2009-05-23, 20:45
#1
Dos: 20-25g färsk muskotnöt, och några folköl ehem.
- Lediga hus tigger om att bli knarkade i, men vad tar man sig till om man inte har pengarna att hålla sig med knark av den lyxigare sorten? Man knaprar modstulet i sig lite äckliga kryddor för 20kr.
Så där satt vi en fredag och själpte glatt i oss glas efter glas med nermalda muskotnötter i. Vi hade på vårat mest ansvariga knarkarvis räknat ut ungefär hur mycket vi skulle behöva och fortsatte glatt i bästa knarkarmanér och överdoserade lite smått. Vi drack varsitt glas varefter min kompis skulle gå hem och äta medan jag som inte orkade vänta på honom drack ett glas till. Doften och synen av drycken gjorde den lite svår att inta men själva smaken var inte särskilt hemsk.
Vid 6-7tiden hade vi båda konsumerat lite över 20 gram muskot och var redo att gå ut och göra byn, vilket betydde att vi var hungriga och skulle äta kebab. På vägen till pizzerian drack vi några folköl och var på allmänt gott humör. Väl framme kände vi oss båda en aning för fulla för att det ska ha varit en effekt av 3,5orna och alla tidsbegrepp var helt borta. Tiden det tog för dom att laga vår mat var dom absolut längsta 15minuterna någonsin men till slut fick vi vår mat och gick. Sällan vart så glad över mat, och trots att mitt smaksinne var redigt nedsatt så smakade kebabben som Gudaföda.
Hela tiden inbillade jag mig själv att höga byggnader höll på att falla över mig och omvärlden i allmänhet verkade vara i andra storlekar än den brukar va, men det kan mycket väl vart jag som försökte se nått för mycket.
Vid det här laget var vi törstiga, så vi gick till hemköp och köpte varsin cola under stor förvirring som jag själv förväxlade med en fylla utan att tänka på att vi knappt druckit. Världen var trevlig, natten kändes konstigt evig och gräset var grönt, alldeles för grönt. Oemotståndligt grönt till och med, så jag övertalade min lättövertalade kompis att lägga sig där, och vi stirrade upp i himmelen ett tag, och åtminstone jag fylldes av en konstig känsla av att tiden inte existerade. Men efter lite himlastirrande så gjorde sig matbegäret sig påmint igen trots att vi ätit en stor kebab för inte allt för länge sedan. Så vi fick gott köpa varsin cheeseburgare och börja hemfärden för att kunna få tag på mer mat då våra pengaresurser började ta slut.
Har inga som helst minnen av hemfärden förutom att den kändes evig.
Väl tillbaka hos min kompis var vi redigt utsvultna och hade börjat få en läskig osläckbar törst. Trots att man kunde känna hur spänd magen var så lagade vi (han) en stor portion pasta och bacon åt oss båda. Här är den enda riktigt säkra tidpunkten under kvällen, klockan var exakt 11:55 när pastan var klar. Vid det här laget hade jag börjat sky det starka ljuset i köket lite, och jag bad om att vi skulle gå ut i vardagsrummet och släcka lyset istället. Aldrig varit så mätt i hela mitt liv, men ändå fortsatte jag försöken att tvinga i mig pasta, det kändes på nått sätt oändligt sorgligt att lämna den. Törsten vart bara värre och värre och jag klunkade i mig litervis med vatten utan att ens vara i närheten av att känna mig nöjd.
Vände mig mot min kompis och sa något om att ”det har gått lång tid nu, det här är nog allt, men det var ju faktiskt ganska trevligt”, min kompis vred huvudet mot mig och sa svarade jakande, men jag lyssnade inte, ljuset från gatlysena lyste in genom ett fönster och kastade ett dramatiskt sken över hans ansikte. Det hela var för dramatiskt för mig, jag kunde inte hålla mig, utan började skratta.
Ruset, skrattet, pirater och vampyrer.
