2009-05-15, 22:43
#1
”Staten är jag”, sa ”Solkungen” (Ludvig XIV). Sedan dess har staten lyckligtvis blivit mer civiliserad. Idag är staten en organisation som verkar (rätteligen) oberoende av de som jobbar åt den. I en civiliserad stat ska en justitieminister kunna klubba en lag som hon personligen ogynnas av. Eller som Descartes sa: ”jag håller inte med dig i dina ord, men försvarar din rätt att uttala dem”. Staten måste vara värderingsneutral!
Fler exempel där man behöver vara professionell och kunna skilja mellan sig själv och sina mål, och sin representativa gestalt, är t.ex. om man jobbar i kundtjänst, eller som polis. När man har som yrke att representera sin arbetsgivare, bemöter man folk på det sätt som anges i arbetsbeskrivningen, inte på det sätt man känner för. Man snäser t.ex. inte åt ett fyllo, eller någon annan som kommer med förolämpningar eller är allmänt jobbig. Eller om det är en person som man hatar, t.ex. för att man vet att han gjort sig skyldig till ett väldigt osympatiskt brott, då bemöter man ändå den personen 100% korrekt. För den man representerar (staten) har inga känslor. Staten själv kan inte ha känslor, preferenser eller åsikter, för den är ju en organisation, ett dött väsen. Staten (bör) behandla alla korrekt och enligt lagar som är tydliga och lätta att slå upp. Fram tills de eventuellt befinns skyldiga till ett brott förstås, fast brottspåföljden som då tillfogas brottslingen syftar fortfarande inte till att moralisera, utan är ett nödvändigt ont för att kunna avskräcka allmänheten från brott. Även i fängelser bör fängelsepersonalen i en seriös stat behandla fångarna korrekt.
Klarar man inte av att bemöta folk korrekt, dvs att skilja mellan sin egna personlighet och sin yrkesroll, ska man inte ta den här typen av anställning.
Detsamma gäller om man sitter i en styrelse för ett företag, förening eller annan organisation, eller om man på annat sätt representerar företaget/föreningen/organisationen. Inte minst då staten.
De som av olika skäl anser att statens syfte bör vara att sprida den moral som de tycker är godast, har framfört invändningen att det ändå inte är möjligt att vara helt värderingsneutral, ”så därför är det ingen idé att försöka”.
För det första måste jag påpeka hur dumt den typen av argument är. Det finns mål som är önskvärda, alldeles oavsett huruvida de går att uppnå till 100% eller bara delvis. ”Ju mer desto bättre”-mål, kan vi kalla dem. Statens värderingsneutralitet är ett sådant mål. Det är klart att det är önskvärt att staten försöker vara så professionell som möjligt. Huruvida det nånsin går att nå de hundra procenten, blir därför bara en akademisk diskussion. En semantisk fråga, som vi inte kommer någon vart genom att hitta svaret på.
Men om vi nu ändå ska ta itu med den akademiska diskussionen:
Moralsidan hävdar att det automatiskt skulle vara moralism att staten tillämpar frihet, i och med att syftet med friheten är att göra samhället bättre för folket. Att syftet med organisationen ”staten” ska vara att göra det bra för folket, skulle alltså vara en ”moral”, anser de. Det är lätt att slå upp ordet ”moral” och då finna definitionen ”åsikten om hur INDIVIDEN bör agera”. Medan ”åsikten hur STATEN bör agera” istället kallas ”politik”. Det är isåfall instiftandet av en stat, som kan anses tillhöra ämnet etik – inte huruvida dess regering försöker uppnå statens världsförbättrarmålsättning genom att tillämpa ideologi x eller ideologi y. Ett resonemangsexempel: I aktiebolagslagen står att syftet med organisationen ”aktiebolag” är att maximera aktieägarnas vinst. Skulle man med samma resonemang kunna påstå att det är ”av etiska skäl” som en VD försöker göra sitt bästa i VD-rollen? Självklart inte! Är det automatiskt ”etik” som avgör om en VD bedömer det lämpligt att t.ex. starta en webbutik under 2011? Säger VD’n så för att han personligen är förtjust i datateknik? Självklart inte, utan det är för att han gör den objektiva bedömningen att webbutiken, baserad på tillgänglig research, kan bidra till att maximera aktiebolagets verksamhetsmål, dvs maximerad aktieavkastning. (Om det nu är en bra och ickeegocentrisk VD, alltså)
