Robotutveckling, kan de tänka?

Ännu ett intressant bidrag till min samling av godtyckliga och intetsägande definitioner av intelligens.

Roboter är ju skapelser av människor (ingenjörer förvisso, men de är väl ändå en undergrupp till oss). De tänker precis så mycket som programmeraren programmerat dem att tänka..

Den frågan kan man även ställa om människor.

Men människor uppstod ju spontant utan direktiv från en programmerare. Vi vet alltså att intelligens kan växa fram under rätt förutsättningar, vilket i förlängningen betyder att maskiner borde kunna göra samma sak. Vi behöver alltså inte hålla den i handen hela vägen utan behöver bara putta den i rätt riktning om vi använder oss av ett gångbart tillvägagångssätt.

Människor är biologiska varelser, vilket inte robotar är. Intelligens är ju bara något vi själva definierat. Förstås kan vi kalla robotars uppförande för intelligens om vi vill.

Hårdvara kan inte mutera

Antagligen genom att den har upplevelser, det vill säga upplever rött som rött, chokladglass som gott och sex som behagligt, alltså det som kallas "qualia" och vårt nervsystem på något mystiskt fixar åt oss, men som vetenskapen inte ens har börjat förstå sig på. Det finns ju inget som säger att elektriska impulser som översätts till duschar av olika kemiska substanser i synapserna innan de åter görs om till elektriska impulser och skickas vidare i hjärnans sladdhärva av nervtrådar borde utlösa några som helst förnimmelser överhuvudtaget.
Man kan bli religiös för mindre.
I vilket fall, vårt medvetna "tänkande" torde i allt väsentligt vara baserat på känslolivet, varför en robot för att vara självmedveten först måste kunna "känna".
Eftersom inga skapelser av människan ännu känner något besitter inga datorer heller självmedvetande, hur snabba de än är, och följaktligen kan de heller inte tänka.
Att blott utföra logiska operationer är, oavsett en och annan matematikers eventuella protester, inte att tänka.

Det är en ganska klurig nöt, det där.
Vad är definitionen av självmedvetenhet? Behövs inte först ett syfte? Känslor? Självmedvetenhet är väl egentligen inte relevant förrän man har något att försvara.

Vi människor uppnår självmedvetenhet genom förslagsvis egoism, biologiska drifter och förmågan till intellektuell analys.

Att lära sig är nog inte samma sak som att vara självmedveten. Jag skulle åtminstone inte placera det i samma fack.

Äsch. Jag filosoferar fritt. Skulle gärna vilja att någon fyller i här, eller åtminstone hjälper mig vidare

Så du hann före Och jag håller med. Det finns ingen mening med att vara självmedveten om man inte är underförstådd med konceptet "känslor". Utöver det behövs insikten att jämföra sig själv med andra.. vilket i sin tur kräver någon form av omvärldsmedvetenhet.

Dvs, ett verktyg för att tolka omvärlden; exempelvis en kamera, samt en grundläggande hjälp att tolka innebörden av den data som kommer därifrån(instinkter?)

Jo, men nu har du ju bara skapat en definition som säger att den måste vara av biologiskt ursprung för att kvala. Det har ju inget att göra med dess funktionalitet. Isåfall kan jag lika gärna hävda att biologiska varelser inte kan vara intelligenta på grund av godtycklig anledning.


Det kan den visst det. Först och främst så kan hårdvara syfta på vilket fysiskt objekt som helst. Vi är hårdvara, biologiska maskiner.
Sen så får du tänka på en högre abstraktionsnivå. Att flytta om logiska grindar är inga konstigheter och det finns inget givet krav på att minsta komponenterna måste mutera (atomerna i våra kroppar muterar inte exempelvis. Cellernas mutation är av ringa betydelse mellan närbesläktade arter).
Vidare så kan programmet existera uteslutande som mjukvara vilket gör att dom flesta praktiska gränserna försvinner.

http://en.wikipedia.org/wiki/Genetic_programming


Känslor lär knappast vara något som existerar fristående från hjärnans övriga funktionalitet. Ett nervsystem som lärt sig att undvika farliga scenarion sätts i ett visst tillstånd när sådant scenario uppträder. Vi kallar dessa tillstånd för känslor. Klassisk evolution och inga konstigheter.
Vilket medium nervsystemet existerar i spelar ingen roll.. principen är fortfarande densamma.
Relativt relevant föreläsning angående cause and effect: http://www.ted.com/talks/dan_dennett...eet_funny.html

"Sweetness was born with the wiring"

Hör vad du säger och invänder inte mot något i den där videon, men problemet kvarstår. Vad är känslor? Att säga att det har att göra med hjärnans "wiring" (det har uppenbart att göra med hjärnans wiring och dess evolutionära historia) är inget svar.
Materia som materia, varför skulle materia i viss organisationsform kunna upplevas och andra inte? Ett flipperspel eller ett neuralt nätverk har också sina små "varningsflaggor" och det vore lätt att bygga in självförstärkande beteenden när en viss typ av flagga träffas av kulan, men det svarar inte på frågan vad det är vi känner när vi känner något istället för att bara varningsflaggan (eller stimuliflaggan) visades upp. Det är skillnaden mellan en riktig pistol som låter "pang!" och skjuter iväg en kula och en som bara rullar ut en röd flagga ur pipan som det står "pang!" på. Hajjar du?

Det enda vi vet om förnimmelser är att de är verkliga. Om du inte tror mig sätt din tumme i ett skruvstäd och vrid om. Datorer har dock uppenbarligen inga förnimmelser, för då borde de vara konstruerade (eller evolutionärt frambringade) precis efter ett visst kemiskt recept som skapar sådana (att det finns ett flertal sätt utesluts inte) och det är de inte. Det substratum vi valt för dem är helt godtyckligt, kunde lika gärna vara vattendrivna mekaniska relämaskiner for all I know.

Hehe, så kan det gå. Just det, omvärldsmedvetenhet. För att citera dig, ett klurigt problem det där var gränsen skall dras mellan att vi bara upplever något och där vi, uppenbarligen, på något vis utnyttjar våra upplevelser till det vi kallar våra högre förmågor i formen av logiskt tänkande inom förnuftets "fakultet".
Vill minnas att Thomas av Aquino definierade förnuftet ungefär som sensation plus minne. Kanske kunde vara något?