SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Det finns nog ingen riktigt standardiserad eller bestämd funktion, men jag skulle tro att författaren oftast vill markera en skarpare gräns än bara olika stycken, som ett slags delkapitel som du skriver. Intuitivt känns det som om det är vanligare i lite mer lättsamma essätexter, då strikt vetenskapliga texter har rubriker och tydliga kapitel. Ibland används *, ibland * * * och i vissa fall (främst i skönlitteratur) kan man se andra symboler eller till och med bilder. Oftast används det där för att markera att en längre tidsperiod har förflutit mellan olika avsnitt.

Det är en styckeindelning som kan dela upp olika händelseförlopp inom samma sekvens (parallellhandlingar). Det går naturligtvis lika bra utan *, ** och ***, men det kan tydliggöra.

Vill minnas att det var rätt vanligt hos deckarförfattarna på 50-talet.

Kanske ska fråga i tråden om spanska men funkar la här också.

Finns det nån regel i spanska när man lägger på ändelse -ito och när man har ett c inklämt som i -cito. T.ex. chiquita, amorcita (nu blev det feminin men skit samma )

Tack till er. Jag hade inte stött på det tidigare, men nu på sistone har jag läst två böcker på raken med sådana stjärnor. Dock inga 50-tals deckare.

Oäven betyder ju mindre bra, dålig, och opassande. Men jag tycker mig ha hört att det används i meningar som t ex ”Jag är inte helt oäven det förslaget.” Kan man använda det så? Alltså, ungefär som: jag är inte helt emot det förslaget/jag kan tänka mig det förslaget.

Google ger 7750 träffar http://www.google.se/#hl=sv&source=h...e726c3bd4620f4

I förhållande till SAOB-artikeln 1951 är det en ny användning. Nu var jag på väg att fara ut i förbannelser över marknadsliberalismens effekter på vår svenska idiomskatt. Men då noterar jag att ordet »oäven« är en nära släkting till tyska och engelska ord med betydelsen ojämn: "uneben" / "uneven". Betrakta en alternativ konstruktion:

– Jag är inte helt ojämn till det förslaget.

Ett ojämnt underlag är strävt, motsträvigt om man så vill.

– Jag är inte helt motsträvig till det förslaget.

Med hänvisning till den klassiska respektive postmoderna björntjänsten får man tolka nya idiom till det bästa. Annars, eller på just det sättet, gör man sig själv en bamsetjänst. Hoppas att det är svar på frågan.

Tage Danielsson, in memoriam, skojade ibland med o-negerade ord som betyder något annat än motsatsen till det o-o-negerade ordet. Det seriösa exemplet är orolig kontra rolig. Hade symmetri gällt mellan de två negationsmodellerna så kunde man sagt:

– Hans syster är helt även. (inte helt oäven)

I HBT-tider betyder väl det genuint B.

Där ser man! Tack




Vid ”uppräkning” använder man kommatecken mellan de första objekten för att sedan framför det sista objektet sätta ett och eller eller. Som t ex i meningen ”Houdini, Copperfield och Geller.”. Men ibland ser jag att det står ”Houdini och Copperfield och Geller.”. Varför skrivs det så? Vad är det som styr? Stilnivå?

Det finns en grundregel som säger att det som skrivs inte bör vara upprepningar. Flera "och" som sammanbindande blir ganska svårgenomträngt. Dessutom är det så att ”Houdini och Copperfield och Geller.” får mig att tro att två av dem är ett par, även om jag då hellre hade skrivit:

”A och B samt C.” eller kanske hellre ”A samt B och C.”

Okej. I sammanhangen har det verkat som att och-ena varit för att tydliggöra på något vis. Kan det stämma? Det är säkert inte gemenligt men jag undrar varför vissa ändå väljer att göra så. Det har varit välskrivna böcker.

Är du säker på att det inte finns ett inbördes sammanhang?

Om inte så kan det naturligtvis vara ett valt stilgrepp. Det kan även handla om en inre dialog som vill uttrycka en talspråklig ton. Svårt att slå fast utan konkreta exempel.

En del överanvändning av svenska »och« kan uppstå vid översättning från engelska, eftersom detta ordrika språk saknar ett enkelt ord för »samt«.

... Sigfried and Roy, and Houdini ...
... Sigfried and Roy, and [also] Houdini ...

Översättare som är osäkra på svenska »samt« skriver två »och« och har lärt sig att man aldrig har komma före »och« i svenskan. Det senare är förstås en myt. Det finns säkert svenska skribenter som transkriberar talat {A å B å C} med {å} => och på bägge ställena.

Jag stöter ibland på något liknande detta:

5 § Tallens längd i mellersta Sverige (1970:154)

Två frågor:

1. Är det någon speciell myndighet som har för vana att skriva så?
2. Inom parentesen: 1970 står väl för årtal? Men vad står 154 för?