Allt sköljde över mig, en stark dödsångest över att verkligheten inte skulle finnas imorgon, och jag skrattade åt det, min kompis stirrade fortfarande lika dramatiskt på mig och hur rädd jag än vart för honom så var det så oändligt roligt på samma gång. Jag kunde inte sluta skratta vad jag än gjorde och det slutade med att jag försökte blunda och tänka på nått annat än det dramatiska ljuset över min kompis ögon. Det hela lugnade sig när jag inbillade mig själv att han lagt sig ner i soffan så att ljuset inte längre träffade honom, så jag öppnade ögonen, och där satt han fortfarande upp och nu med armarna i kors, och det var där det verkligen spårade ur. Jag föll ihop i en hög bakom fåtöljen och skrattade hejdlöst, ibland tittade jag upp över armstödet för att se att min kompis fortfarande satt där med ljuset över ansiktet vilket aldrig slutade vara så oroväckande, och roligt.
Det fanns nämligen något hotfullt över det hela som jag aldrig kunde sätta fingret på, men det kändes som jag fått i mig någon form av skrattgift och skulle dö, men att det inte fanns en chans att jag skulle se allvaret i det. Så jag låg där bakom fåtöljen och skrattade maniskt ända tills min hals inte tillät det mer för att jag behövde mer vatten. Jag sansade mig själv genom att koncentrera mig på en takt (tsch t t tsch t t tsch) och hämtade mig själv ett glas vatten, när jag kom in i vardagsrummet igen, glatt tschande hade han lagt sig ner i soffan, och helvetet bröt ut igen.
Låg där på golvet i ett sinnestillstånd jag skulle vilja beskriva som domedagsmätt och tänkte på vampyrer och drakar och annat som kunde fånga mitt intresse och min nya förmåga att leva mig in i allt jag tänkte. Jag visste att allt jag tänkte på inte var verkligt, men det var verkligt nog för mig. Vet inte riktigt när jag slutade skratta, men jag hade anfall av och till i över tre timmar, vilka spenderades i ett ganska sinnesförvrängt tillstånd även när jag inte skrattade.
Vid en tidpunkt bestämde vi oss för att gå hem till mig och hämta min xbox vilket var sjukt nervpirrande för mig som förstod att jag förde för mycket liv och var allt för konstig för att vara påverkad av alkohol. Jag löste detta genom att jag föreställde mig att jag var en pirat som trummade tsch t t tsch t t tsch väldigt tyst när jag gick, det funkade och vi kom säkert fram till min lägenhet där vi hämtade xboxen och återvände.
(Efter att jag kluddat ner ” gick där tsch t t tsch tt tsch enda sättet att va tyst: Pirat i korg tsch tt tsch ttsch tsch” i anteckningar)
Jag vet inte riktigt när jag gick hem men det varade flertalet timmar, förmodligen ända in på morgonen.
Bakfylla
Vaknade upp klockan allt för sent på lördagen med ett mysigt brusande ljud runt omkring mig. Jag var mer uttorkad än jag kunde tänkt mig vart möjligt tidigare och försökte ställa mig upp, vilket tydligen inte var någon bra idé enligt min kropp, som envisades med att svaja oroväckande åt olika håll.
Så jag la mig glatt ner och njöt av glada bruset och glasen med vatten jag förberett mig med kvällen innan. Somnade om i vad som måste vart den skönaste sömnen någonsin som liknade ett bensorus lite, och var gång jag vaknade hälsade det glada bruset mig. Gick upp ungefär två-tre timmar under lördagen sammanlagt, även söndagen var konstig med allt för mycket sömn och enorma talsvårigheter.
Sammanfattning
Fantastiskt roligt rus för min del som jag helt klart vill göra om någon gång i framtiden trots att törsten var förjävlig, bakfyllan var ganska hemsk stundvis och att jag hade ont i magen flera dagar efteråt. Min kompis upplevde absolut inte ett rus av samma kaliber som jag men gillade det ändå.
Men dödsångest, och rädslan var faktiskt bara positiv, dock inget som andra kanske skulle uppskatta. Även bakfyllan var mysig största delen, men den gjorde en sängbunden i två dagar.
