2009-04-30, 06:16
#1
HELMET.
Det finns en stor flyer uppsatt på mitt skåp som promotar ett gig jag verkligen ville gå på, men missade. Men HELMET, i stora bokstäver var tecken nummer 1. Lite svaj, lite skimmer. Min första riktigt, riktiga LSD tripp, i Kallio, för en stund sen, alltså, ur ett vridet, perverst, fullt flytande trespråkigt, sexdimensionellt perspektiv, nu.
Jag hade testat syra några gånger. Fått lite försmak. Nafsat lite i ridåkanterna innan Herr Hoffman fått nys om mig, och hurdan snubbe jag är, hur jag lever, hur jag dör.
Första gången jag stötte på syra var på bussen. Jag var en ung, attraktiv pojkspoling och en tjej flirtade med mig när jag steg på. Men av någon jävla anledning bestämde jag mig för att sätta mig ner, simma lugnt en stund, ta det riktigt, riktigt, überlungt, och sannolikheten är stor att ingen visste, mig själv inkluderat, natürlich, - och tro mig, någon undrade -, varför jag sist och slutligen, efter ditt och datt och släp och slit satte mig bredvid en benig liten ful jävla äcklig knarkare.
"Happo on leipää."
Syra är bröd på finska.
Han menade allvar.
I nåt skede såg jag ett ansikte, ett vänligt, bekant ansikte, en gammal kompis som jag umgicks med. Homoenrique. Hans synthbögiga frisyr, komplett med mustaschen och skägget och den ensidiga sexuella laddningen flöt bland färgernas totala, oundvikliga kaos. Väldigt visuellt, väldigt visceralt.
Det var lite obehagligt.
Då höll jag redan på att komma hem från resan. Jag håller fortfarande på, om jag måste vara riktigt ärlig (inte bokstavligen då). Men romåcola hjälper.
Min ex flickvän stoltserade som en tupp i samma pub. Jag märkte inte henne och hon märkte inte mig. Väldigt praktiskt så.
Men när du funderar på livets meningslöshet, dricker kall alkohol, kollar på en cheesy, retro, stor jävla bild på palmsilhuetter, på en strand någonstans i något semesterhelvete, och palmbladen verkligen svajar, och skiftar i grönt, och lever, och du känner dig som en turist i din egen stad. Då märker du att någonting nog antagligen fortfarande är på gång, och att din ex flickvän hoppeligen har någonting eget att pyssla med och att hon kanske inte har börjat prostituera sig för jonk.
Sommaren hade kommit till Kallio och jag hade bestämt mig för att inleda min säsong av nykterhet med en riktig, proper, syraupplevelse. Sen strulade det sig lite, och vi funderade en stund på att skaffa subutex istället, men det sket sig, pistoler, nån blev blåst, vi miste en till kran, men syran kom, så jag käkade två Shivalappar och försvann, förstärktes, försvagades, Förverkligades?
Vetefan.
Hur som helst valde jag Den Vita Harens Väg, och allting blev lika klart som på magiska svampar. Fast utan magin. Utan ahaupplevelsen. Men med lika mycket skärphet, lika fullständig kontroll kontra kontrolllöshet.
Jag kunde se mig själv, solklart, bete mig som en total idiot bland folk som märkte att jag var en idiot, men inte märkte att jag märkte att de märkte att jag märkte att de märkte att jag märkte att de märkte att jag märkte. En oskyldig liten lolita i helskägg. Jag kollade på hur Bruno, vår protagonist, - och ursäkta mig tredje personen, men den är tyvärr, för tillfället, nödvändig - levde, från ett lite varmare perspektiv än normalt. Lite sensuellare. Lite mer feminint. Lite mer doftljus och badankor, missplacerade prylar och missuppfattningar. Framför allt kanske missuppfattningarna gjorde grejens meningslöshet meningsfull.
Men kolla ironin. Det som hämtade mig ner från denna korta, men D_J_U_P_A upplevelse, var att jag tappade bort mina mediciner.
