Radikalisering ar vagen till friheten!

Jag tror att radikalisering ar vagen till friheten. Manga liberaler verkar tro att det enda sattet att fa nagonting gjort ar att kompromissa, och inte vara sa radikal, eller att inte ha for "extrem" framtoning.
Enligt mig funkar inte detta, hur kan vi visa att vi har ratt utan att vara konsekventa i debatten? Det ar helt omojligt, och det slutar med att varat forsvar av friheten blir lika godtyckligt som sossarnas av valfardsstaten.

Ett annat problem ar att vi, da vi ska kompromissa och halla pa tvingas acceptera att de etablerade politiska grupperna for bestamma vad som ar "off limits".

Sanningen ar ocksa nagot som vi forlorar, och det ar varat basta vapen. Da folk val ser att liberalismen bygger pa en grund av sanning kommer de aldrig lamna den bakom sig, och vi har permanent forstarkt liberalismen med ytterligare sympatisorer.

En annan grej ar att folk inte har nagonting emot radikala losningar, var den myten kommer ifran har jag ingen aning om. Det galler bara att synas sa mycket sa att vara argument inte langre kan avfardas som "for radikala".

Sedan kan vi ju titta pa USA, aven om deras politiska scen ser helt annorlunda ut sa har de radikala krafterna dragit manga fler till liberalismen an komprimissande fantrattar. Ett sadant exempel maste ju vara LvMI vs. Cato, vad har Cato for inflytande just nu, overhuvudtaget? LvMI vaxer mycket mer.

Kollar man pa internet sa ar det ju de konsekventa krafterna som drar mer folk dar ocksa, kolla t.ex. Freedomain Radio, aven om mina likheter i filosofi med Molyneux bara ar ytliga sa maste jag anda respektera honom for hur manga anhangare han har, och hur radikal hans framtoning ar.

Istallet for att undvika fragor som "Fri invandring" eller total avreglering av alla preparat man kan tanka sig, sa borde vi ju nastan profiliera oss som starka foresprakare av detta da det visar att vi tar frihet seriost. Jag tror manga ar trotta pa politiker som aldrig kan ta ideer pa ett seriost satt, och som bara gor godtyckliga beslut som paverkar vara dagliga liv, dag in och dag ut. Arlighet och att vara konsekvent hjalper oss dar.

Att vara pragmatisk i vissa fragor (lat oss saga fri invandring) och icke-pragmatisk i andra tjanar vi inte heller nagonting pa. Kan vi inte bestamma oss for att fri invandring bygger pa aganderatten, och aven om maffian som vi kallar "staten" bestamt sig for att ge bort vara pengar till dessa nykomlingar sa har de lika stor ratt att kopa egendom som alla andra.
Det ar ju trots allt valfardsstaten det ar fel pa, inte fri invandring.

Det finns ocksa interna strider inom vissa omraden, ett av dessa omraden ar "intellektuell egendom". Det verkar som om varje gang liberaler gor nagonting tillsammans sa skiter vi medvetet i dessa fragorna for att vi inte alla haller med varandra. Men varfor? Kan vi inte komma fram till vad som ar det konsekventa och sta fast vid det, vi ar val anda absolutister? Om da Sp3tt tycker att IP inte ar legitimt och Khepera tycker att det ar det, kan inte bada personerna tala om fragorna i samma organisation/forening (aven om Sp3tt har ratt)? KLP missade ju helt FRA-debatten (OK, nastan, det var lite folk i GBG som faktiskt var ute och protesterade horde jag), just pga IP-fragan.

Forutom allt detta ar ju den radikala liberalismen mycket battre, da man slipper kompromissa

Vad tycker ni, ska vi kompromissa bort liberalismen eller ska vi dra den till dess logiska slutsatser?

Jag håller absolut med om att kompromisser leder in på en väg bort från frihet, i alla fall om det är grundläggande principer man kompromissar med. En smula konsekvens skulle vara en välbehövd tarmsköljning för realpolitiken. I valet mellan idéer eller makt, väljer jag idéer - för gjorde jag inte det, vad tusan skulle då makten vara bra för?

I övrigt hänvisar jag till FrasseFloyds utomordentligt välfunna signatur!

