SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Nej en berättelse är inte bara en saga. Tycker du att ett företags årsberättelse eller revisionsberättelser är sagor? Om jag ber någon att berätta hur dagen har varit menar du då att den jag frågor ska återge en saga i stället för verkligheten?

Du har helt enkelt inte tagit till dig hela spännvidden i ordet berättelse och fastnat i att »narrativ« skulle vara något annat. Svaret är nej, berättelser är inte bara sagor.

Berättelse har inte innebörden som jag precis skrev.

Återkommer till ett tidigare inlägg i denna diskussion:

https://www.oxfordlearnersdictionari..._1?q=narrative

the part of a novel that tells the story

Sammantaget så är begreppet »narrativ« extremt överanvänt i dagens svenska. Pöbeln använder det i stället för lägesbeskrivning, händelsebeskrivning, historiebeskrivning, version, uppfattning, förklaring med flera. Finns ingen anledning att använda ett så urfånigt ord i svenskan, men tyvärr är ju dagens svenska nedlusad med obehagliga och förfulande amerikanska ordkonstruktioner.

https://www.psykologiguiden.se/psyko...ookup=narrativ

'Narrativ' ('narration') är en vetenskaplig term för det som vardagligt kallas berättelse, berättande (eng: story, storytelling). Det avser såväl ett minne som en återgivning av ett händelseförlopp, en kedja av sammanhängande episoder.

Jag har bläddrat igenom Svensk uttals-ordbok (Ivar Adolf Lyttkens, Fredrik Amadeus Wulff) från 1889. Dessa herrar påpekar: "I främmande ord med g ljud övergår detta oftare till j ljud (t. e. logik: lojik, teologi: teoloji, agentur: ajantur)" och anmärker under många ord att detta är en uttalsvariant i Svealand.

Är det här något som har dött ut? Jag kan varken komma på exempel från verkligheten eller se spår av j-varianter i SAOL.

I N. Linders härliga REGLER OCH RÅD ANGÅENDE SVENSKA SPRÅKETS BEHANDLING I TAL OCH SKRIFT från 1886 står det:
»I några svenska ord samt
i en mängd låneord äfvensom i
vissa fornnordiska och andra
namn vacklar uttalet mellan g
och j. Ex. agent, Belgien,
belgier, Birger, Borgå (i Finland
alltid g), dirigent, distingerad,
divergens, divergera, energisk,
exegetik, extravagera, fatigera,
filologi, filologisk, fingera,Gefion,
gejrsodd, gelbgjutare, gemytlig,
gevalt, Gerröd (Geirröd), Gimle,
Ginnungagap, Gylfe, harangera,
helbregda, insurgent, intelligens,
intrigera, kontingent, lega,
legend, legitim, letargisk, liturgi,
liturgisk, logik, logisk,
margfal-dig, marginal, märgel, negera,
pagina, paginera, promulgera,
purgera, sigill, smärgel,
stringent, syllogism, tangent, tangera,
teologi, teologisk, urgera,
vegetera, vegetarian, vigilans, vigi- ^
lera, zigenare.«

Man skulle tro att g-ljudet beror på huruvida ordet lånats från franskan (mjukt) eller från tyskan (hårt). Och kanske segrade till slut tyskans unwiderstehliche Einflußkraft i ord som logik, dirigent (vacklar dock fortfarande med undantag för hos Sten Broman) och filologi.
Men att ett franskt ord som urgera skulle uttalas med hårt g är ju svårt att förstå. Mycket övergår i sanning människans förstånd.

Jag har i och för sig sett sådana, som varit rätt mycket ett resultat av kreativ skrivande...

Det är väl(?) så att narrativ(e) är en konstruktion, en kontrollerad, vårdad berättelse, på såväl (misstänker jag) svenska som engelska. Traditionellt tjänar det litterära ändamål att berätta händelser på ett visst sätt med en viss betoning, men i t ex ett politiskt sammanhang (kanske också rättsligt) betyder "get with the narrative" numera det att man anpassar sina svar och uttalanden och förklaringar och kanske sitt beteende för att få redan kända händelser - de givna, som inte går att ändra på eller dolja - att framstå i ett visst (och oftast missvisande) ljus.

Således är det snarare narrativ än berättelser som liknar sagor.

Har jag förstått hur det fungerar på svenska?

Jag minns att en del svenskar som var födda i början på förra seklet och som saknade kunskaper i tyska uttalade Hermann Görings efternamn med j och långt ö.(Jööring).
Sten Broman uttalade Norge med g precis som norrmännen själv gör.

Ja, du har nog förstått det. Men "vårdad" är ett lite för positivt ord, jag skulle föredra "tuktad". Det är som med topiary. Den här busken vet inte att den liknar en kanin, men vänta bara tills vi har gått över den med sekatören.

Trodde dialekter var samtal(skonst).
Ex; han dialektalt ledde åhörarna till samma slutsats.

Nej, dialekter är munarter, som värmländska och dalmål.

T ex: »Med fryntlig dialektal charm ledde filosofiprofessorn åhörarna dialektiskt till den logiska slutsatsen.«

Jag skrev fel, dialektalt menar jag såklart. Dialekter, från dialektik givetvis. Dialektik = samtalskost/diskussionsform. Vilket var en tidigare fråga.

I sista delen av ditt stycke använder du det som jag menar.