- Lediga hus tigger om att bli knarkade i, men vad tar man sig till om man inte har pengarna att hålla sig med knark av den lyxigare sorten? Man knaprar modstulet i sig lite äckliga kryddor för 20kr.
Så där satt vi en fredag och själpte glatt i oss glas efter glas med nermalda muskotnötter i. Vi hade på vårat mest ansvariga knarkarvis räknat ut ungefär hur mycket vi skulle behöva och fortsatte glatt i bästa knarkarmanér och överdoserade lite smått. Vi drack varsitt glas varefter min kompis skulle gå hem och äta medan jag som inte orkade vänta på honom drack ett glas till. Doften och synen av drycken gjorde den lite svår att inta men själva smaken var inte särskilt hemsk.
Vid 6-7tiden hade vi båda konsumerat lite över 20 gram muskot och var redo att gå ut och göra byn, vilket betydde att vi var hungriga och skulle äta kebab. På vägen till pizzerian drack vi några folköl och var på allmänt gott humör. Väl framme kände vi oss båda en aning för fulla för att det ska ha varit en effekt av 3,5orna och alla tidsbegrepp var helt borta. Tiden det tog för dom att laga vår mat var dom absolut längsta 15minuterna någonsin men till slut fick vi vår mat och gick. Sällan vart så glad över mat, och trots att mitt smaksinne var redigt nedsatt så smakade kebabben som Gudaföda.
Hela tiden inbillade jag mig själv att höga byggnader höll på att falla över mig och omvärlden i allmänhet verkade vara i andra storlekar än den brukar va, men det kan mycket väl vart jag som försökte se nått för mycket.
Vid det här laget var vi törstiga, så vi gick till hemköp och köpte varsin cola under stor förvirring som jag själv förväxlade med en fylla utan att tänka på att vi knappt druckit. Världen var trevlig, natten kändes konstigt evig och gräset var grönt, alldeles för grönt. Oemotståndligt grönt till och med, så jag övertalade min lättövertalade kompis att lägga sig där, och vi stirrade upp i himmelen ett tag, och åtminstone jag fylldes av en konstig känsla av att tiden inte existerade. Men efter lite himlastirrande så gjorde sig matbegäret sig påmint igen trots att vi ätit en stor kebab för inte allt för länge sedan. Så vi fick gott köpa varsin cheeseburgare och börja hemfärden för att kunna få tag på mer mat då våra pengaresurser började ta slut.
Har inga som helst minnen av hemfärden förutom att den kändes evig.
Väl tillbaka hos min kompis var vi redigt utsvultna och hade börjat få en läskig osläckbar törst. Trots att man kunde känna hur spänd magen var så lagade vi (han) en stor portion pasta och bacon åt oss båda. Här är den enda riktigt säkra tidpunkten under kvällen, klockan var exakt 11:55 när pastan var klar. Vid det här laget hade jag börjat sky det starka ljuset i köket lite, och jag bad om att vi skulle gå ut i vardagsrummet och släcka lyset istället. Aldrig varit så mätt i hela mitt liv, men ändå fortsatte jag försöken att tvinga i mig pasta, det kändes på nått sätt oändligt sorgligt att lämna den. Törsten vart bara värre och värre och jag klunkade i mig litervis med vatten utan att ens vara i närheten av att känna mig nöjd.
Vände mig mot min kompis och sa något om att ”det har gått lång tid nu, det här är nog allt, men det var ju faktiskt ganska trevligt”, min kompis vred huvudet mot mig och sa svarade jakande, men jag lyssnade inte, ljuset från gatlysena lyste in genom ett fönster och kastade ett dramatiskt sken över hans ansikte. Det hela var för dramatiskt för mig, jag kunde inte hålla mig, utan började skratta.
Ruset, skrattet, pirater och vampyrer.