Kompromisser leder inte till önskat resultat.

Det är konstigt att frihet, icke-våld, frivillighet etc räknas som någoting som är extremt, snacka om att svensken är indokrinerad.




Den gode Sp3tt har fel här men även solen har fläckar. Vill bara understryka att sp3tt inte är en socialist, även om han har blivit anklagad för det.




Ständigt GBG när det händer saker i liberalismens namn, det är nåt med den staden. Om tio år så är KLP med i kommunfullmäktige i GBG och i Sthlm så har vi väl då någon röd-grön röra och ett litet New Hampshire i Johanneshov .




Ja, varför ska man kompromissa om frihet, icke-våld, frivillighet etc




Öka våldet? Minska friheten? Öka tvånget? Jag svarar nej på dessa frågor!

Frihet är makt och individuell frihet är individens makt över sitt liv.

Även om alla vore överens om att denna makt bör maximeras, kommer den väsentliga diskussionen fortfarande att handla om hur detta skall göras och vad skulle en "radikal" ståndpunkt vara där? Den enes frihet att droga ner sig är den andres frihetsinskränkning genom att gatorna blir osäkra. Den enes frihet att dra iväg från sitt eget folks självförvållade elände blir den andres frihetsinskränkning genom ett trängre, fattigare och farligare samhälle.

jag tycker det handlar om en balansfråga.

Om LP skulle komma in i riksdagen och bilda en koalition med någon part skulle vi vägra samarbete med den parten om inte alla liberala krav och idéer uppfylldes?

Låt säga att vi börjar jobba med borgarna och de går med på att sälja ut statligt ägande, men inte en drogliberalisering.

Vi vet att det annars inte kommer vara på agendan att sälja ut statlig egendom.

Ska vi vara puritaner och säga "får vi inte allt, så får det vara!" och då bli ignorerade, eller ska vi gå halva vägen och få igenom en del av våra krav?

Det är ju givetvis en avvägning i varje fråga:
Vad vinner vi?
Vad missar vi?
vad eventuellt förlorar vi?

Men att påstå att man inte ska kompromissa är inte särskilt realistiskt...

I en samarbetssituation så stödjer man givetvis partnerns alla liberala reformer och totalvägrar alla steg åt fel håll. Inte ens ko-handel med vissa baksteg mot större framsteg vore lämpligt i mina ögon. Ta mark, håll mark, konsekvent. Det ger inga dubbla signaler och kasst trackrecord om man synar fulheter ihistoriskt. Ändamålen helgar inte medlen.

men så fungerar det inte. Man kommer inte vilja sammarbete med LP och vi kommer ha ännu svårare med några liberaliseringar.

ska vi sitta i koalition så kommer de vilja att vi lovar att rösta med regeringen i alla (nåja) omröstningar, om vi säger att vi inte kommer följa regeringens direktiv kommer de helt enkelt strunta att sammarbeta med oss...

Vilket gör att folk ser att KLP är konsekventa och vet vad man får om man röstar på KLP. Jävligt trist vore det annars, man röstar in KLP och att KLP genom någon ko-handel inför skatt på bärplockning. Vad det kokar ner till är att KLP köper min röst med en utfästelse av ett paket av åtaganden ifall dem kommer till makten, då ska dem banne mig utföra det dem har lovat. Annars kommer man ner i underlandet och inga regler gäller.

Helt ok. Bättre att vara i opposition i så fall. Det ger bättre utdelning i längden än att hoppa i säng med vem som helst som lovar guld och gröna skogar.

LP finns väl för att maximera friheten för individen.

Givetvis så måste det alltid finnas någon form av ansvarskrävande från parti ledningen.

Men att maniskt skrika "vi jobbar inte med någon som inte direkt vill införa NV staten" kommer ju inte direkt leda till framsteg.

Jag säger inte att vi ska ge upp kärnprinciper, men om valet står mellan viss liberalisering eller ingen liberalisering så ser jag heöre den främmre...

Våra väljare har ansvaret att fungera som en kontrollmekanism så att partiet inte tappar fokus, men att vägra kompromissa är jag övertygad om inte kommer fungera...

Nä du har ju givetvis rätt, det funkade ju skitbra för Chamberlain.