SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Om de obestämda artiklarna i ovan resonemang inte kallas för genusattribut, vore det intressant att ta del av den term någon vet/tror är den etablerade alternativt plausibla.

Vad vet/tror någon om de bestämda artiklarna i nominalfraserna (stöpta i ovan fråga) den hingsten, det stoet, det fölet; de hästarna?

Hej igen

Jag skulle vilja veta vad följande mening innebär exakt: "Jag kom att tycka om".

Vad innebär kom att. Tycker man fortfarande om...?

Det innebär att man tycker om något nytt som man tidigare inte sett eller upplevt. Det kan även innebära att man tycker om något som man tidigare inte tyckte om. Några exempel från internet:

• Jag kom att utsätta dem för mycket och jag kom att tycka om dem mycket, men vi behöll viss integritet gentemot varandra
  
• För jag mötte människor som jag kom att tycka om, människor som tog sig förbi den distans jag i tanken hade byggt upp, de kröp in under huden på mig.
  
• Sist jag ställde ut där blev jag upphämtad med taxi vid flygplatsen och bjuden på krogen varje kväll, det var intressanta samtal, trevliga människor, och Helsingfors blev en stad jag kom att tycka om och gärna återvänder till.
  
• Jag kan säga att jag kom att tycka om ensamheten.
  
• För några år sedan lärde jag känna en person genom en yrkeskontakt som jag kom att tycka om mycket, men av professionella skäl tog vi nya vägar (jag blev kvar med mina irrationella känslor, det var inte reciprokt känslomässigt med personen!
  
• Men jag kom att tycka om min gudmor.

Uttrycket som sådant säger inget om vad man tycker idag.

Pronomen som framförställd bestämning?

Hurt-Åkes resonemang är inte helt klart, men däremot känns hans hypotes om att infinitivformen blir är en hyperkorrektion i stil med skrivigt rimlig. Om det verkligen skulle röra sig om ett variant uttal av typen intrusive r, skulle det rimligen bara förekomma framför vokal. Troligare är det att skribenterna är medvetna om att de inte uttalar något r i sammanhang som Det blir kaka till efterrätt, och således förknippar formen bli med slarvigt tal. Om det faktum att infinitivformen bli dessutom är ganska ny i skrift har med saken att göra, vet jag inte, men det är ytterligare en intressant omständighet som föreligger just för bli, men inte för bo, le, dö etc.

Jo, det köper jag. Jag köper även d > r-utvecklingen vid vissa svagtonade pronomen, som i Skaru ha kaffe? och Skare va så här? och då blir frågan per automatik mer komplicerad när man blandar in fall som Va blire fö mat ida?

Om SAS duger som referens annars, varför använder du den inte nu också? I så fall kvantitetsattribut respektive bestämt attribut (i SAG även kallat definit attribut).

Några idéer till:

1) Det kanske beror på att bli är en ovanlig infinitiv, dvs. som slutar på i, vilket ytterligare förstärker osäkerheten och ökar språkbrukares benägenhet att anpassa ordet till ett bekant mönster, i det här fallet ett hyperkorrekt sådant.

2) Det kanske uppstår någon form av ”futurumkontamination”. Det blir kaka till efterrätt med presens duger som futurum och är väl särskilt vanligt med just bli; Det ska bli kaka till efterrätt är inte nödvändigt. Men då kanske man blandar ihop det och tar med båda på samma gång.

Som sagt, bara några idéer.

I så fall skulle man vilja kunna belägga att det dök upp först i just den kombinationen och sedan spreds vidare till vill blir, kan blir, får blir, skulle blir, fick blir m.m.

Edit: Vid lite googlande får jag nu ser att det verkar vara ganska vanligt med ska ser och får ser också. Även för många ska dör för att det ska kunna avfärdas som rent skrivfel.

Om det gäller också för dö vågar jag mig på hypotesen att det bara är unga människor som skriver så här. Bortsett från östgötar så uttalar ju alla människor över trettiofem vokalen i dö och dör så påtagligt olika att någon förväxling inte är rimlig.

Eftersom dubblerat finit verb är uppe på tapeten så noterade mitt norra läsöga i går i GP-bilagan Två Dagar följande mening (min markering):

– Kungens kossor betade tvärs över vägen, så jag brukade hänga med dem.¹ Det kändes lite fel att dricka folköl i deras sällskap så jag började köpte bubbel i stället.

Stycket är alltså rapporterat som ett citat med pratminus. Den intervjuade personen, en kvinna född i Dalarna, har bott i USA. Reportern noterar i föregående att anglicismerna står som spön i backen, underförstått att indirekta citat är mera helsvenska än de direkta citaten.

Är »jag började köpte« en anglicism "I started buying" (9 Mhit) eller har vi en allmänt tilltagande osäkerhet om hur sammanhörande ord ska samordnas? Kanske var det inte så långsökt att koppla frågan om dubbelt presens till kongruensböjning av adjektiv.

Samtidigt kan »jag började köpte« vara en oskyldig satsförkortning »jag började och köpte« vilket jag skulle kunna säga, medan jag skulle skriva »jag började att köpa [osockrad müsli]«.

Ungefär som misständningarna i blankvers så är varierad samordningen av böjningsformer lite pikant. Som jag brukar säga: Man vill helst kunna lita på att kreatören kan hantverket och varierar medvetet.

¹ Frasen »hänga med dem« innehåller prepositionen »med« snarare än verbpartikel/adverb »hänga méd«. I avdiakritiserad notation kan man förstås inte vara helt säker.

Även om det inte är ett svar på frågan kan det kanske vara intressant att notera att dubbel imperativ och dubbelt supinum är etablerade sedan länge.