Fråga journalisten

Först och främst, bra initiativ med denna spalt!

Ber om ursäkt om denna fråga ställts innan, men hur är de generella medvetenheten om mångkutlurens baksidor i journalistkåren. Läser man bara texterna som journalister spottar ur ang. I&I så får man intrycket att de lever på en annan planet.

Jag utgår ändå kallt ifrån att de vet om problemen med invandringen, så då är frågan

Tror de själva på PK-flosklerna de skriver, eller skrivs det så att säga med en pistol mot huvudet, en vetskap om att de kommer skapa sig fiender och försvåra för sig om de skriver kritiskt mot mångkulturen?

Smålandtintin, jag har ett par frågor som du är perfekt rätt man att svara på. Jag håller på med lite amatörbloggjournalistik på kriminalområdet. Om man är kriminalreporter på en lokaltidning är det ganska ogörligt att besöka alla tingsrätter inom upptagningsområdet varje dag.

1. Får ni alltid tillskickade er så kallade uppropslistor från tingsrätterna (och i förekommande fall hovrätter) per automatik varje vecka? Vissa tingsrätter skickar uppropslistor till oss medan andra är mer kinkiga.

2.Får ni alltid alla domar från tingsrätterna sända till er per automatik? Det kan vara svårt att veta vilka fall som är intressanta utifrån uppropslistorna har jag märkt så jag tänkte att ni kanske skummar igenom samtliga domar. Det blir ganska jobbigt för tingsrättens personal om de skall sända över domar efter individuella förfrågningar om varje rättsfall så jag tänkte att de kanske per automatik skickar alla domar till traktens lokaltidningar.

3.Hur gör ni med häktningar/häktningsförhandlingar? Får ni all information om sånt skickade till er per automatik också?

Vore tacksam för svar. Skulle vara praktiskt om man kunde få uppgifter från myndigheterna per automatik.

För det första så är det här Internet och vem som helst kan utge sig för att vara vad eller vem som helst, så tillåt att jag uttrycker en viss skepsis över artikelförfattarens identitet och intentioner. Men det hindrar inte att jag vill uppmärksamma en eller flera saker.

Min fråga till vem det vara månde börjar med att undra varför journalister helt okritiskt alltid tar svenska myndigheters eller myndighetspersoners ord för universell sanning, aldrig ifrågasätter riktigheten i det påstådda och alltid förlöjligar eller uppmanar till lynchning av den person som enligt de tidigare nämnda har gjort fel. Skulle journalisternas karriärer helt förstöras om de rapporterade sakligt eller försökte ge en nyanserad bild av händelseförloppet?
Vad jag närmast tänker på är alla de stackars fäder som enligt pressen "kidnappar" sina egna barn när de i ren desperation över sociala myndigheters (läs: rabiata feministers) beslut att de inte skall få umgås med sina barn på naturligt sätt under deras uppväxt utan att modern skall ha hela umgänget (bara för att hon vill det och oftast är psykiskt störd och inte förmögen att fatta rationella beslut som t.ex. "barnnens bästa").
Allt detta genererar naturligtvis rubriker som säljer,
KIDNAPPAT BARN
ÅTERFUNNET
i Thailand
FADERN GRIPEN
riskerar
MÅNGA ÅR I FÄNGELSE

Men de rent mänskliga aspekterna, att en myndighet som den Sociala, eller rättare dess anstälda, får verka nästan helt utan utomstående kontroll (Länstyrelsens Socialkonsulent är ett skämt, de finns bara på pappret, de är så underbemannade att de inte kan undersöka omständigheterna i andra fall än då ett barn har DÖTT till följd av Det Socialas felgrepp), det borde vara något för en "oberoende" objektiv journalistkår att sätta tänderna i, men så sker inte. Istället görs offren för ett sjukt system till brottslingar!

Men detta är bara ett exempel, medias förlöjligande av folk som av någon anledning har blivit orättvis behandlade och som i sin naivitet framhärdar med att hävda så, är inget annat än direkt pinsam. Det hela vinklas alltid till ett humoristiskt perspektiv, även om inte ordet (som bara finns på svenska) som MAKTEN (läs: Socialdemokraterna) uppfunnit för fenomenet, rättshaverist, sällan används direkt, bara grovt antyds.

Svensk medias svansviftning för och rövslickning av MAKTEN (fortvarande avses det Socialdemokratiska partiet) är inget annat än pinsam i bästa fall och rent äcklande i sämsta.
Varför det är så är som i alla andra fall i Sverige att folk är rädda att deras karriärer skall tvärdö om de skulle visa civilkurage och stå upp för rättvisan.

Min fråga är, har det aldrig fallit Herr Påstådde Reportern in att för det allmänas goda (läs: för de svaga och utsattas skull) ta bladet från munnen och försöka få en objektiv artikel om myndighetsmaktmissbruk publicerad, eller försöker man inte för att man redan vet på förhand att den kommer att stoppas av de ansvariga högre upp?

Men vad skulle egentligen kunna hända reportrar, redaktörer och nyhetschefer om de skrev och publicerade sanningen? Skulle de svartlistas? Hur i så fall? Staten äger inga tidningar (men det Socialdemokratiska PARTIET äger väl fortvarande några få små?), alltså skulle det i så fall vara upp till de privata ägarna att upprätthålla svartlistningen.
Det har tidigare nämnts att de fruktar lagstiftning, skulle det vara ett seriöst hot att MAKTEN skulle lagstifta mot att oönskad rapportering av myndighetsmaktmissbruk? Jag tror inte det!
Överenskommelsen mellan media och STATEN som har nämnts här i tråden, vad var det det kallades, Lilla Saltsjöbadsavtalet? Skulle det i princip innefatta att media undviker att rapportera om saker som är pinsamma för MAKTEN, att media utav "samhällsansvar" inte kritiserar eller granskar myndighetersmyndighetspersoners agerande?

