1) Varför heter det egentligen 'brottmål', utan
-s-:et som ofta sammanbinder de två sista leden i svenska sammansättningar? Gärna någon djupare förklaring än "lagtexter och rättsbegrepp är ofta språkligt gammaldags och annorlunda", därför att vi har 'brott
sbalk', där inskotts-s:et (genitiv-s:et?) faktiskt är på plats.
2) Vad är den mest uttömmande motsvarigheten till '(doesn't) make(s) sense' på svenska? Det närmaste jag kommer på är 'det verkar (inte) vettigt' eller 'förståeligt'. Men det senare låter framkrystat medan att bara säga "det mejkar (inte) säns" stör örat som fan...
Citat:
Ursprungligen postat av
Nattyxne
I en del tyska böcker, så kan ju en mening uppta en halv sida. Man måste tänka på genus och kasus och fan och hans mormor, för att förstå meningen med meningen.
Finns det några fördelar, med att skriva så långa meningar?
Jag tror att det som är nackdelen för mottagaren (åhöraren, läsaren) kan vara en fördel för avsändaren. Den består i att vårt tänkande är ganska vingligt och fungerar snarare som långa tyska stycken med bisatsflätor överallt än korta, avslutade meningar i en instruktionsbok. Man måste få sväva ut i stickspår för att tänka någorlunda abstrakt. Att sedan omformulera dessa snåriga resonemang till logiskt klara och välstrukturerade bitar av lagom längd är en sekundär process. Något som den late avsändaren kanske struntar i att göra.