Nationalismens väsen

Hur ställer sig folk över nationalismens "väsen"? Jag har valt att inte lägga den här tråden bland "nationalsocialism, fascism, nationalistiska åskådningar" eftersom nationalismen i min mening inte är så enkel, och att den knappast behöver innefattas med fascistiska dragningar. Den har visat sig mångfacitterad, både i historisk och ideologisk kontext, "nationalister" har genom historien visat sig vara allt från tidiga liberalistiska strävanden (även om denna nationalism är idag utrotad med globaliseringen), men även likaväl socialistisk/marxistisk (i princip alla befrielserörelser +de revolutionära försöken), religiös (moderna mellanöstern) och naturligtvis även demokratisk (USA, västeuropa) likaväl som dess historiska stigma som reaktionär och fascistisk. Vad anser ni om nationalismens väsen, är det en strömning som ska analyseras fall till fall, ur politisk kontext, eller är av "ondo" per definition (såsom moderna liberaler påstår). Vad har nationalismen för roll i den moderna ekonomiska och sociala liberala metapolitiken, är det enbart en reaktion eller kan den också vara en progressiv kraft mot rådande ekonomiska systemet?

Ordet är fritt.

Ursprunget torde komma från någon psykologisk mekanism som inte är helt olik (eller till och med är densamma) som den för familjetillhörighet. Ett däggdjur som till exempel råttan identifierar sina klanmedlemmar genom lukt och känner genast igen en främling.

För oss människor är det mer komplicerat eftersom vi använder tänkandet (som inte är bundet till en specifik sinnesmodalitet utan är tvärmodal) för att identifiera våra släktingar. Det gör att man genom rätt propaganda faktiskt skulle kunna övertyga oss om att vi är bröder och systrar med de inom samma nation (familj). Intressant är också att retoriken när ett land rustar sig för krig använder sig av just begrepp som bröder, systrar, mödrar och fäder.

När man tänker efter så är det kanske inte så stor psykologisk skillnad mellan nationalstaten och t.ex. klaner i somalia eller storsläktena på Island i Njals saga.

En nation är ju en grupp som delar en kultur. Att i globaliseringens eller vulgärindividualismens namn underkänna kulturer och människans behov av tradition och tillhörighet är den typ av galenskap man kan förvänta sig av modern politik, utopiska system osv (de faktorer du räknar upp). Att kulturer är föränderliga är en annan sak. Jag tror att människan, så länge hon är människa och är i behov av "den andre", kommer att finna sin kulturella grupp och sträva efter makt för densamma.

"En nation är ju en grupp som delar en kultur."

Det här är ju ren nonsens, i stort sett alla nationer har olika kulturer och subkulturer. Skulle gothare eller punkare därmed ha egna nationer? Är nazister inte svenskar för att de ej delar synpunkter med socialdemokrati (som jag ser som den "etablerade" svenska kulturen).

Givetvis har vi ett behov av tradition och kultur men att nationer skulle vara delade i enlighet med kulturer är helt enkelt fel. Varje nation har extremt många olika kulturer.

Du har dessutom räknat bort eremiter, är inte de människor?

Ren nonsens? Kulturer existerar i olika lager. Subkultur säger jag bara. Frågar du gothare och punkare om de är svenskar kommer de svara ja. Kommer de utomlands kommer de ansluta sig till andra svenskar. De har en speciell relation till jul-Kalle-Anka, falu-röd-färg, osv. Undantaget finns givetvis men de är anomalier. Svenskarna är dessutom i stort sett etniskt homogena, har ett språk, osv. Svensk är man för att man definierar sig som svensk och relaterar till svensk lag.

Poeten har poänger även om de framförs lite klumpigt.

Nationalismen har ju ett dilemma, att säga att en nation byggs upp av kultur är enbart korrekt om man utgår från tiden före nationalismen hade vuxit fram som idé och när nationerna var snarare spontant uppbyggda (av kultur) än de nationer som existerar idag.

