Måste liberalismen vara bokstavstrogen?

Vi liberaler (och då inkluderar jag inte socialliberaler eller "liberals" (socialister)) är ofta väldigt självkritiska. Folk utgår ofta från att den enda rätta liberalismen är den inte bara extrema, utan även puritanska och ibland dogmatiska. Så fort någon vacklar så tolkar vi det tyvärr gärna som ett bevis på att liberalismen inte skulle vara hållbar. Jag hävdar att detta synsätt tyder på att liberalismen har ett obefogat dåligt självförtroende. Orsaken till detta är nog i sin tur medias vänstervridning. Media brukar ju måla ut liberalismen som en utopi, och att de enda som skulle kunna förespråka nåt sånt skulle vara drogliberaler, pedofilliberaler eller andra galningar. Denna bild har enligt min uppfattning smittat av sig på liberalerna själva. Dvs profesian har uppfyllts i viss mån.

Alla andra ideologier; socialdemokrati, kommunism, etc, har inte samma hårda krav på sig själva, som vi har. Så min uppmaning till bröderna inom liberalismen är att vi bör sluta att bråka om vem som är mest "äkta" liberal. Sålänge man är liberal i egentlig mening, dvs att man befinner sig nånstans på ett tänkt spektrum mellan MUF och den rena nattväktarstaten, bör man rimligtvis kunna kalla sig liberal och samarbeta med andra liberaler. Om vi istället sysslar med att beskylla alla från USA till Moderaterna för att vara "oliberala" så är detta inte speciellt konstruktivt. Liberalism bör nog istället ses som ett tänkt spektrum som går från ren kommunism/diktatur (där nivån av liberalism är 0%) till den rena nattväktarstaten (där nivån av liberalism är 100%). Är man bara 92% liberal så är detta kanske beklagligt om man jämför med drömscenariot 100%, men man är fortfarande med i "båten". Om vi tänker såhär, då blir vi nog mer konstruktiva, och kan syssla mer med samförstånd och mindre med att döma varandra för att vackla. Jag tror inte det finns många här som ser sig själva som oliberala eller halvliberala. Däremot har vi såklart olika syn på vad liberalism är, vad den är bra för, och vad som egentligen är mest liberalt.

Puritanism är aldrig konstruktivt. Det är som när en människa med bacillskräck aldrig slutar tvätta sig eftersom man aldrig kan bli 100% ren, dvs bli av med den där sista bacillen. Det viktiga är därför att ha hundraprocentighet som vision - snarare än att fördöma allt som inte är hundraprocentigt.

En annan sak som vore bra är att sluta kasta glåpord på alla som har andra grunder för sin politik än man själv eller drar andra slutsatser om vad en bra liberal politik i en viss fråga innebär.

Ett grundproblem är att ytterst få liberaler vet vilka system de själva utgår ifrån.

Jaha. Isåfall var det ju bra att du nu påtalade detta. Jag antar att det är följande "system" du syftar på;

1. "Naturrättsliberalism" - den moraliska åsikten att "naturrätt" är höjden av godhet. Med "naturrätt" åsyftas sånt som man tycker är naturligt, dvs att leva och att äga sina saker. Ur denna uppfattning har någon extrapolerat tanken att staten bör tillämpa liberalism.

2. "Konsekvensbaserad liberalism" - uppfattningen att statens syfte är att göra det bra för sin befolkning, och att liberalismens respekt för individens frihet är den av de politiska ideologierna som gör att folket får det bäst, vilket förklaras av bl.a. följande mekanismer;
* frihetskänsla och rättstrygghetskänsla
* generellt ekonomiskt välstånd
* mångfald - att lyckan totalt maximeras om alla får leva som de vill

Knixet är att (1) aldrig blivit utvecklat till ett hållbart system, det finns en mängd olika tolkningar och försök att lösa de alla interna problem som finns. Det bidrar till stor förvirring bland liberalerna som varken vet in eller ut.

Nej, man måste inte vara bokstavtrogen, men liberalismen är ett logiskt konsistent system, och om du gör godtyckliga avsteg från liberalismen i vissa frågor får du något som inte håller ihop logiskt.
Till exempel är socialliberalism något för folk med hål i huvudet eftersom liberalism och socialism bygger på två helt olika beskrivningar av världen och logiska system. De är ej förenliga överhuvudtaget.

