SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Svenska Akademiens Ordbok, SAOB, är ju fortfarande under utgivning. Det första bandet var klart 1898 enligt Wikipedia. Om man söker på ord i början på alfabetet får man gamla artiklar.
Finns det något sätt att ta reda på när en viss artikel i SAOB skrevs?

Med Vänlig Hälsning

Petter Eremiten

Vid lånetillfället torde det ha funnits ett -e där, i varje fall om man får tro den här källan:

(en) rail¹ ... Origin:
1250–1300; Middle English raile < Old French raille bar, beam < Latin regula bar, straight piece of wood, regula

http://dictionary.reference.com/browse/rail

Det är en vanlig problematik vid studium av tyska lånord i svenskan, att de är inlånade från äldre former av tyska så man bör ta hänsyn till utvecklingen på två kvistar av språkgrenen.

Det finns i varje fall ett tryckår för varje artikel. Har jag missförstått frågan?

http://g3.spraakdata.gu.se/saob/show....html#KINESERI (tryckår: 1935)

Redaktionen lär ha ett system med förberedda fragment, som kan få vänta länge innan de kommer i tryck. Troligen moderniseras de olika fragmenten i förhållande till den tryckning de kommer med i.

Där ser man. Då kanske vi inte kan veta helt säkert om det var en halvkonsonant eller inte. Jag vet inte exakt på rak arm vad fornfranskan hade för uttal där.

Nej, det är jag, som har varit ouppmärksam. Tack för svaret!

Med Vänlig Hälsning

Petter Eremiten

En fråga som funnits inom mig länge, som delvis hänger ihop med rälsfrågan, och som jag hoppas att någon (=Egon) kan besvara, kommer här.

Jag inleder spaningen med tre exempel.

1. Det vi kallar "strejk" heter som bekant "strike" på engelska. Man skulle kunna tro att "strike" skulle bli "strajk" (liksom "hike" blev "hajk"), men icke.

2. Om man som jag är uppfödd på Åsa-Nisse och annan gubblitteratur är man kanske bekant med "Ållrejt" (ibland t.o.m. "Hållrejt") som en klämkäck och lustig svensk variant av "All right"/"Alright". Notera diftongen.

3. I en gammal svensk ordbok jag en gång kikade i (gissningsvis från 1930-talet ungefär) stod det att sista stavelsen i "Copyright" kunde uttalas "-rajt" men även "-rejt".

Ja, ni förstår vart jag vill komma. Det tycks mig som om svenskarna under en numera avslutad period vid inlån av engelska ord ansåg sig oförmögna att uttala "aj" - vilket de bevisligen alls icke var, emedan diftongen ju redan förekom i ett oräkneligt antal inhemska ord.

Jag är nyfiken på varför i hela friden det var så, och hoppas kunna inleda 2013 med att få berikas med en saftig förklaring.

Jag har inget svar på frågan, men jag vill bara inflika att vi inte har någon riktig diftong i t.ex. ett ord som aj. [j] är en halvkonsonant.

(Det utesluter dock inte att det säkert kan bli ett helvokaliskt uttal ibland.)

Mina eventuella formella meriter finns inom andra områden än lingvistik och fonetik, så jag var på djupt vatten redan när jag antydde att Höga Vederbörande Språkvårdare passivt motarbetat diftonger och ett vedertaget regelverk för transkription av allmogens diftonger. Arbetet för den rena svenskan 1920 till 1940 var något suddigt i kanten i förhållande till dåtidens ambitioner att bedriva rashygien.

Det är ingen tvekan om att de som arbetade för dialekternas avveckling omkring 1920 till 1950 tog till övertoner. I några fall har jag exempel på hur skolnämnden på skolinspektörens inrådan importerade en bildad göteborgare och en lärare från svenskspråkiga Finland (!) till Stefan-och-Krister-land. Te hwecka nôtta kann en frauga sek. Ett morfem som -bo hade dubbelvokal, till exempel Ullaredsboe (Ullaredsbo). Det är jackpot när jag ser textad österikisk dialekt som påminner om gamla halländska ord med diftong.¹

Krafter som ivrade för en samlad svenskhet använde formuleringar som att vissa ljud i bygdemålen kunde skada de stackars barnens talorgan oåterkalleligt. En ödets ironi är att ett sådant skadat talorgan har nått posten Utrikesminister i Sverige. Nåja, ett bakre R är förstås inte riktigt lika skadligt som en dansk stöt. Förekomsten av bakre R i franskan har alltid fungerat som ursäkt i sydväst.

¹ Diftonger förekommer uppenbarligen i ett band från Österrike till Norge, inklusive ett band i västra Sverige och via England världen över.

Tack för rättelsen. Jag försökte svänga mig med ett fint ord (diftong) men svängde kanske lite fel. Det blir ju ofta så, inte minst just i detta forum ...

Men ni förstår ju grundfrågan: Varför gjorde man om "aj" till "ej"?

2. Redan engelska uttalet av det enskilda skrivtecknet a är en diftong med en glidning mellan två vokaler, i fonetisk notation /eɪ/. Det engelska ordet “tape” uttalas /teɪp/ och transkription till svenska »tejp« är fonetiskt naturlig om man vill hålla tillbaka diftonger i stavningen. Annars hade ju *teip och *meil varit bekvämast för en obildad läsare. Kombinationen ei finns i äldre skandinaviska som Sleipner (Odens häst) och man får ha ett tränat öra för att avgöra om i uttalas som j där.

1. In-Fredels kommentar till att vokalen i och konsonanten j glider över i varandra, det var nog ingen rättelse. Med begreppet diftong var du på rätt väg, men just diftonger som engelska /aɪ/ “eye” och /eɪ/ “A” ligger en hårsmån från aj respektive ej.

0. Ett av de tydligaste exemplen på att en folklig diftong drivits mot en enskild vokal är ao som blev å. Svenska språket är i princip ensamt om det tecknet. Diftongen ao har återskapats i korsordsordet PRAO som inte kan skrivas och inte uttalas som PRÅ. Ordet PRYO hade för övrigt ofta uttal med ett inskjutet konsonantiskt j som *pryjo.

Ett så alldagligt verb som »få« ’erhålla’ hade i vissa äldre dialekt uttalet *fao, men det var ett uttal som katederns och pulpetens män och kvinnor inte befattade sig med i tidigt 1900-tal. Dagliga tidningar, radio och TV normerade svenska uttalet av »få« ’erhålla’. Till och med Bernadotternas vagga Pau skulle uttalas På.

* betyder: ett ord som bara är en demonstration av en princip, inget riktigt ord.

Nu vill jag bara påminna om att min fråga inte handlade om varför "tape" blev "tejp", ty det är inte konstigt, utan om varför "strike" blev "strejk" och inte "strajk".

Men vi kan släppa det där och ta nåt annat kul:

Egon, du skrev tidigare om att "ta till övertoner". Övertoner är väl något som skimrar ovanför de toner man sjunger eller spelar, och ger dessa deras särskilda klangfärg? Blandar du inte ihop "överord" och "brösttoner"?

Det kan också vara värt att nämna att vokalen /y/ i många dialekter alltid har ett [j]-inslag, åtminstone om det står i en lång, öppen stavelse. Det gäller även /i/.