2009-05-30, 18:28
#1
Idag tog jag en sväng på stan för att införskaffa alla de nyttigheter som hör helgen till. Utmattad av värmen sjönk jag sedermera tungt ner i bussätet på linje 471 mot Västra Orminge, nöjd och glad över mina erövringar. Resan gick lugnt, ända tills dess att bussen anlände till Forum Nacka. Då började det roliga.
Bussen var i stort sett fullsatt, och jag satt längst in på sätesraden framför bakdörren. Det är alltså en dragspelsbuss vi talar om. Bredvid mig satt någon Svensson inhöljd i något slags kraftfält som repellerade all form av intresse för personen i fråga, så jag har inget som helst minne av hur h*n såg ut. Av förklarliga anledningar. Nu dök nämligen en ung invandrarman upp och ställde sig i mittgången bredvid min sätesrad. Han var uppskattningsvis 14-15 år, bar en blå- och vitrandig t-shirt, och den obligatoriska moppemustaschen satt där den skulle. Inte särskilt uppseendeväckande, det vet jag. Men däremot hade han ett annat fysiskt attribut som får ordet uppseendeväckande att förtidspensionera sig för utbrändhet och ligga hemma i sin lingvistiska tvårumslya och knapra benzo resten av livet. Hans hår.
Jag kan knappt beskriva hans hår, ändock ska jag ge mig på ett tappert försök. Det var givetvis kolsvart och tjockt, som sig bör. Det anmärkningsvärda var dock frisyren. Den var omsorgsfullt kammad i en mycket intrikat rockabilly-frisyr, Elvis- eller James Dean-style. Med närmast rituell precision hade varje hårstrå slickats mot hjässan i olika virvlar, kullar och vågor. Inte så värst uppseendeväckande det heller, kan tyckas. Men förbered er, ty nu kommer klimaxet. Den mängd hårgelé snubben hade applicerat i håret hade räcks för att vaxa skrovet på USS Arizona, och ändå ha nog kvar för att förse The Cartoons med ett reservförråd för en hel Europaturné. Det liknade inget jag någonsin sett. Inte ens den mest ärrade ålfiskare från Narvik hade kunnat få ett fast grepp om pojkens huvud. Förstummad satt jag och betraktade detta oljiga inferno som sken i eftermiddagssolen. Då tar han upp en kam ur fickan och börjar omsorgsfullt kamma sin skapelse. Med minutiös precision pressar han de klibbiga hårtestarna ännu närmare tinningarna. Och medan han gör det skjuter han ut underläppen, och hans ansiktsuttryck utstrålar nu en överlägsenhet som hade fått Hitler att se ut som alfen Dobby. Förnöjt speglar han sig i det helt och hållet solupplysta bussfönstret. "Khalim Presley" såg han ut att tänka. "Gussarnas riddare". Förmodligen har Ett Öga Rött varit hans kvällslektyr ända sen den kom ut. Förmodligen hade han gjort huvudpersonens öde till sitt eget. En allsmäktig och vis profet från det gamla Persien, här för att krossa flickhjärtan med sin oljiga charm och kväsa de torra och gråa svennebananerna, som alla konspirerar emot faderlandets överlägsna kultur. Han var profeten. Den allsmäktige och oändligt attraktive. Att han i själva verket är en 14-åring som just nu befann sig på en SL-buss med sin far strax öster om Stockholm bekom honom i detta ögonblick inte alls.
Nu stannade bussen, och herr/fru Svensson på platsen bredvid mig gick av. Graciöst slank vår profet nu ner på platsen brevid mig, och nu beblandades den kvava luften med en doft av en natur och intensitet jag aldrig kan verbalisera. En blandning av Tabac, kanel, wunderbaum och aceton fortplantade sig i doften, och ihop med hettan gjorde den inandning till en smärre omöjlighet. Rosslandes satt jag där och kunde inte slita blicken från hans skinande hjässa. Nu sken solen på hans bakhuvud, och i nackhåren kunde jag urskilja tusentals och åter tusentals små glittrande gelédroppar. Med jämna mellanrum smekte den unge profeten sakta och kärleksfullt sitt hårsvall med fingertopparna, alltmedan han gjorde sitt bästa för att urskilja sin spegelbild i fönstret brevid mig. Underkäken sköt ut så långt att jag på helspänn satt och väntade på den skarpa knallen när den hoppade ur led. Jag sneglade på hans fingertoppar, och inte helt oväntat glänste även de likt en nyskurad toalett. Min skräckblandade fascination visste inga gränser. Jag insåg att detta var ett tillfälle jag inte fick missa. Jag plockade fram mobilen, raderade nog med bilder för att ge utrymme åt ett filmklipp, startade kameran och satte mobilen till vänsterörat. Vår unge kvinnoslukare märkte ingenting. Först när jag för tredje gången satt tyst med mobilen till örat och försökte se så obemärkt ut som möjligt började han snegla misstänksamt på mig. Vid detta laget hade jag dock fått ett bra klipp och lade hastigt tillbaka mobilen i fickan. Pojken försvann återigen långt in i storhetsvansinniga inre visioner. I hans ögon avspeglades allt vad han målade upp i sitt inre. Han satt på en fransad kudde av rött siden, med vita, pösiga byxor och gyllene snabeltofflor. Hans bara överkropp var sprickfärdig av pulserande muskler, och på hans huvud satt en välknuten, bländvit turban med en stor, slipad rubin framtill. Med årtusenden av visdom i sin trolska blick puffade han sakta på munstycket till en vattenpipa, medan ett harem av 10 unga, åtråvärda och lättklädda arabkvinnor med guldtiaror sakta smekte hans bringa med förföriska blickar.
