Per Anders Fogelström

Stadsviten håller hög klass de första böckerna för att i sista boken mest kännas som en epiolog och få en känsla av att han ville få med så mycket och bara avsluta sviten.

"Prequel"böckerna med barn i titeln kändes mindre genomarbetad då han ville få släktträd bakåt komplett på de som förekommer i Mina drömmars stad. Där svängde det fram och tillbaka.

Mmm, Stad i världen är förstås en slags epilog. Han är för nära ämnet i tiden samtidigt som det nya Sverige efter 1945 är rätt annorlunda än den stad och det land som fanns i de tidigare delarna.

Jag såg någon kille från Timbro för en tid sedan som på twitter ironiserade över Stadsviten och menade att det var Jante upphöjt till litteratur, tråkiga personer, inga hårda konflikter osv. Bortsett från att nyliberaler förmodligen har vissa problem med självs det historiska svepet i böckerna så får man nog också säga: om man förväntar sig att dialogen ska låta som i en modern amerikansk tv-serie typ Homeland eller Breaking Bad (eller som i "Skam"!) så blir man naturligtvis besviken. Det är inte den sortens rappa tugg och oneliners, men det hade också varit fullständigt ohistoriskt, precis som ifall personerna i Vilhelm Mobergs Utvandrarna hade talat som hos Sjöwall & Wahlöö. Det här litet försiktiga, nertonade och ibland antydande (och bruket av inre monolog) är en del av Fogelströms grepp på ämnet och dessutom en spegling av hur den tidens svenskar ofta talade. Precis som hos Moberg.

Det där stämmer inte, några karaktärer är Hennings frus släkt som man följer från de böckerna med start från Johannes Kroon och hans barnsbarnsbarn Malin som gifter sig med Henning, och sedan får man följa Tummens familj och följer Tummen från när han är nyfödd och fram till 14 års ålder och det finns många ledtrådar till stadsserien, det ger mer till stadserien att läsa dessa, framför allt den ekonomiska historian om hur fattiga arbetare tvingas på 1700 tal till livegenskap och bor inlåsta på fabrikerna, om hur människor föds, lever och dör inom tillexempel Nytorget och in på vita bergen och ser inget annat under hela sin levnad, och man får följa utvecklingen till allt bättre välstånd.

Henning umgås i sin ungdom med tre av familjerna från serien innan, följer man bara med i böckernas stamträd så inser man vilka släktingarna är.

Fogelströms 100-årsminne uppmärksammas på en mängd olika vis. Försök smälta ilskan över att kvasiproletären Göran Grejendär släpas in som ciceron i den här sevärda SVT-dokumentären.

https://www.svtplay.se/video/1477308...:20170820::dok

Greider var väl ett utmärkt val. Tror han och Fogelström hade ganska likartad samhällssyn. Sansad gammaldags socialdemokrati.
Och ingen av dom skulle komma på idén att kalla sig proletär.

Okej, jag ger dig rätt ... Mer om 100-årsjubilaren i SR:


http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...programid=5053

Du har rätt i sak, att familjeträden går att följa hela vägen från 1700-talet om man börjar med "Vävarnas barn", men jag anser att Fogelströms "stad-serie" - skildringen från 1860 till 1968 - är den bästa och att han aldrig överträffade sig själv i "Barn-serien". Jag tycker tvärtom att Fogelström verkar utskriven i de senare böckerna - hans sakkunskap om det gamla Stockholm finns kvar, men karaktärerna är plattare och flera av romanfigurerna påminner påfallande mycket om karaktärer från "stad"-serien, precis som om Fogelströms förmåga att variera sig hade avtagit. Jag rekommenderar alla som vill läsa Fogelström att börja med "Stad-serien", som enligt mitt förmenande håller den högsta kvaliteten och ger en mer rättvisande bild av honom som författare.

Programmet på SVT hade varit ännu bättre om man sluppit den överjävliga musiken.
Jag undrade nästan om jag hade drabbats av tinnitus.
Hur resonerade man? Att dränka orden i ljudeffekter i et litteraturprogram. Kan det bli mer respektlöst?

Det borde vara ett obligatorium att läsa "Stad-serien" i skolan.

Fast det är det väl nästan, åtminstone Mina drömmars stad? Tror jag...

Inte när jag gick i plugget iaf...kanske i Stockholm.

Tror det är rätt så mycket upp till den enskilda skolan, eller ännu mer; den enskilde läraren vilka böcker som tas upp.
Det var ju tal om en kanon förut, och vilka verk som skulle tänkas ingå i en sådan men det sablades ju ned av kulturmarxisterna på kultursidorna såklart.

Jag läste Mina Drömmars Stad för 20 år sen. Fick nyligen ett sug att läsa om Stockholm och började med att läsa om den. Såg sen att det nu fanns en prequel serie så läste dom tre. Hoppade sen tillbaka till Barn av sin stad om jag läser just nu.
Vävarnas barn och Krigets barn tyckte jag var riktig bra båda två. Inte alls lika engagerad av Vita Bergens barn av nån anledning. Men Barn av sin stad känns bra. Läser nog klart hela stadsserien.

Stockholmskildringarna är överlag fängslande och en del av karaktärerna fastnar man för även om en del andra är ganska tråkiga och lite repetitiva. Men så var nog också många av de fattigas liv ganska snarlika. Korta och misärfyllda liv. Det är fascinerade att se Stockholm utvecklas mot vad vi har idag. Tänka sig att vi en gång tänkte så högt om folk från andra länder att vi tom importerade en för att bli kung. Och långt innan Finlandsbåtarna och ”takksfribootiken” så tog folk båten till Fjäderholmarna för att handla billig sprit. Och fan vad folk super. Mycket intressant läsning för det mesta.