Jag hade käkat klonazepam i år, och var en total bensozombie. Jag klarar mig fortfarande inte en dag utan de där jävla pillren. Vi skejtade på gatorna i kaleidoskopin, hängde i vår stamkrog medan någons fula halvpsykedeliska halvförsök svävade som en svävande sardonisk buddhastaty, och trots min bitterhet, trots min sarkasm, trots alla jävla år av sepsis, sårvävnader och shooting the shit så kände jag en sorts harmoni. En yttre harmoni, som korsade vanlig harmoni i Kallios mörkaste, mest mystiska, kanske till och med mytiska gränder, gick paradoxala vägar, längs vener, artärer, runt hörnet, två kvarter längs Flemingsgatan, runt Aleksis Kivis gata, sen känner du doften av kaffe. Då har du hittat hem. Denna harmoni gav mig insikt.
Jag måste bli fri.
Jakten på frihet blev min första, och min enda förpliktelse. Min resa hade uppnått sitt mål, oavsett vad jag hade planerat, precis som jag hade planerat, alltså.
Sen kom det viscerala. Jag skulle träffa en annan tjej. Caisa. Med C. En riktig boddhisatva.
Jag hade ätit, jag hade skitit, jag hade pissat, jag fes många gånger, hela tiden, för att vara mer nogrann. Mat har alltid varit lite av en downer, så ibland är min mage lite halvdan. Men allting var bra, jag hade halva inne. Nästan hela. Allting var fixat. Mobilen var med, plånboken, cigaretterna, en liten haschknätsch i byxfickan. Allting. Till och med nycklarna. Jag tog mitt pick och pack, stack, andades ljuv senaprilluft i Kalliosmogen, såg de sista skimrande mönstren uppenbara sig överallt. Men jag hade glömt mina mediciner.
Ironin är alldeles för uppenbar. Men den var rätt präktig, så jag njöt av den.
Det hoppas jag att ni också kan. Annars är den här meningslösa lilla anekdoten bara en meningslös liten anekdot. Vilket den också är. Vilket den också ska vara.
Bara en tanke, bara en upplevelse. Bara en sommardag på LSD.
Det finns en stor flyer uppsatt på mitt skåp som promotar ett gig jag verkligen ville gå på, men missade. Men HELMET, i stora bokstäver var tecken nummer 1. Lite svaj, lite skimmer. Min första riktigt, riktiga LSD tripp, i Kallio, för en stund sen, alltså, ur ett vridet, perverst, fullt flytande trespråkigt, sexdimensionellt perspektiv, nu.
Jag hade testat syra några gånger. Fått lite försmak. Nafsat lite i ridåkanterna innan Herr Hoffman fått nys om mig, och hurdan snubbe jag är, hur jag lever, hur jag dör.
Första gången jag stötte på syra var på bussen. Jag var en ung, attraktiv pojkspoling och en tjej flirtade med mig när jag steg på. Men av någon jävla anledning bestämde jag mig för att sätta mig ner, simma lugnt en stund, ta det riktigt, riktigt, überlungt, och sannolikheten är stor att ingen visste, mig själv inkluderat, natürlich, - och tro mig, någon undrade -, varför jag sist och slutligen, efter ditt och datt och släp och slit satte mig bredvid en benig liten ful jävla äcklig knarkare.
"Happo on leipää."
Syra är bröd på finska.
Han menade allvar.
I nåt skede såg jag ett ansikte, ett vänligt, bekant ansikte, en gammal kompis som jag umgicks med. Homoenrique. Hans synthbögiga frisyr, komplett med mustaschen och skägget och den ensidiga sexuella laddningen flöt bland färgernas totala, oundvikliga kaos. Väldigt visuellt, väldigt visceralt.
Det var lite obehagligt.
Då höll jag redan på att komma hem från resan. Jag håller fortfarande på, om jag måste vara riktigt ärlig (inte bokstavligen då). Men romåcola hjälper.
Min ex flickvän stoltserade som en tupp i samma pub. Jag märkte inte henne och hon märkte inte mig. Väldigt praktiskt så.
