Hur skapa ett libertariansk samhälle? Några tänkbara förslag

Jag satt och läste The Politics of Obedience - The Discourse of Voluntary Servitude av Etienne de la Boetie för några veckor sedan och funderade lite smått på vad som skulle hända om ca 50 000 personer samtidigt sa att de inte tänkte betala skatterna eller lyda staten längre. Med rätt klimat så är jag övertygad om att staten inte skulle ha så mycket annat val än att ge upp en del av sin skattebas. Ett fall som är aktuellt är Ed Brown och det här skulle mycket väl kunna sprida sig (idén om massiv skatteprotest har diskuteratsi FTL). Ett annat fall som är mer intressant, men som jag vet mindre om, är handelscommunityt i Peru. Det verkar som om en del av den har brutit sig ur staten och följer inte längre deras lagar. Det kanske bara handlar om att de inte lyder regleringar, men iaf så är det lyckat exempel där folk inte lyder staten längre. Nåväl, nedan är texten, sedan kommer frågan, hur många behövs för en lyckad utbrytning?

---

Secession

Låt oss anta att det finns vissa saker med att bli styrd av en stat som är överlag negativa, givet att man som enskild individ finner att de lagar och regler och det överväldigande skattetryck som staten tvingar på en är förkastliga, hur kan man då befria sig från deras styre? De vanliga råd som man kan få på en sådan fråga är antingen att man får flytta till en annan stat (som bättre levererar de lagar och regler som man vill leva under) eller så får man, genom den demokratiska processen, försöka förändra den nuvarande statens lagar och regler. Dessa råd är dock otillräckliga, för vad gör man, om man råds att flytta, om det land man bor i råkar vara det bästa, eller om det kanske finns ett annat land som erbjuder viss förbättring på ett område, ger ett sämre på ett annat område? Rådet är dock vänligt och allvarligt menat, så jag är inte ute efter att bara peka på dess brister: detta råd är alldeles utmärkt om man befinner sig i ett sådant land, där förtrycket från styret är påtagligt mycket värre än i de andra länderna. Fortfarande är det otillräckligt, om alla länder råkar ha liknande statskick och liknande lagar och regler. Det andra rådet, att försöka bilda opinion för sina frågor, alternativt lobba för dem i riksdagen, stöter också på bekymmer. Problemet här är att om man vill förändra lagar och regler för sig själv, så måste man oundvikligen ändra lagar och regler för andra och för varje person som önskar ha förändring så finns det en stor grå massa som önskar behålla status quo. Andra skulle se ens strävan efter förändring som en strävan efter makt över dem, och kan därför bli ovänligt inställda till en. Även här måste det dock erkännas att rådet kan vara fruktsamt – hur skulle lagar förändras i en stat till det bättre om inte några envisa individer kämpa för dem? – men inte desto mindre är det otillräckligt, då det ur en rent praktisk synvinkel är ett omöjligt uppdrag att forma en opinion för åsikter som, av nödvändighet, står i motsättningen till de nuvarande.

Finns det då inte ett annat sätt att bli fri från en stats förtryck? Jo, möjligheten finns alltid att bryta sig ur den befintliga staten, avsäga sig det påtvingade medlemskapet i ”klubben”, och bilda en egen stat. Detta innebär att de som finner statens lagar oacceptabla samlar sig och bildar gemensamt en organisation som syftar till att skydda dem mot anfall och brott. De mer drastiska och radikala förändringarna har tagit den här formen och de har (tyvärr) oftast varit i samband med en revolution, då staten som styrde över dem, inte lätt släpper taget om en. Det absolut största bekymret för secessionisten (den som vill bryta sig loss) blir således hur man ska kunna övertyga staten som styr över en att lämna en i fred.[1] Först måste vi fråga oss, vilken form av secessionism som är den effektivaste – vilken har störst chans att låta individerna uppnå sitt mål?