Nu blev sätesraden framför oss tom, och han hoppade då över på platsen framför mig, och fick sällskap av sin far. Jag satt alltjämt som i trans och betraktade det kolsvarta inferno av oljighet som guppade upp och ner framför mig. Jag motstod impulsen att sträcka ut min hand och känna på det; jag skulle med all säkerhet behöva sandpappra mina handflator i en halvtimme innan jag kunde greppa ett plant föremål igen. Nu råkade vår unge profet luta huvudet mot rutan, vilket resulterade i en stor, härlig fettfläck. Förläget noterade han detta och sträckte upp sin lika inoljade tumme för att gnugga bort det, vilket bara resulterade i att den blev ännu större, och därtill mer utspridd. Nu började något slags ljus gå upp för honom. Med eftertryck förde han upp tummen mot rutan och petade på den ett par gånger, varpå kladdiga fingeravtryck bildades. Då kom snilleblixten. I den stora, slibbiga fläck han nu bildat ritade han med tummen in "LOKE WAS HERE". Loke? tänkte jag. Är denne brunstige unge kulturberikare uppkallad efter en asagud? Livets ironi vet då inga gränser. Är det möjligtvis en pseudonym för att dölja hans inte fullt lika slagkraftiga riktiga namn? Just när jag funderade som bäst anlände bussen till Orminge Centrum, och vår hjälte och hans far steg av bussen.
Nu tänkte jag vara vänlig nog att dela med mig av det mobilklipp som blev bäst. Framåt slutet började hans misstänksamhet väckas, varpå jag kände mig manad att vända mig mot fönstret och intensivt granska några intrigerande molnformationer en stund. Man vill ju inte framstå som en konspiratorisk sinnad svennebanan. Vem vet då vilka kladdiga vedergällningar man kan drabbas av?
QuickTime eller VLC krävs för att spela upp klippet.
http://www.speedyshare.com/639507388.html
Bussen var i stort sett fullsatt, och jag satt längst in på sätesraden framför bakdörren. Det är alltså en dragspelsbuss vi talar om. Bredvid mig satt någon Svensson inhöljd i något slags kraftfält som repellerade all form av intresse för personen i fråga, så jag har inget som helst minne av hur h*n såg ut. Av förklarliga anledningar. Nu dök nämligen en ung invandrarman upp och ställde sig i mittgången bredvid min sätesrad. Han var uppskattningsvis 14-15 år, bar en blå- och vitrandig t-shirt, och den obligatoriska moppemustaschen satt där den skulle. Inte särskilt uppseendeväckande, det vet jag. Men däremot hade han ett annat fysiskt attribut som får ordet uppseendeväckande att förtidspensionera sig för utbrändhet och ligga hemma i sin lingvistiska tvårumslya och knapra benzo resten av livet. Hans hår.
Jag kan knappt beskriva hans hår, ändock ska jag ge mig på ett tappert försök. Det var givetvis kolsvart och tjockt, som sig bör. Det anmärkningsvärda var dock frisyren. Den var omsorgsfullt kammad i en mycket intrikat rockabilly-frisyr, Elvis- eller James Dean-style. Med närmast rituell precision hade varje hårstrå slickats mot hjässan i olika virvlar, kullar och vågor. Inte så värst uppseendeväckande det heller, kan tyckas. Men förbered er, ty nu kommer klimaxet. Den mängd hårgelé snubben hade applicerat i håret hade räcks för att vaxa skrovet på USS Arizona, och ändå ha nog kvar för att förse The Cartoons med ett reservförråd för en hel Europaturné. Det liknade inget jag någonsin sett. Inte ens den mest ärrade ålfiskare från Narvik hade kunnat få ett fast grepp om pojkens huvud. Förstummad satt jag och betraktade detta oljiga inferno som sken i eftermiddagssolen. Då tar han upp en kam ur fickan och börjar omsorgsfullt kamma sin skapelse. Med minutiös precision pressar han de klibbiga hårtestarna ännu närmare tinningarna. Och medan han gör det skjuter han ut underläppen, och hans ansiktsuttryck utstrålar nu en överlägsenhet som hade fått Hitler att se ut som alfen Dobby. Förnöjt speglar han sig i det helt och hållet solupplysta bussfönstret. "Khalim Presley" såg han ut att tänka. "Gussarnas riddare". Förmodligen har Ett Öga Rött varit hans kvällslektyr ända sen den kom ut. Förmodligen hade han gjort huvudpersonens öde till sitt eget. En allsmäktig och vis profet från det gamla Persien, här för att krossa flickhjärtan med sin oljiga charm och kväsa de torra och gråa svennebananerna, som alla konspirerar emot faderlandets överlägsna kultur. Han var profeten. Den allsmäktige och oändligt attraktive. Att han i själva verket är en 14-åring som just nu befann sig på en SL-buss med sin far strax öster om Stockholm bekom honom i detta ögonblick inte alls.