Nyliberalismen (i min tappning) kan ses som ett färdigt paket som säger ”om en stat tillämpar den här politiken, och lyckas bra, kommer det maximera befolkningens välbefinnande”. Det eventuellt etiska ligger därmed omöjligtvis inuti paketet. Någon skulle kunna hävda att det etiska begås möjligtvis begås av de som öppnar paketet (vi kan kalla dem paket-applicerarna) och börjar tillämpa det, dvs det består isåfall i tanken ”liberalismen verkar bra, det borde vi genomföra”. Eller att det är etiskt att instifta en stat från första början (vi kan kalla dem stats-stiftarna), dvs de som säger ”nu ska vi införa en organisation som ska kallas stat, och som genom olika maktmetoder (polis, domstolar, fängelser) ska göra det bra för folk”. Paket-applicerarna, utför ju ingen moralisk delikatessprövning (dvs de jämför inte sin personliga moral med någonting i paketet), utan de finner bara huruvida liberalismens konsekvenser ligger i linje med statens verksamhetssyfte. Stats-stiftarna måste heller inte drivas av moral, men kanske gör det i praktiken. Den svenska staten grundades säkert av nån som tyckte att det var höjden av kristendomlig godhet. Detta innebär dock inte att allt som stats-stiftarna åstadkommit, i sin tur behöver anses besudlat av denna moralism. Det står vemsomhelst fritt att hävda vad den svenska staten egentligen borde ha som syfte.
Så, vad anser ni, vem agerar etiskt och isåfall varför? Stats-stiftarna (SS)? Paket-applicerarna (PA)? Och, viktigast av allt, har Liberalpaketets författare (LF) nödvändigtvis agerat moraliskt?
Ju mer värderingsneutral stat, desto bättre! (Detta uttalande var politiskt. Skulle jag (trots att detta är ett politikforum) istället uttala mig privat, skulle jag inte alls förespråka att staten borde vara värderingsneutral, utan istället skulle jag vilja att staten gynnade alla som är som mig, så mycket den nånsin orkade! :-) Dvs jag skulle svina lika mycket som alla sosseväljare och sossepolitiker gör)
Fler exempel där man behöver vara professionell och kunna skilja mellan sig själv och sina mål, och sin representativa gestalt, är t.ex. om man jobbar i kundtjänst, eller som polis. När man har som yrke att representera sin arbetsgivare, bemöter man folk på det sätt som anges i arbetsbeskrivningen, inte på det sätt man känner för. Man snäser t.ex. inte åt ett fyllo, eller någon annan som kommer med förolämpningar eller är allmänt jobbig. Eller om det är en person som man hatar, t.ex. för att man vet att han gjort sig skyldig till ett väldigt osympatiskt brott, då bemöter man ändå den personen 100% korrekt. För den man representerar (staten) har inga känslor. Staten själv kan inte ha känslor, preferenser eller åsikter, för den är ju en organisation, ett dött väsen. Staten (bör) behandla alla korrekt och enligt lagar som är tydliga och lätta att slå upp. Fram tills de eventuellt befinns skyldiga till ett brott förstås, fast brottspåföljden som då tillfogas brottslingen syftar fortfarande inte till att moralisera, utan är ett nödvändigt ont för att kunna avskräcka allmänheten från brott. Även i fängelser bör fängelsepersonalen i en seriös stat behandla fångarna korrekt.
Klarar man inte av att bemöta folk korrekt, dvs att skilja mellan sin egna personlighet och sin yrkesroll, ska man inte ta den här typen av anställning.
Detsamma gäller om man sitter i en styrelse för ett företag, förening eller annan organisation, eller om man på annat sätt representerar företaget/föreningen/organisationen. Inte minst då staten.
De som av olika skäl anser att statens syfte bör vara att sprida den moral som de tycker är godast, har framfört invändningen att det ändå inte är möjligt att vara helt värderingsneutral, ”så därför är det ingen idé att försöka”.