Jag tänker på ett annat fall, "Stureplansprofilsrättegången". Dottern till journalisten och högt uppsatta socialdekokratiske politikern Annica Grimlund engagerade sig i att "Profilerna" skulle bli dömda, vilket de också blev. Det skrev en artikel där dottern, Anna Grimlund, framställdes som Mika Welanders vän (vilket hon inte var, vännen hette Anna Johansson), och att hon var djupt upprörd och hela den svängen över att hennes VÄN hade blivit våldtagen. Hur många trådar Annica Grimlund drog i för att hennes dotters senast lilla "hobby-projekt" skulle bära frukt kan jag bara spekulera i, men det var säkert ett antal.
Ingenstans i någon artikel nämndes det att Anna Grimlund var Annicas dotter, det var ovidkommande tydligen. Inte heller granskades uppgiften att hon skulle vara väninnan (vilket föll på sin egen orimlighet med tanke på fotot som publicerades i samband med artikeln, där AG står i en mundering som för tankarna till en lesbisk extremvänsteraktivist snarare än en "Stureplans-drinkhora").
Att journalisterna av solidaritet med en kollega inte nämner lustiga samband är också det en skandal, ett fiasko för korrekt rapportering.

Vidare så fullföljs eller utvecklas aldrig resonemanget i de få artiklar som uttrycker en viss kritik mot något skeende inom någon myndighet, och de följs definitivt inte upp med en artikel nästa dag! Varför då publicera den här artikeln överhuvudtaget? Är det för att ge sig själv ett alibi eller döva ett sjukt samvete? "Jag har visst skrivit eller publicerat något "myndighetskritiskt"!

För för den helt oinsatte ter sig sådana artiklar som att allt står rätt till, media rapporterar om något litet missgrepp, alltså finns det inga större, för då skulle de också ha rapporterats!

Nog så sant, även om jag lutar åt att smålandtintin är den han utger sig för att vara (på det stora hela). Frågan har redan varit uppe, men jag är fortfarande nyfiken på varför smålandtintin anser sig kunna avslöja så mycket om sig själv. Om jag hade avslöjat hälften så mycket om vad jag har skrivit och gjort i lokalpressen så hade jag outat mig för länge sedan. Det är inte bara riksmedias murvlar som hänger på FB.

Hur resonerar du egentligen, smålandtintin? Du skriver själv att journalister inte bör outa sig som FB-skribenter, men om den information som du har samlat här stämmer så vet åtskilliga av dina kollegor vem du är. Är det OK att skriva här så länge du har "plausible deniability", d.v.s. så länge du inte medvetet outar dig själv?

Är det att börja lite smått, bygga upp ett namn och bli känd och sedan sluta som informationsdirektör på ett börsföretag? Det varierar naturligtvis från individ till individ men lite kan man väl generalisera kring journalisterskarriärdrömmar?

Vad finns det för böcker som skildrar en journalists liv inifrån, lite som böcker gamla politiker ger ut? Jag hade gärna läst en sån av en svensk journalist. Finns det såna böcker? Jag har inte sett nån vad jag minns.

Naturligtvis menar jag politisk journalistik, nyhetsjournalistik o dyl, inte trams som sport eller nöje.

Jag har varit på sjukhus ett par dagar och inte kunnat svara. Är rädd att det blir lite trögt här ett par dagar till, men fråga på så ska jag svara när jag hinner!

Någon riktigt bra ny bok finns inte. Den bästa tycker jag är Löpsedeln och Insidan av Bo strömstedt.
Vill du ha en liten motvikt finns Expressens nedgång och förfall av Ulf Nilson.
Fantastiskt rolig sågning av den egna tidningen, konkurrenterna och resten av Sverige.

Det låter som drömmen för en politisk reporter om jag får vara lite generaliserande.
Vi krimreportrar har inte riktigt samma utvecklingsmöjligheter i samhället.
Bland poliser är det väl 50 / 50. Hälften gillar oss bäst, hälften buset. Visst händer det att gamla krimreportrar blir informationsdirektörer (som exempelvis patetiska 1-L), men det säger nog mest om deras ambitionsnivå som krimreportrar.

Nej, de flesta krimreportrar är det hela livet. Ibland kan de bli chefer på tidningen, men det slutar sällan lyckligt.

Jag har skrivit snart 4000 inlägg under de senaste åren, och om man läser alla kan man möjligen lista ut vem jag är. Jag tror dock inte jag är avslöjad, för jag vet att det diskuteras på kvällstidningarna.
Mina kollegor på lokaltidningarna har jag däremot inte hört diskutera FB överhuvudtaget.

Så länge det inte är bevisat att jag är jag tror jag inte det påverkar mig negativt yrkesmässigt.

Men är du skön eller? Jag kan försäkra om att Smålandstintin inte är Anders Fallenius.

De flesta tidningarna får tillskickat sig uppropslistor ungefär en gång i veckan. Den gängse taxan är en Alladinkartong till jul och en något trevligt innan semestern.
De lokaltidningar jag jobbar med har reportrar som besöker tingsrätten fysisk flera gånger i veckan. Domar brukar sällan skickas ut.
Om man är trevlig mot personalen på målkansliet så är de oftast fenomenala på att sålla ut vad som är intressant. Stick dit med fika, presentera dig och förklara ungefär vad du är intresserad av. Då räcker det säkert med ett samtal per dag.

Vi får reda på häktningsförhandlingarna via vakthavande. Han känner alltid först till när någon begärs häktad, eftersom de då måste kontakta kriminalvården för att fixa plats om det är så att personen blir häktad.

Lycka till!