En viktig faktor bakom stilen i
Yellow Submarine var UPA-studions genomslag under sent 40- och tidigt 50-tal, med filmfigurer som
Gerald McBoingBoing och
Mr. Magoo. Till god del var det Disneys mer radikala och avantgardistiska tecknare vilka lämnat Disneystudion i samband med strejken 1941 som på UPA fick möjlighet att skapa filmer som inte präglades av Disneys mjuka och softade
illusion of life eller Warner Bros.' råa slapstickhumor med fabeldjur utan var mycket mer stiliserade, i grafiskt hänseende mer fokuserade på färger, former och mönster än på volym och innehållsmässigt mer på vuxen samhällssatir med surrealistiska inslag.
Detta hade ju också samband med att man inte längre hade råd att producera omsorgsfullt tecknade
cartoons för biografvisning utan måste anpassa sig efter tv-mediets krav på enkelhet och effektivitet, och därför fick utveckla en "plattare" och mer stiliserad/symbolisk teckningsstil. Att Disney och Warner tappade mark både i konstnärligt och ideologiskt hänseende lämnade också utrymme för ett intresse för andra typer av animation - japansk anime exporterades för första gången genom Tezukas
Astro Boy 1963, och östeuropeiska studior som den jugoslaviska Zagreb Films väckte uppmärksamhet med bl.a filmerna om professor Balthazar. När publiken tillägnat sig denna stiliserade, icke-realistiska stil blev det sålunda möjligt att även skapa biograffilmer i detta manér, och
Yellow Submarine skapades ju i England med hjälp av europeiska tecknare, bl.a. holländaren Paul Driessen som tillbringat en del av sin barndom i Sovjet där fadern var ambassadör.
Nu övergav man även den eleganta och sofistikerade UPA-stilen (som redan blivit manér och tagits upp av såväl Disney som Warner Bros.), men inte till förmån för en ökad realism utan tvärtom med ett mycket större utrymme för brokighet, inkonsekvenser och konstnärliga infall - som kvarteretgamen redan påpekat handlar det väl även om "60-talsflum" i den meningen att man här inspirerades av såväl psykedelia som popkonst, ett allmänt hyllande av musik och "fantasi" (vars motsats ju är de själsdödande
Blue Meanies som är filmens skurkar), ett collageestetiskt intresse för olika epoker och kulturer där man blandar och ger av olika stilar och grafiska element, och kanske även till en del av den brittiska nonsenstraditionen från Lewis Carroll och Edward Lear som snart skulle blomstra även i Monty Python. Den tilltänkta publiken var ju här inte längre barn utan ungdomar som vuxit upp med populärkultur och nu ville behålla sin barndoms hjältar i form av distanserad och ironisk "popkonst" - det var ju också vid denna tid som Disney på nytt släppte
Fantasia på biograferna och för första gången fick riktig kommersiell framgång med den.
Citat:
Ursprungligen postat av D_V_S
Per Åhlin tecknar underbart i Hasse och Tages filmer, speciellt Mannen som slutade röka.
Fast skall man vara riktigt kitslig är väl detta bara en Tagefilm.
