Sedan 2000-talet så har flertalet rapporter, studier och undersökningar visat på lågt (och avtagande) förtroende för journalister och svensk media (med undantag för SR och SVT).
Efterkrigstidens makthavare, industrialister, börshajar, politiker, fackpampar mm. (som ofta blev måltavla för skjutjärnsjournalister) blev är nu till en viss grad ersatta med mediala makthavare, och då menar jag inte bonnier, utan enskilda krönikörer, journalister och chefsredaktörer.
Tror ni journalister inte klarar av att/vill granska sig själva, och därav har fått ett sådant minskat förtroende hos svenska allmänheten?
Blir det en cirkel av pajkastning om t ex Expressen bestämmer sig för att granska expo´s sanninghalt, eller om Tomas Matsson hårt kritiserar Ann-Charlotte Marteus för hennes tunna verklighetsförankring.
Till Bullen specifikt (pga ditt hissande för papperstidningar):
Tycker du inte se dig ett konkret växande intresse för allämnheten att få färska nyheter, som gör att ipads, flöden i iPhone, htc och andra smartphones, onlinetidningar, crowdsourcing (flashback), mm. växer för var dag (också allmänhetens förmåga att kunna urskilja struntprat och falska rapporteringar). Vilket medför att det på papper tryckta ordet blir mindre värt?