SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Hur kombinerar man korrekt siffror med böjningar och tilläggsord? Hur kan jag t.ex. skriva ordet "sjuttioårsåldern" genom att använda talet 70 i siffror? 70:årsåldern?

Jag har i alla fall alltid skrivit "70-årsåldern". Kolon funkar inte.

Jag har lärt mig att kolon ska användas i förkortningar mitt i ett ord, som exempel att cirka förkortas c:a och första förkortas 1:a. Att punkt används i förkortningar mellan ord i uttryck som till exempel t.ex. Att bindestreck används för att binda samman egennamn med andra ord. Jag har använt kolon med 1:a som närmaste liknande, men ett ord som sjuttioårsåldern är ju lite annorlunda om man vill stoppa in siffror i det, så vad gäller?

Som sagt, jag har alltid skrivit "70-årsåldern", och jag är rätt säker på att det är rätt. Kolon använder man om man vill sätta en förkortning i genitiv. T.ex. "ABB:s årsredovisning". Har inget alls med ditt exempel att göra.

Men också i c:a och 1:a.
Det är kanske fel av mig att anta att kolon har att göra med siffror kombinerade med ord, bara för att det används när man lägger en grammatisk ändelse till ett tal. Men vad är motivationen för att använda just bindestreck?

Vet ej, jag kan inte mycket om grammatik. Men jag brukar "höra" hur det ska vara. Du får vänta på svar från någon mer akademiskt beläst person!

Rommarna lånade in ordet från grekerna. Riktigt gamla greker uttalade mycket riktigt ordet som ungefär "piloso-pia", eller kanske lite mer som "philosophia" med bokstaven h faktiskt uttalad; de sa det med två aspirerade p om det säger något. Uttalet förändrades till att bli mer likt vad vi skulle kalla ett f, men jag lyckas inte hitta exakt när. Jag tror det var någon gång under de sista århundradena innan vår tideräkning, alltså under tiden för den romerska republiken. Poängen är i alla fall att grekerna använde en enda bokstav för ljudet, φ, medan romarna som ju använde en tidig variant av vårt alfabet valde att stava det med ph. Antagligen för att de tyckte det lät så. Vad jag förstår uttalade romarna rätt snart, eller åtminstone under stor del av sin storhetstid, ordet med f på samma sätt som de lite modernare grekerna, men fortsatte i alla fall att stava det med ph helt enkelt för att det ju var så det skulle stavas. Det är därför latinska lån med ph stavas så på engelska.

Mycket intressant svar!
Kan det ha med typografi att göra, att φ kan ha blivit ph bara för att det som versaler var lättare att hugga in i sten, och därför överlevde muntlig tradition?

https://en.wiktionary.org/wiki/%CF%8...#Ancient_Greek
På 300-talet verkar /f/ ha börjat slå igenom. Så romarna uttalade antagligen philosophia som grekerna.
https://en.wiktionary.org/wiki/philosophia#Latin, lyssna på det klassiska uttalet.
Jag tror snarare att det berodde på att romarnas /p/ inte var aspirerat, och man ville betona att ljudet efterföljdes av ett h-liknande ljud. Samma fenomen finns med flera grekiska bokstäver, som chi (Χ), theta (Θ) och rho (Ρ), där de förstnämnda har oaspirerade motsvarigheter (kappa och tau).

Jämför /p/ i pol och spole, där det förstnämnda uttalas aspirerat, och det sistnämnda uttalas utan aspiration.

Det klassiska latinska uttalet är antingen med p eller med ph (ett annat sådant ord, svavel, skrivs t.o.m. sulpur av Plinius den yngre), men som du säger så kan uttalet i vanligt tal ganska snart ha övergått till f.

Ordet 'utspel', ex: "Anders utspel handlade i stora drag om den misslyckade kriminalpolitiken..."

Är ordet alltid negativt laddat? Började fundera på om jag hört ordet i positiva sammanhang, men det känns som att ordet nästan alltid används för att påskina att personen på något sätt skulle vara klandervärd.

För mig har det aldrig varit negativt laddat utan endast beskrivit att någon person eller organisation kommunicerat först inom något område eller en viss riktning inom något som debatterats eller diskuterats.