Att tillexempel vara för en nattväktarstat med undantaget att man vill ha skattefinansierad vård för alla är en motsägelse i sig själv--liberalismen är emot skatt och tvångsfinansiering.

Det är ofta som synbara självemotsägelser, vid en närmare betraktelse visar sig inte vara självemotsägelser alls - och att förklaringen istället är att man trodde att principen var simplare än den egentligen är. När vi t.ex. säger att liberalismens mål är "frihet" så är det ju en förenkling eftersom vi varje gång inte orkar rabbla upp alla undantag för t.ex. fängelsestraff etc som kanske egentligen borde ingå. Därför skulle jag exempelvis inte kalla fängelsestraff för "avsteg från liberalismen, som inte hänger ihop logiskt". Därmed inte sagt att du menade så heller. Men om du framhärdar får du gärna ta exempel.


Jag skulle snarare kalla det för att personen är halvliberal (eller som du själv sa; socialliberal). Någon motsägelse ser jag dock inte nödvändigtvis. Lika lite som jag skulle klaga på en VD som exempelvis säger att "produkten X ska lanseras i alla länder utom Island". Skulle den strategin vara "motsägelsefull" och därför dålig? Det finns inget som säger att strategier måste vara så kortfattade som möjligt. Och politik bör enligt min mening ses som en strategi, eftersom det handlar om organisationsdrift.

Jo, dessa vulgära drog"liberaler" är ju märkliga.

Jag är en individualistisk rättighetsliberalist vad gäller det stora planet, d.v.s. hur ett samhälle bör fungera till vardags.
Men jag är på det personliga och lilla planet mer pragmatisk lagd om det kommer till kritan.
Jag vill inte riskera livet på mig eller andra som jag älskar på grund av att jag skulle vara för bokstavstrogen.
När stålet möter köttet så tänker jag vara stålet.
Jag slåss fult, är fördomsfull, våldsam eller feg så länge det innebär att jag och de mina överlever.
Jag får ta konsekvenserna senare i så fall.

Men så länge allt flyter på som det gör i 99.9999999999% av vardagen så anser jag att utilitarism är direkt olämpligt som ett styressätt för ett samhälle.
Det luktar kollektivism och offermentalitet och jag gillar inte idén att offras för "massans" bästa.
Jag anser inte att någon regering varken borde eller har förmågan att jobba för att göra befolkningen lycklig.
Vad som gör en individ lycklig är upp till individen.

Vilken liberal skrift är det vi inte skall hålla oss bokstavstrogna till? Eller gäller saken mer att principer skall hållas på förutom ibland?

Det känns som att det i dagsläget inte behövs speciellt definierade ramar för den libertarianska rörelsen i Sverige. Naturligtvis måste vi ha en bild av var vi vill komma, men i dagsläget känns det mer relevant att ta tag situationen "at hand". Mer flygplansutdelning och mindre ändlösa hypotetiska debatter!

Detta har jag försökt påtala flera gånger men många tycker att det är roligare att gnälla internt istället för att enas om att vara oense och plocka upp de gemensamma åsikterna. Hur mycket vi än vrider och vänder på det har alla som faktiskt är liberaler väldigt lika åsikter så det är ju dumt att inte fokusera på dessa för att sedan splittra sid när de nådda.

Att rättighetsläran är konsekvent är för mig en ganska klar sanning även om det ibland inte alltid är enkelt att härleda vad som är rätt och fel (som i riskkalkylering, t ex). Det största problemet med rättighetsläran är att de flesta inte vill vara så konsekventa att följa systemet till punkt och pricka. Jag är själv inte övertygad om att jag kan ställa upp på en helt rättighetsbaserad nv-stat utan att göra ett par små undantag (fast jag vet inte, just nu lutar jag åt att jag kan ställa upp på tanken ändå) men jag är inte dummare än att jag inser att det är avtramp från den inslagna vägen och att det är jag som hycklar, inte rättighetsteorin.

Well well, vi kommer väl slåss om det här tills vi dör och då tar våra barn över. Förhoppningsvis har vi åtminstone kommit någonvart då.