Men när du funderar på livets meningslöshet, dricker kall alkohol, kollar på en cheesy, retro, stor jävla bild på palmsilhuetter, på en strand någonstans i något semesterhelvete, och palmbladen verkligen svajar, och skiftar i grönt, och lever, och du känner dig som en turist i din egen stad. Då märker du att någonting nog antagligen fortfarande är på gång, och att din ex flickvän hoppeligen har någonting eget att pyssla med och att hon kanske inte har börjat prostituera sig för jonk.
Sommaren hade kommit till Kallio och jag hade bestämt mig för att inleda min säsong av nykterhet med en riktig, proper, syraupplevelse. Sen strulade det sig lite, och vi funderade en stund på att skaffa subutex istället, men det sket sig, pistoler, nån blev blåst, vi miste en till kran, men syran kom, så jag käkade två Shivalappar och försvann, förstärktes, försvagades, Förverkligades?
Vetefan.
Hur som helst valde jag Den Vita Harens Väg, och allting blev lika klart som på magiska svampar. Fast utan magin. Utan ahaupplevelsen. Men med lika mycket skärphet, lika fullständig kontroll kontra kontrolllöshet.
Jag kunde se mig själv, solklart, bete mig som en total idiot bland folk som märkte att jag var en idiot, men inte märkte att jag märkte att de märkte att jag märkte att de märkte att jag märkte att de märkte att jag märkte. En oskyldig liten lolita i helskägg. Jag kollade på hur Bruno, vår protagonist, - och ursäkta mig tredje personen, men den är tyvärr, för tillfället, nödvändig - levde, från ett lite varmare perspektiv än normalt. Lite sensuellare. Lite mer feminint. Lite mer doftljus och badankor, missplacerade prylar och missuppfattningar. Framför allt kanske missuppfattningarna gjorde grejens meningslöshet meningsfull.
Men kolla ironin. Det som hämtade mig ner från denna korta, men D_J_U_P_A upplevelse, var att jag tappade bort mina mediciner.
Jag hade käkat klonazepam i år, och var en total bensozombie. Jag klarar mig fortfarande inte en dag utan de där jävla pillren. Vi skejtade på gatorna i kaleidoskopin, hängde i vår stamkrog medan någons fula halvpsykedeliska halvförsök svävade som en svävande sardonisk buddhastaty, och trots min bitterhet, trots min sarkasm, trots alla jävla år av sepsis, sårvävnader och shooting the shit så kände jag en sorts harmoni. En yttre harmoni, som korsade vanlig harmoni i Kallios mörkaste, mest mystiska, kanske till och med mytiska gränder, gick paradoxala vägar, längs vener, artärer, runt hörnet, två kvarter längs Flemingsgatan, runt Aleksis Kivis gata, sen känner du doften av kaffe. Då har du hittat hem. Denna harmoni gav mig insikt.
Jag måste bli fri.
Jakten på frihet blev min första, och min enda förpliktelse. Min resa hade uppnått sitt mål, oavsett vad jag hade planerat, precis som jag hade planerat, alltså.
Sen kom det viscerala. Jag skulle träffa en annan tjej. Caisa. Med C. En riktig boddhisatva.
Jag hade ätit, jag hade skitit, jag hade pissat, jag fes många gånger, hela tiden, för att vara mer nogrann. Mat har alltid varit lite av en downer, så ibland är min mage lite halvdan. Men allting var bra, jag hade halva inne. Nästan hela. Allting var fixat. Mobilen var med, plånboken, cigaretterna, en liten haschknätsch i byxfickan. Allting. Till och med nycklarna. Jag tog mitt pick och pack, stack, andades ljuv senaprilluft i Kalliosmogen, såg de sista skimrande mönstren uppenbara sig överallt. Men jag hade glömt mina mediciner.
Ironin är alldeles för uppenbar. Men den var rätt präktig, så jag njöt av den.
Det hoppas jag att ni också kan. Annars är den här meningslösa lilla anekdoten bara en meningslös liten anekdot. Vilket den också är. Vilket den också ska vara.
Bara en tanke, bara en upplevelse. Bara en sommardag på LSD.
.
Låter som det..