Antingen kan utbrytningen sikta på att bli extraterritoriell eller territoriell. Enligt det första mönstret så bryter man sig ut genom att man samlas på samma territorium och hävdar sin självbestämmanderätt inom detta område. Så om, exempelvis, en grupp samlas i en liten stad i Sverige och bryter ut den, så förlorar staten Sverige rätt att styra över den staden. Detta är överlag den vanligaste formen av secession och grupper som försöker sig på den här strategin inkluderar baskerna, flamländarna, och en hel del andra.[2] Det andra sättet att bryta sig ur en stat är genom att bo kvar inom den befintliga statens områden, men att ha ett parallellt rättsystem på samma område. Så om, exempelvis, en grupp svenskar önskar vara fria från den svenska staten så bildar de en organisation som hanterar eller köper in tjänster från domstolar och följer de lagar och regler de själva kommer överens om. Denna princip om extraterrioalitet har praktiserats av stater så länge som stater funnits: under medeltiden, då varje stat var lika stora som dagens landskap eller som städer, så var extraterrioalitet en direkt nödvändighet för att juridisk rättvisa skulle vara möjlig (vilket är nödvändigt för att handeln skulle kunna pågå) och det uppstod spontant, snarare än planerat[3]; i dagsläget praktiseras extraterrioalitet mellan stater där en jurisdiktion får bestämmanderätt för sina medborgare över en annan jurisdiktion, som i fallet med ambassadörer eller handelsmän.[4]

Jag ser två skäl till varför extraterritoriell secession skulle vara enklare att genomföra än territoriell, och ett varför det skulle vara mer önskvärt. Det första skälet till att det är enklare är att man, om man inte bor på den platsen dit alla tänker flytta, inte behöver flytta från sin nuvarande bostad. Det andra skälet är att man inte riskerar att komma i vägen för andra människors rätt till självbestämmande eller deras önskan att tillhöra, lyda eller styra över en viss stat. För om den territoriella secessionistiska rörelsen skulle lyckas med att bryta ut en stad ur ett land så finns det säkert invånare där som fortfarande vill tillhöra den tidigare staten och lyda dess lagar. En lösning på det problemet skulle vara att tillåta extraterritorialitet för dessa individer, vilket talar för att använda den som princip för secession, då den kan lösa många konflikter. Jag tror även att, om den extraterritoriella utbrytningen skulle lyckas, så blir det lättare för fler att gå med i utbrytningen, än vad det skulle vara för den territoriella utbrytningen.

Ett skäl skulle kunna finnas som talar emot den extraterritoriella secessionen, och det är att det skulle kunna vara svårare för människor att förstå, och således, acceptera denna princip.

Om det kan sägas att extraterritoriell utbrytning är att föredra framför territoriell, vi bortser här ifrån eventuella problem man kan ha med att övertyga andra om det, vad behöver man göra för att uppnå detta mål? Vi kan dela upp detta i huvudmål och delmål som behövs för att uppnå huvudmålet:

Huvudmål: få den stat man lever i att acceptera att en del av deras undersåtar inte lyder under deras lag längre, d.v.s. få igenom ett politiskt beslut som ger gruppen rätt att bilda sin egen domstol och vara fria från statlig inblandning om man bryter mot någon av statens lagar. En tyst acceptans fungerar också, och är troligtvis det som först kommer att inträffa.

Delmål: Få X antal människor att vara med att bryta sig ur svenska staten för att bilda en stark efterfrågegrupp som kan förändra politikernas inställning; Få folklig tolerans och visst folkligt stöd för målet, vilket i sig kräver: En klar förklaring och beskrivning av vilken lag man önskar leva efter; En beskrivning om hur man tänkt lösa sådana saker som produktion av försvar och rättvisa, samt eventuella köp av offentliga varor, som vägar (vad gäller detta så finns det fördrag som stater har haft mellan varandra som man kan använda sig av).

Återigen kan man se likheten mellan utbrytning och demokratiskt omval, för att se vilken metod som verkar vara enklast. För ett politiskt parti måste uppnå liknande delmål, som folkligt stöd och X antal personer som står bakom idéerna, men de behöver ett ofantligt mycket större folkligt stöd för sina idéer, än vad utbrytargruppen behöver. Hur många som behövs är oklart, men för att bryta sig ur svenska staten så behövs det, en ren gissning, kanske 100 000 individer som har skrivit på ett avtal om att bryta sig ur svenska staten när så många gått med på det.

[1] Detta, ser vi, är samma sak som att ta den demokratiska processen, med den skillnaden att med demokrati så låter staten alla människor vara i fred, vilket inte uppskattas av de individer som vill, för egen eller andras del, att staten styr över dem.

[2] För en introduktion, se Wikipedias lista över secessionistiska (extra- som interterritoriella) grupper över världen, här.

[3] För en historisk översikt rekommenderas Richard CB Johnssons Non-Territorial Governance – Mankind’s Forgotten Legacy, här.

[4] Se Wikipedia, här.