Har tänkt mycket på det här sedan jag själv blev förälder. Jag kan inte påstå att jag har fått en dålig uppväxt, har känt kärlek, humor, frihet och gemenskap under min uppväxt men det jag har retat mig på och som kanske "sabbat" mig lite är att mamma alltid satte orden i min mun. Jag fick aldrig prata fritt och eftersom jag var väldigt blyg så var jag ofta tyst men lyssnade mycket. Hade jag sluppit hennes pockande kommentarer på släktkalasen inför alla "Var vad det nu du ville säga?" "Säg det nu då!" eller "Ja, *mitt namn* hade ju sett den göra ditten och då gjorde datten så och så ritade hon en teckning..."
Jag kände mig aldrig försvarad av min mamma, när barn var taskiga eller gjorde saker så var hon inte där och markerade. I tonåren då jag var ensam mycket så lade hon det största ansvaret på mig, att det var "mitt fel", att jag skulle ändra på mig. Istället för att någon gång stå på min sida och bara; Skit i de jävlarna, i mina ögon är du perfekt och du kan! osv.
Jag kom på mig själv för ett halvår sedan att inte stå upp för mitt barn då hon inte fick vara med på en allmän lekhörna. Jag var mesig som min mamma och jag skäms, Nästa gång ska jag fan försöka surna till!!!