Ta t.ex. USA som exempel, eller varför inte spanien. Både länderna har en utvecklat nationalistisk känsla, men själva nationen/staten är uppbyggd just på att underkuva/intergrera kulturer och andra nationer. Spanien kan stå som exempel: I moderna spanien är galizier, katalaner och basker säregna folk, med säreget språk och historiska rötter till egna nationer. Kan isåfall en spansk nationalism existera (såsom falangismen t.ex.) och som historiskt med hot och våld skapa en "spansk kultur" i dessa områden, är en sådan nationalism ens legitim utifrån t.ex. den tradionalistiska synsättet?

Åtminstone pekar sådana exempel (även i fallet UK/Skottland/Irland) tydligt på hur "nationalismen" är artificiellt skapad i modern betydelse. Paradoxalt så har denna moderna nationalism byggts upp på just detta: underkuvandet av fria nationer.

På så sätt kan vi väl säga att den moderna nationalismen, nationalstaten, är en direkt nationsfientlig företeelse och föregångare till den liberala hegenomin och globaliseringen?

Vidare kan man ju dra det, att detta är bevis på att den psykologiska förklaringen är bristfällig, även om den har poänger i tankemönstren hos människor, eftersom just identiteten är föränderlig och därför inte skrivet i sten.

Vidare, kan man ens prata om att nationalismen är kulturellt förknippad med en sådan kultur som vi har idag - den amerikanska? Hur skiljer sig en svensk nationalist från en kanadensisk i den bemärkelsen? De delar båda samma kultur.

Måste det vara mer komplicerat än att den ena identifierar sig som svensk och den andre som kanadensisk. Om de äter samma typ av mat eller inte är ovidkommande.

Spanien och USA är utmärkta exempel på hur föränderliga kulturer är. Likväl är det i detta nu en spansk kultur som uppbär en spansk stat, huruvida det rör sig om en spansk nation får du fråga Spanjorerna om. Folk som förenar sig i en stat i samförstånd är ur historisk mening inget ovanligt. Inom Spanien finns det de som hellre definierar sig som basker.

Nationalismens politiska program som säger att varje nation skall ha en stat är ju som alla politiska program tagna ur luften och är så sanna som vi gör dem. Man kan dock höra att kurder och assyrier, eller judar för den delen, skulle ha "rätt till ett land". I politik på den nivån tar man sig rätt... Baskerna förblir terrorister tills de är starka nog att bryta sig loss.
Nationalstaten är ett trögflytande system och att säga till kurderna att de får slåss för sin frihet enl. sedvanliga premisser är lite som att be en 14-åring att förändra världen genom att engagera sig politiskt.

Nationalismen som politisk idé innebar dödsstöten för multi-kulti-länder som Habsburgska Österrike och Ottomanska riket. Kina och USA har lyckat sälja in kinesen och amerikanen nog för att hålla samman sina länder.

Den svenska och kanadensiska nationalisten delar väl inte kultur, eller?

Den amerikanska kulturen är väl en lika giltig eller ogiltig kultur som alla andra. USA är spännande eftersom man också konstruerat kulturen "blacks", med sin egen mytologi och historia. Jag har träffat amerikaner i Afrika som var helt förvånade över att svarta slogs mot varandra, de var ju svarta allihop. Michael Jackson skulle nog inte understryka dylika etniska skillnader.

Här går du på bet. Historien och dagens stater är ju fulla med exempel på undertryckta nationer har en säregen kultur, framförallt språket som det stora beviset. Naturligtvis existerar det en sekundär spansk kultur (mer om det där nere) men knappast i bergsbyarna utanför Bilbao, där existerar det en baskisk kultur. Samma sätt kan vi, som du gör, nämna Kurdistan eller Skottland för den delen. Är dessa undertrycka, historiska, stater orelevanta för en modern nationalist. Godkänner den moderna nationalisten att de stater som denna identifirerar sig med undertrycker andras identitet?

