SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Fast oftast är det en fullständigt missvisande benämning som endast visar att den som använt benämningen saknar förmåga [eller vilja] att få fram det väsentliga.

För att klargöra, du påstår alltså att 'pojtj' eller 'pojtje' förekommer i norra Dalarna? Eller endast att någon mindre grad av k-förmjukning förekommer där?

Det var det jag ville få klart för mig, nämligen om uttalet förekommer eller har förekommit någonstans in Sverige, eftersom jag redan vet att det fortfarande förekommer i vissa finlandssvenska områden som är språkligt tämligen isolerade.

Från Leksand minns jag med viss säkerhet ordet »mycket« uttalat som {myttje}. Där sker till synes en omkastning av konsonanter, förutom förmjukning av k.

Vad gäller uttal av »kex« med tje-ljud så kan man nog höra dét i ett kontinuerligt band från Siljan via Karlstad till söder om Göteborg. Inte osannolikt gäller detsamma kring Kinnekulle, som i sig följer den gamla regeln om bokstaven k före mjuk och hård vokal.

Nej, det är nog ingen omkastning av ljud. Det är en del av förmjukningen att /k/ uttalas med ett /t/-inslag. Så är det i den "äkta" norrländska förmjukningen, och det är säkert så i Dalarna också.

Det är slående att det rurala uttalet av ordet »mycket« har varierat så starkt över 500 kilometer. I det gamla mellersta Halland uttalades ordet med vokalmöte {möët} / {möën} / {möë}. Med trema på ë menar jag tydlig övergång, inte diftong. Slutljudet berodde dels på genus, dels på första ljudet i nästa ord. Det första steget mot standardsvenska var att uttala slutkonsonant även före konsonant.

– Det gick åt {möë grus}.

– Det gick åt {möët virke}.

Följande bryter mot regeln om korthet på akuten, men tillfället är är osökt. I det gamla samhället, med liten rörlighet, hade dialektvariation en genetisk betydelse. Det är med säkerhet visat att fågelhonor av vissa arter väljer pappa till barnen genom att hanar på optimalt genetiskt avstånd presterar toner som avviker tydligt från nära besläktade hanars sång. Det kan räcka här och nu. Tsatsiki, morsan och greken har nämnts annorstädes.

Påstår och påstår ... jag informerade om det. Vill ha andra exempel på norrländsk förmjukning i norra Dalarna kan du t.ex. kolla här: http://www.orsakompassen.se/infosido...C%2c-del-2_588
Där finns två exempel: wejen ('vägen') och kwinnfotje ('kvinnfolk').

En filosofisk roman helt enkelt? Varför inte skriva det istället?

Eller menar ni att det exempelvis skulle kunna handla om hur huvudpersonen funderar på om hen har en fri vilja (metafysisk fråga) och att detta utgör en del av handlingen?

Nu måste jag kolla filmen igen. Jar har ett svagt minne att de sa »mycket« likadant, vilket vore ju bara konsekvent.

Jag tror att jag på den tiden snarare förmodade att »pojtj« var ett undantag som kanske berodde på närhet till Ryssland. Jag visste inte att ordet »boychik« (som jag aldrig sett skrivet) var jiddischt, inte ryskt, och antog felaktigt att »pojke« härstammade därifrån. »Pojke« kommer mycket riktigt genom finska eller samiska, men inte från ryska. Så påstår man i alla fall. Men jag tycker det låter lite suspekt att etymologierna jag sett inte har någon länk mellan »pojke« m.fl. och »boy« m.fl. -- i synnerhet eftersom så mycket av svenska språket har germaniskt ursprung liksom själva boy-ordet.

Jag kände att ordet var lite väl starkt, som om jag sa att det var din egen tes som du försökte övertala andra till. Men jag kom inte på sakligare. Kanske borde skrivit menar i stället.

Tja, kanske förstår jag inte skillnaden så exakt själv.

För mig säger filosofisk roman att den handlar om De Stora Eviga Frågorna medan metafysisk roman säger att den handlar om det filosofiskt och själsligt och känslomässigt innebördet av allt som händer, sägs, och känns. I så fall är en metafysisk roman lite specifikare till huvudpersonerna och deras agerande och framförallt tankar och känslor.

Dessutom är det kanske lite mer spännande att skriva att en bok är en metafysisk roman. Filosofisk läter så torr.

Den Fria Viljan slår mig som en av de Stora Eviga, men jag är inte bergsäker på att det faktiskt finns så stor skillnad mellan en filosofisk roman och en metafysisk roman. En metafysisk roman är nödvändigtvis en fundersam roman (vare sig det är författaren eller huvudpersonerna som funderar) men det är en annan fråga om de funderar på de Stora Eviga Frågorna eller bara några återkommande frågor eller kanske några ganska specifika frågor om varför.

Att en länk saknas kan möjligen bero på att det inte finns någon. Etymologin för boy anses allmänt oklar medan poika tar upp ett par spalter med inomuraliska belägg i min finska etymologiska ordbok. Boy-ordet är belagt väldigt sent för att vara ett allmängermanskt ord, dessutom bara i västgermanskan. Och även om det nu i båda fallen skulle handla om samma i grunden germanska ord bör likväl svenskans pojke vara inlånat från/via finskan. Hur förklarar du annars variationen /p/ ~ /b/?

Om du vill jämföra Den inbjudna med en roman som allmänt betraktas som filosofisk, så är Voltaires Candide ett bra exempel.