Allt sköljde över mig, en stark dödsångest över att verkligheten inte skulle finnas imorgon, och jag skrattade åt det, min kompis stirrade fortfarande lika dramatiskt på mig och hur rädd jag än vart för honom så var det så oändligt roligt på samma gång. Jag kunde inte sluta skratta vad jag än gjorde och det slutade med att jag försökte blunda och tänka på nått annat än det dramatiska ljuset över min kompis ögon. Det hela lugnade sig när jag inbillade mig själv att han lagt sig ner i soffan så att ljuset inte längre träffade honom, så jag öppnade ögonen, och där satt han fortfarande upp och nu med armarna i kors, och det var där det verkligen spårade ur. Jag föll ihop i en hög bakom fåtöljen och skrattade hejdlöst, ibland tittade jag upp över armstödet för att se att min kompis fortfarande satt där med ljuset över ansiktet vilket aldrig slutade vara så oroväckande, och roligt.
Det fanns nämligen något hotfullt över det hela som jag aldrig kunde sätta fingret på, men det kändes som jag fått i mig någon form av skrattgift och skulle dö, men att det inte fanns en chans att jag skulle se allvaret i det. Så jag låg där bakom fåtöljen och skrattade maniskt ända tills min hals inte tillät det mer för att jag behövde mer vatten. Jag sansade mig själv genom att koncentrera mig på en takt (tsch t t tsch t t tsch) och hämtade mig själv ett glas vatten, när jag kom in i vardagsrummet igen, glatt tschande hade han lagt sig ner i soffan, och helvetet bröt ut igen.
Låg där på golvet i ett sinnestillstånd jag skulle vilja beskriva som domedagsmätt och tänkte på vampyrer och drakar och annat som kunde fånga mitt intresse och min nya förmåga att leva mig in i allt jag tänkte. Jag visste att allt jag tänkte på inte var verkligt, men det var verkligt nog för mig. Vet inte riktigt när jag slutade skratta, men jag hade anfall av och till i över tre timmar, vilka spenderades i ett ganska sinnesförvrängt tillstånd även när jag inte skrattade.
Vid en tidpunkt bestämde vi oss för att gå hem till mig och hämta min xbox vilket var sjukt nervpirrande för mig som förstod att jag förde för mycket liv och var allt för konstig för att vara påverkad av alkohol. Jag löste detta genom att jag föreställde mig att jag var en pirat som trummade tsch t t tsch t t tsch väldigt tyst när jag gick, det funkade och vi kom säkert fram till min lägenhet där vi hämtade xboxen och återvände.
(Efter att jag kluddat ner ” gick där tsch t t tsch tt tsch enda sättet att va tyst: Pirat i korg tsch tt tsch ttsch tsch” i anteckningar)
Jag vet inte riktigt när jag gick hem men det varade flertalet timmar, förmodligen ända in på morgonen.
Bakfylla
Vaknade upp klockan allt för sent på lördagen med ett mysigt brusande ljud runt omkring mig. Jag var mer uttorkad än jag kunde tänkt mig vart möjligt tidigare och försökte ställa mig upp, vilket tydligen inte var någon bra idé enligt min kropp, som envisades med att svaja oroväckande åt olika håll.
Så jag la mig glatt ner och njöt av glada bruset och glasen med vatten jag förberett mig med kvällen innan. Somnade om i vad som måste vart den skönaste sömnen någonsin som liknade ett bensorus lite, och var gång jag vaknade hälsade det glada bruset mig. Gick upp ungefär två-tre timmar under lördagen sammanlagt, även söndagen var konstig med allt för mycket sömn och enorma talsvårigheter.
Sammanfattning
Fantastiskt roligt rus för min del som jag helt klart vill göra om någon gång i framtiden trots att törsten var förjävlig, bakfyllan var ganska hemsk stundvis och att jag hade ont i magen flera dagar efteråt. Min kompis upplevde absolut inte ett rus av samma kaliber som jag men gillade det ändå.
Men dödsångest, och rädslan var faktiskt bara positiv, dock inget som andra kanske skulle uppskatta. Även bakfyllan var mysig största delen, men den gjorde en sängbunden i två dagar.
man blir fan sugen på at prova ändå, men är det sant att muskot sliter hårt på levern?
