Meningsbyggnad

Varför det?

De är fula båda två.

Är du intresserad av xxx, men ej bekant med den, så är det bäst att...
vore snyggare.

Du menar att någon verkligen gått igenom alla ord i diverse olika språk och rangordnat dem efter hur ofta användningen krockar med etymologin? Och att det finns tydliga skillnader mellan just svenska och franska/engelska?

Finns det någon länk där man kan läsa mer om slutsatser och metoder kring detta?

Betydelseförskjutning sker i alla språk. Vid invigningen av S:t Peters-kyrkan
i London var det någon talare som sa "This dome is awful". Det betydde då
respektingivande/väldig, idag betyder "awful" oftast förskräckligt ful. Svenska
»fruktansvärd« kontra »fruktan« har gått samma väg (skilda vägar).

Den semantiska bild utiftån vilken vår hjärna formulerar meningar, den världen
är ett virrvarr av medvetna och omedvetna koppningar och strukturer. På väg
mot en utsägbar mening bryter vi ut en trädstruktur, där blivande bisatser,
attribut och reservationer är grenar och kvistar.

En trädstruktur kan alltid rullas ut till en entydig sekventiell text, men det kan
kräva mängder av skiljetecken för att en mening skall vara strukturellt entydig.
Därför nöjer vi oss med fragmentariska tips om struktur. I talat språk används
frasering med mikropauser för att hålla ihop och hålla isär. I skrivet språk
används i första hand komma — någon gång tankstreck och parenteser.

Till sist är det värdering av tidsekonomi och (den tänkte) avnämarens
förutsättningar som avgör hur utmejslat tydlig man behöver vara. Lagstiftare
antas skriva entydiga texter, men så blir det inte. En entydig lagtext skulle
bli mycket snabbt föråldrad. ... skulle bli föråldrad mycket snabbt.
(Snälla, säg nu bestämt vilken ordföljd som var rätt här!)

Rätt och fel ordföljd diskuteras i engelska och tyska, säkert i franska också.
Adjektivet före eller efter substantivet till exempel.

Kanhända, men nu var det placeringen av negationen i meningen jag efterlyste.

Det känns självklart att man skriver "men ej bekant med den" och inte "men bekant ej med den " men inte lika självklart i mina exempel var ordet inte ska placeras.

Ännu snyggare vore det egentligen utan det onödiga talspråkliga lilla "så", som dyker upp i skrift alltför ofta.

I skriven text är det vanligen överslakt (overkill) att använda både komma och
»så«. I ovanstående exempel anger de två kommatecknen inskjuten sats, så
man kan försvara båda just i det exemplet. Det nyss använda så bör vara
kvar, eftersom det knyter an ett motiv till ett ställningstagande.

... Eftersom räntan gått ner, kan bostadspriserna stå kvar på hög nivå. (inget så)
... Eftersom räntan gått ner kan bostadspriserna stå kvar på hög nivå. (inget ,)
... Räntan har gått ner, så bostadspriserna kan stå kvar på hög nivå.
... Räntan har gått ner så bostadspriserna kan stå kvar på hög nivå.

Vid friare uppläsning av text som fraserats med kommatecken borde det vara
självklart att i lämpliga lägen läsa ut komma som obetonat {så`} – precis
som vi utläser »de« och »dem« som {dåm}. Det skulle gälla första varianten
här ovan. Och det vore inte fel att läsa in ett fraserande {så} i andra fallet.

Som tumregel kan man stryka vartannat »så« i vardagligt skriven text, när
den stramas upp för presentation på ett respektabelt forum som detta.

Det är ju en variation av alternativ två.

Japp det är sant, det är ännu bättre.

Det finns säkert olika saker som kan snygga till om man vill. Som du nämner så fungerar meningen fint utan "så". Inga kommatecken i meningen hade också fungerat t.ex.

Brukar hoppa över att använda "så" om jag inte vill låta ungdomlig.

Det gäller följaktligen även denna mening:

Som du nämner fungerar meningen fint utan "så".