På mikronivå kan vi ju bara ta Sverige som exempel, vi har ju två riktigt kraftiga identiter i Sverige som inte är "svenska" - skåningarnas och norrlänningarnas. De delar ingenting förutom att de inte ser sig som svenska på sammasätt där svenska identiteten är som starkast - mellansverige.


Dom gör självklart det. Deras primära kultur är den liberala amerikanska kulturen som dominerar metapolitiken och de sociala koderna och som slog sig rot de senaste 20 åren. De ser samma tv program, de äter på samma snabbmatsrestuaranger, de ser samma nyheter. Det är den omedvetna primära identifiationsfaktorn i hela västvärlden. Sekundärt har de en nationell identitet (om inte kanadensaren ev. är från Quebec och ser den som sin sekundära identitet, på samma sätt som svenskan kanske är EU vän och ser sig som "europe").

Frågan är ungefär: som sann natioanlist, bör man inte då sträva efter de europeiska staternas upplösning och för att de tradtionalistiska kulturernas/identiternas framväxt?

Se identitet som ett träd med avgreningar.



Bara för att man tror på och gör liknande saker betyder inte det att det är samma kultur. Vi identifierar oss till exempel inte med samma geografiska landmassa som kanadensarna. Men den stora nyckeln ligger i språket och i tanken. Vi tänker oss som svenskar och de tänker sig som kanadensare.

Missförstod dig en del excelsis, problemet är väl att försöka hitta en essens i den svenska kulturen eller någon annan kultur. Det finns svenskar som utger sig för svenskar men delar ingenting av den "svenska" kulturen (nu menar jag inte invandrare, men personer som helt enkelt inte har någon anknytning till svensk kultur mer än att de lever här). Det är lite som att fråga om när en stol upphör att vare en stol, är det när man tar bort ett stolsben eller när man tar bort sitsen? Då jag är inte tror på någon essens i någonting så är problemet löst, det finns inget "svenskt" som sådant och inte heller någon "stol" som sådan.

Var Sokrates inte grek för att han såg på sig själv som världsmedborgare eller var Nietzsche inte tysk för han sig själv som europé? Jag ser mig själv som en del av vårt universum, gör det mig "ojordisk"?

Så grunden till frågeställningar som dessa är ju - är essentialism sant eller falskt? Har nationen ett "väsen" som sådant så har även ett ostron eller en Volvo XC90 en essens.

Jag tänker mig att man är nationalist i första hand i förhållande till sin egen kultur. Har man hållning att alla folk skall ha ett eget land får man problem med mängden yta och dubbla kulturella tillhörigheter. Jag anknyter nog främst till Thomas Hylland Eriksen avseende kultur och nationalism.



Norrland har jag aldrig bott i, Skåne dock, och där finns det ett embryo till en nation. Jag ser dock inte problemet


Jag är tveksam skall jag säga, möjligtvis kan man prata om kultursfärer. Kanske är det först i kulturmöten man lägger märke till att det finns ett svenskt sätt att söka kontakt, en svensk företagskultur, en svensk pressetik osv. Nationen är en primär enhet, oavsett om du skulle börja kalla dig europe så skulle det bara göra dig medlem av den europeiska nationen. Att tro att man kan ta bort in-group och out-group är att försöka stöpa om människans instinkter. Du kan försöka men resultatet kommer bli kasst / alternativt det dyker upp nya kulturer. Kanske är det en konsekvens av att den svenska enhetsstaten håller på att falla, människor behöver definiera sig en massa subkulturer.

Ja kanske, jag tror inte att socialliberala byråkrater kommer att skapa ett utopia och jag känner inte så stor gemenskap med fransmän och rumäner. Som sagt skulle det bara var ett försök att skapa en europeisk nation. Den stora frågan är ifall liberalismens idé om individens obundenhet som det som skall bringa oss frälsning i grunden är en bra idé. Ambitionen är ju här bara att ta bort ännu en av de menings och trygghetsbärande systemen runt individen, när nu familjen slutligt är knäckt.