För det första måste jag påpeka hur dumt den typen av argument är. Det finns mål som är önskvärda, alldeles oavsett huruvida de går att uppnå till 100% eller bara delvis. ”Ju mer desto bättre”-mål, kan vi kalla dem. Statens värderingsneutralitet är ett sådant mål. Det är klart att det är önskvärt att staten försöker vara så professionell som möjligt. Huruvida det nånsin går att nå de hundra procenten, blir därför bara en akademisk diskussion. En semantisk fråga, som vi inte kommer någon vart genom att hitta svaret på.
Men om vi nu ändå ska ta itu med den akademiska diskussionen:
Moralsidan hävdar att det automatiskt skulle vara moralism att staten tillämpar frihet, i och med att syftet med friheten är att göra samhället bättre för folket. Att syftet med organisationen ”staten” ska vara att göra det bra för folket, skulle alltså vara en ”moral”, anser de. Det är lätt att slå upp ordet ”moral” och då finna definitionen ”åsikten om hur INDIVIDEN bör agera”. Medan ”åsikten hur STATEN bör agera” istället kallas ”politik”. Det är isåfall instiftandet av en stat, som kan anses tillhöra ämnet etik – inte huruvida dess regering försöker uppnå statens världsförbättrarmålsättning genom att tillämpa ideologi x eller ideologi y. Ett resonemangsexempel: I aktiebolagslagen står att syftet med organisationen ”aktiebolag” är att maximera aktieägarnas vinst. Skulle man med samma resonemang kunna påstå att det är ”av etiska skäl” som en VD försöker göra sitt bästa i VD-rollen? Självklart inte! Är det automatiskt ”etik” som avgör om en VD bedömer det lämpligt att t.ex. starta en webbutik under 2011? Säger VD’n så för att han personligen är förtjust i datateknik? Självklart inte, utan det är för att han gör den objektiva bedömningen att webbutiken, baserad på tillgänglig research, kan bidra till att maximera aktiebolagets verksamhetsmål, dvs maximerad aktieavkastning. (Om det nu är en bra och ickeegocentrisk VD, alltså)
Nyliberalismen (i min tappning) kan ses som ett färdigt paket som säger ”om en stat tillämpar den här politiken, och lyckas bra, kommer det maximera befolkningens välbefinnande”. Det eventuellt etiska ligger därmed omöjligtvis inuti paketet. Någon skulle kunna hävda att det etiska begås möjligtvis begås av de som öppnar paketet (vi kan kalla dem paket-applicerarna) och börjar tillämpa det, dvs det består isåfall i tanken ”liberalismen verkar bra, det borde vi genomföra”. Eller att det är etiskt att instifta en stat från första början (vi kan kalla dem stats-stiftarna), dvs de som säger ”nu ska vi införa en organisation som ska kallas stat, och som genom olika maktmetoder (polis, domstolar, fängelser) ska göra det bra för folk”. Paket-applicerarna, utför ju ingen moralisk delikatessprövning (dvs de jämför inte sin personliga moral med någonting i paketet), utan de finner bara huruvida liberalismens konsekvenser ligger i linje med statens verksamhetssyfte. Stats-stiftarna måste heller inte drivas av moral, men kanske gör det i praktiken. Den svenska staten grundades säkert av nån som tyckte att det var höjden av kristendomlig godhet. Detta innebär dock inte att allt som stats-stiftarna åstadkommit, i sin tur behöver anses besudlat av denna moralism. Det står vemsomhelst fritt att hävda vad den svenska staten egentligen borde ha som syfte.
Så, vad anser ni, vem agerar etiskt och isåfall varför? Stats-stiftarna (SS)? Paket-applicerarna (PA)? Och, viktigast av allt, har Liberalpaketets författare (LF) nödvändigtvis agerat moraliskt?
Ju mer värderingsneutral stat, desto bättre! (Detta uttalande var politiskt. Skulle jag (trots att detta är ett politikforum) istället uttala mig privat, skulle jag inte alls förespråka att staten borde vara värderingsneutral, utan istället skulle jag vilja att staten gynnade alla som är som mig, så mycket den nånsin orkade! :-) Dvs jag skulle svina lika mycket som alla sosseväljare och sossepolitiker gör)
__________________
Senast redigerad av TotalLiberal 2009-05-15 kl. 22:53.
Senast redigerad av TotalLiberal 2009-05-15 kl. 22:53.
