SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Exakt så.

Finns en andra rad också: Å di fattie fårsögår.

Tror det är unikt skånskt.

Ingen som har ett bra svar på mitt spörsmål?

"Det fega svinet (han) är död" anser jag.

"Svinet är dött" låter mer som en riktig stackars gris är död.

Inget av alternativen fungerar. Jag skulle rekommendera "det fega svinet dog" eller "det fega svinet har dött".

Jag håller med. MEN… min inre språkpingla mumlar att man (nog) kunde i talspråk, sär…tala, med tryck på 'fel', och mena felaktigt.

Ingen språkvetare här, men ni får väl bedöma mina insatser genom att söka mina poster i tråden (& annorstädes).
Vad har detta med djur eller inte att göra? Noll. Om det inte är som nedan, att man tänker med parentesen: Så för människor måste man påstå att "Du är en svin!" Eller?
Ja. Det förekommer faktiskt ganska ofta att man rekommenderar omskrivningar för att undvika språkliga problem, i alla språk.

Om jag måste hålla mig till 'OP', skulle jag peka på att det kanske just är presensformen som ställer till det. Jämför "Ämnet är dött." – visserligen då inte något levande väsen – och motsatsen "Ämnet är levande." HÄR kan en språkvetare komma in och tala om vad 'levande' har för form och att 'dött' egentligen är två olika former; vilket ställer till det i språkkänslan (gissar jag, men jag kan ha fel).

Ordet ”människa” tolkas i de flesta situationer positvt. Men kan det även upplevas som pejorativt?

T.ex. i uttrycket ”Vad gör du,människa?”

Det finns inga grammatiska gråzoner när det gäller predikativa substantiv (eller rättare sagt predikativa nominalfraser) som "ett svin" i "Du är ett svin". Det finns ingen förväntad kongruens i genus med subjektet. En bil är ett fordon. Ett fordon är en mackapär.


Levande är oböjligt i genus och numerus, liksom alla andra svenska presens particip, och kongruerar med både n- och t-genus i singular och plural. Det som ger upphov till gråzonsproblematiken är inte relaterat till adjektivets betydelse eller dess eventuella sammanfall med någon supinumform som dött. Det handlar om att substantiv som syftar på levande referenter normalt har n-genus och att de undantag som finns med t-genus inte vill låta sig infogas smärtfritt i varje tänkbar syntaktisk kontext.

Ordet människa tolkas oftast varken positivt eller negativt. I uttryck som ditt exempel är det nedsättande och uttrycker talarens bestörtning och upprördhet över den tilltalades oförmåga att leva upp till människoartens potential.

När slutade man säga "utlänning" till förmån för "invandrare", bland andra ord?
Tror inte jag hört ordet utlänning på flera år när jag tänker efter.

En utlänning är ju någon som är här tillfälligt? Eller så kanske det till och med har med ras/hudfärg/härkomst/religion att göra.
Tänkte först säga att den där amerikanen som är på besök, han är ju bara en utlänning, inte invandrare... Men å andra sidan, om han skulle flytta hit så är han fortfarande utlänning och inte invandrare, i mina ögon.

Så ja, det är väl MENA=invandrare, annat "finare" folk är utlänningar.