatt, exempelvis den att nästan alla framgångsrika demokratier bygger på nationalstatens grund och att det finns en stark korrelation mellan nationell homogenitet och grad av demokrati.
För det tycks tyvärr vara så som Robert Putnam menade i sin föreläsning i Uppsala när han fick det statsvetenskapliga Skytteanska priset (som ledarsidan skrev om 22/6-07). Ju fler etniciteter det finns i ett samhälle, desto större misstro hyser invånarna mot varandra. I heterogena samhällen råder lägre förtroende för lokala politiker och medier, svagare tro på eget inflytande, sämre valdeltagande, samt mindre vilja att delta i gemensamma projekt och välgörenhet.
Johansson Heinö resonerar om denna konflikt mellan mångfald och demokrati. Han utforskar de olika nationalistiska, mångkulturalistiska och liberala försöken att möta problemet, och avfärdar såväl Mona Sahlins självutplånande tankar som Folkpartiets vilja att påtvinga invandrare ”svenska värderingar” – som han snarast ser som ett knippe socialliberala åsikter. En smula förvånande landar han i att lösningen står att finna i mer nationalism, som en förutsättning för tolerans och pluralism. ”En kulturell självsäkerhet är en förutsättning för att det ska finnas något att dela, integreras och assimileras i.”
Midsommarstången får stå kvar. Turken blir inte svensk, men tids nog svensk-turk.
”Det är faktiskt fullt tillräckligt. Så länge nykomlingar följer lagen, och i den meningen anpassar sig till samhället, finns ingen anledning att inte tolerera oliktänkande” avslutas avhandlingen.
Clint Eastwood grymtar gillande.