SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Ja det är märkligt. Han hitttade ordet rikssvensk i en tidskrift. Avsikten tycks att ha varit att beteckna något inom Sveriges gränser efter 1809 till skillnad från innan detta datum. Men jag tycker att ordet är konstigt. Hoppas att han hör av sig med en förklaring.

Det kan kanske vara något sådant som att Sverige efter 1809 fortfarande heter SveRIGE (RIGE = RIKE). Och så har någon kommit på ordet rikssvensk.

Edit: Jaså han svarade.

Rikssvensk är huvudsakligen en term som, ur ett finlandssvenskt perspektiv, ser på Sverige och svenskarna. Termen är inte bra i en intrasvensk kontext eftersom den då, på oklara grunder, tycks lyfta upp någon särskild sorts svenskar.

Sedan använder du en retorik som berättar för mig vad jag tycker på ett sätt som jag inte skrivit. Jag frågade ursprungligen vad som är motsatsen till »rikssvensk« eftersom jag tyckte att det borde räckt med att bara skriva »svensk« i ditt inlägg. Om det är att betrakta som bångstyrigt får du gärna förtydliga.

Du hänvisar till Svenska Akademien. Enligt den är rikssvenskt någon företeelse inom Sveriges gränser. Därför är de synpunkter som du har givit riktiga. Att det förvisso inte finns någon enhetlig rikssvenskhet gör inte ditt påstående om kännspak mindre riktigt.

Jag ber om ursäkt för att jag använde något litet för drastiska formuleringar här, utan minsta ansträngning ens att ta udden av det hela med hjälp av för ändamålet lämpliga emotika. När jag använde ordet bångstyrig menade jag inte att du hade varit bångstyrig gentemot mig - jag är inte viktig - utan mot Svenska Akademiens ordbokskommitté. Det får man ju visserligen vara - jag är det själv då och då - men du förklarade inte varför du tyckte att termen inte fungerade.

Jag förstår dock inte vad du menar när du skriver att termen "rikssvensk" skulle se på Sverige och svenskarna ur ett finlandssvenskt perspektiv. Jag kan helt enkelt inte se det. Jag är också lite osäker på vad du menar med att termen skulle lyfta upp någon särskild sorts svenskar. Förnekar du att svenska modersmålstalare i Finland skulle vara finländare?

Helt klart uppstår det förvirring på grund av två olika ord som låter likadant. Ordet rikssvensk som betecknar något från Sverige till skillnad från till exempel Amerika eller Finland. Och så den rikssvenska dialekten som ju nästan inte finns men som är en skapelse med ändamålet att folk ska förstå vad de hör på radion.

Ok.


Nu tolkar du mig helt fel och varför jag skulle förneka att finlandssvenskar är finländare?

https://sv.wikipedia.org/wiki/Rikssvenskar

Här ser du även ett bevis på hur rikssvenskar kan missuppfattas:

(FB) SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Så finlandssvenskarna kanske använde termen först. Men skulle det behöva hindra oss från att använda den om vi vill göra distinktionen mellan svensktalande i Sverige och svensktalande i Finland? Kan vi inte hanka oss fram med den i väntan på att vi lyckas utarbeta en term som alltid fungerar och som aldrig någonsin leder till missförstånd?

Jag kommer endast med en synpunkt och har ingen befogenhet att göra annat än att tycka. Jag kommer inte att använda termen »rikssvenskar« och har faktiskt väldigt sällan, om ens någonsin, hört den användas annat än i finlandssvensk kontext. Jag väljer nog begreppen »svenskar« eller »svenska som talas i Sverige« och med »dialekt« menar jag i vardagslag ljudbärande egenskaper.

Jag skulle nog säga att rikssvenska inte är någon dialekt, utan här passar begreppet idiom bättre.

I relation – och motsats – till finlandssvenskt språk kan naturligtvis rikssvenska användas både som adjektiv och appellativ. Man kan från andra sidan Östersjön prata om såväl "rikssvenska dialekter" (i motsats till de östsvenska) som om språket "rikssvenska" med en varierande syftning.
T.ex. kan man säga att våra vanliga vardagsbyxor på rikssvenska heter "jeans", medan de på finlands-/östsvenska heter "farmarbyxor".

Jag skulle säga, att rikssvenska är den ideala, rena svenskan: den som är utan någon accent, brytning eller sociolekt. Den som man lär ut till utlänningar. Den som till för ett par, tre årtionden sedan krävdes i många arbeten där språk och uttal var viktigt, t.ex. nyhetsuppläsare på Sveriges Radio, skådespelare på Dramaten, telefonist på Televerket, inläsare av Fröken Ur och andra automatiska telefontjänster... och så anser jag för övrigt att det borde ha fått förbli. Men den politiskt korrekta åsikten är förstås, att rikssvenska bara är en dialekt bland många andra, och att alla är lika gångbara i alla sammanhang...

Motsvarigheten i Tyskland är förstås Hochdeutsch och i Storbritannien Oxford English/Queen's English.

Däremot kan man inte säga att "rikssvenskar är dom som talar rikssvenska", för det finns naturligtvis en massa svenskar ute i landet som inte talar rikssvenska, men som ofta är mindre uppblandade med andra folkslag än dom som bor i rikssvenska-området. Liksom det finns invandrare som har lärt sig rikssvenska, men som naturligtvis inte kan ses som svenskar fullt ut för det. Vore bisarrt om de skulle kallas "rikssvenskar". Begreppet "rikssvenskar" kan endast användas som motsats till "finlandssvenskar".

Den kallas vanligen standardsvenska och är ju huvudsakligen baserad på ordförståelse och grammatik. Det finns inga krav på att man måste tala på ett visst sätt för att man ska få lära ut standardsvenska till »utlänningar«.

Det är samma sak, eller var det i alla fall förr, och då ingick accenten också (eller brist på sådan) - innan det a) blev fult att vara svensk och b) blev fult att säga att någonting som någon kan, är bättre än någonting annat som någon annan kan, överhuvudtaget... Jag är för övrigt så gammal, att jag fick avlägga röstprov när jag sökte sommar- och extrajobb som telefonist på ett statligt verk. Jag fick omdömet "perfekt rikssvenska"! Idag skulle ett sådant test inte få göras. (Och jag skulle inte klara det längre, för jag har nu bott 15 år i ett landskap med en annan dialekt, och delvis tagit efter den...)