Nu stannade bussen, och herr/fru Svensson på platsen bredvid mig gick av. Graciöst slank vår profet nu ner på platsen brevid mig, och nu beblandades den kvava luften med en doft av en natur och intensitet jag aldrig kan verbalisera. En blandning av Tabac, kanel, wunderbaum och aceton fortplantade sig i doften, och ihop med hettan gjorde den inandning till en smärre omöjlighet. Rosslandes satt jag där och kunde inte slita blicken från hans skinande hjässa. Nu sken solen på hans bakhuvud, och i nackhåren kunde jag urskilja tusentals och åter tusentals små glittrande gelédroppar. Med jämna mellanrum smekte den unge profeten sakta och kärleksfullt sitt hårsvall med fingertopparna, alltmedan han gjorde sitt bästa för att urskilja sin spegelbild i fönstret brevid mig. Underkäken sköt ut så långt att jag på helspänn satt och väntade på den skarpa knallen när den hoppade ur led. Jag sneglade på hans fingertoppar, och inte helt oväntat glänste även de likt en nyskurad toalett. Min skräckblandade fascination visste inga gränser. Jag insåg att detta var ett tillfälle jag inte fick missa. Jag plockade fram mobilen, raderade nog med bilder för att ge utrymme åt ett filmklipp, startade kameran och satte mobilen till vänsterörat. Vår unge kvinnoslukare märkte ingenting. Först när jag för tredje gången satt tyst med mobilen till örat och försökte se så obemärkt ut som möjligt började han snegla misstänksamt på mig. Vid detta laget hade jag dock fått ett bra klipp och lade hastigt tillbaka mobilen i fickan. Pojken försvann återigen långt in i storhetsvansinniga inre visioner. I hans ögon avspeglades allt vad han målade upp i sitt inre. Han satt på en fransad kudde av rött siden, med vita, pösiga byxor och gyllene snabeltofflor. Hans bara överkropp var sprickfärdig av pulserande muskler, och på hans huvud satt en välknuten, bländvit turban med en stor, slipad rubin framtill. Med årtusenden av visdom i sin trolska blick puffade han sakta på munstycket till en vattenpipa, medan ett harem av 10 unga, åtråvärda och lättklädda arabkvinnor med guldtiaror sakta smekte hans bringa med förföriska blickar.
Nu blev sätesraden framför oss tom, och han hoppade då över på platsen framför mig, och fick sällskap av sin far. Jag satt alltjämt som i trans och betraktade det kolsvarta inferno av oljighet som guppade upp och ner framför mig. Jag motstod impulsen att sträcka ut min hand och känna på det; jag skulle med all säkerhet behöva sandpappra mina handflator i en halvtimme innan jag kunde greppa ett plant föremål igen. Nu råkade vår unge profet luta huvudet mot rutan, vilket resulterade i en stor, härlig fettfläck. Förläget noterade han detta och sträckte upp sin lika inoljade tumme för att gnugga bort det, vilket bara resulterade i att den blev ännu större, och därtill mer utspridd. Nu började något slags ljus gå upp för honom. Med eftertryck förde han upp tummen mot rutan och petade på den ett par gånger, varpå kladdiga fingeravtryck bildades. Då kom snilleblixten. I den stora, slibbiga fläck han nu bildat ritade han med tummen in "LOKE WAS HERE". Loke? tänkte jag. Är denne brunstige unge kulturberikare uppkallad efter en asagud? Livets ironi vet då inga gränser. Är det möjligtvis en pseudonym för att dölja hans inte fullt lika slagkraftiga riktiga namn? Just när jag funderade som bäst anlände bussen till Orminge Centrum, och vår hjälte och hans far steg av bussen.
Nu tänkte jag vara vänlig nog att dela med mig av det mobilklipp som blev bäst. Framåt slutet började hans misstänksamhet väckas, varpå jag kände mig manad att vända mig mot fönstret och intensivt granska några intrigerande molnformationer en stund. Man vill ju inte framstå som en konspiratorisk sinnad svennebanan. Vem vet då vilka kladdiga vedergällningar man kan drabbas av?
QuickTime eller VLC krävs för att spela upp klippet.
http://www.speedyshare.com/639507388.html
Läst på fb länge, och du representerar självklart majoriteten. Dom som använder sig av ord som kulturberikare (höhö) men sitter snällt brevid en i sin tysthet, och springer raskt till datorn för att baktala denna genom internet (höhöhhö) khalim presley aka gussarnas ridare ( garvböööööl).
