Fråga journalisten

Nej, man tänker omedelbart på en svartskäggig karl. Smaka bara på ordet : Förövare...ingen journalist skulle syfta på en söt blondin med ordet "förövare".

Smålandstintintin får gärna svara på om det finns några lämpliga ord i svensk media för kvinnor som begår brott ?

Engelska perp känns ju betydligt mer könsneutralt. Du har rätt i att det känns galet att kalla Lisa, 18, för förövare. Gm är ju inte könsneutralt och gärningsperson känns för otympligt. Själv skiter jag i det könsneutrala och säger gm/gärningsman. Jag säger å andra sidan inte riksdagsperson eller talperson heller...

Idag skäms jag att vara journalist. Händer faktiskt inte så ofta som många här tror.
Älskar P1 och vid 18-tiden hörde jag en debatt om rasbegreppet, som en debattör ville avskaffa, men Tobias Hübinette ville ha det kvar och samköra med bland annat inkomster och bostadsort. Med andra ord kartlägga om exempelvis fler zigenare är arbetslösa än araber eller kineser.
Tobias Hübinette är själv adopterad från korea och anser att alla utlandsadoptioner ska förbjudas, eftersom de är rasistiska. Han har dömts för att ha försökt elda upp sitt ex lägenhet och ett antal brott från sin mest vänsterextremistiska tid. Kort sagt är han en riktig dåre som i de flesta media varit paria i några decennier, i princip sedan han misstänktes för Fryshusmordet på 1990-talet.
Hur kommer det sig att han får vara expert på rasfrågor i P1? Har de verkligen så dålig koll? Det är ungefär som man idag skulle ha Göran Lindberg som expert på jämställdhet inom polisen.
Eller ännu värre, är det så att man vet hans bakgrund men ändå väljer att
* se honom som en auktoritet och
* att förtiga den?

Well, Aftonbladet stoltserar med att samarbeta med "Researchgruppen" (innehåller flera för brott dömda f.d. "vänsteraktivister"), har anställt "Kinapuffsmannen" och har radarparet Aagård/Linderborg. DN har den lågutbildade (och tillika meritförfalskande) Arnstad (som härromsistens twittrade något om att Sacher var "obildad" - självmål så det förslår...). SR har diverse vansinnesfeminister, varav en har citerats som svarandes "Nej" på frågan om det inte är viktigt för en journalist att objektiv...

Varför just Hübinette-dåren får dig att skämmas mer än ovanstående skara begriper jag dock inte...

Har ställer du dig frstn till Kjöller-gate?

Tamas "recension" var ju knappt något annat än hämnd för kritiken han fick för sina amsagor om apatiska flyktingbarn...

Jag som lekman skäms nästan dagligen ögonen ur mig över pajaseriet och avsaknaden av objektivitet inom den svenska tidningsvärlden.

DN har väl också en mördare bland personalen. Uppenbarligen är tokvänstern immuna i Sverige.

*Jag skrev också häromdagen något om att det är märkligt att Expo ses som opolitiska och opartiska. Det är något jag skäms över.
Det finns en del andra företeelser jag inte alls uppskattar, bland annat att Arnstad fortfarande framställs som en auktoritet, trots att han inte har de meriter han påstått. Researchgruppen har jag för dålig koll på. Men Patrik Lundberg har gett en vettig förklaring om att han inte alls ville förbjuda kinapuffar och i övrigt tycker jag hans krönikor ofta är lysande, så han finns inte på min skamlista.
Att DN har en vänstermördare bland personalen kan jag tycka är märkligt, men vad kan gå fel så länge han är bilskribent? Lite som att vara schackreporter, de politiska åsikterna är inte det viktigaste.

*Jag gillar verkligen Hanne Kjöller. Hon är som Göran Greider och Guillou fast tvärtom. Fast jag inte regelmässigt håller med någon av dem så får de mig alltid att tänka till. En annan på högersidan som är likadan är Roland Poirier Magnusson.
Sedan tycker jag det är väldigt märkligt att förlaget släpper igenom en bok om pressens fel med flera fel i sig. Att man blandar in någon häst och en av Breiviks advokater i presstextsökningen (vem f-n använder för övrigt Presstext nu för tiden? Skriver hon på Halda också?) är klantigt.
Har inte hunnit köpa boken, men är säker på att det allra mesta i den är både intressant och korrekt, så i mångt och mycket tror jag att detta är en storm i ett vattenglas. Jag hoppas DN har stake nog att behålla henne!

Lustigt det där.

Kom på ett annat exempel. Om en journalist vill svartmåla en person så benämns personens vänner som "kumpaner".

Och om man vill signalera att en ung man som fått stryk förtjänar det kallar man honom yngling.

En grej som jag funderar över ibland är hur journalister bär sig åt för att sära på privatliv och arbetsliv. Är man journalist så vill man ju skriva om man får höra något spektakulärt. Men hur gör man om man som privatperson får höra något i förtroende som senare visar sig skulle kunna vara smaskigt att ha med i en artikel? Alltså, när förtroendet ges så är det inget särskilt med det. Två kompisar som sitter och pratar eller så.

Men så händer det något som väcker uppseende och som får massmedia att skriva så att pennorna glöder. Om då journalisten erinrar sig att "visst ja, Kalle berättade ju att...", och att denna information skulle kunna ställa allt på ända. Ett litet scoop faktiskt.

Kalle berättade det ju i förtroende. Från en vän till en annan. Kalle vill absolut inte att detta ska komma ut. Faktum är att Kalle har fått löfte av sin vän journalisten att detta inte ska föras vidare.

Hur gör då journalisten?

Rätta mig gärna om jag har fel, men i svensk media tar man väl oftast för givet att en brottsling är av manligt kön ? I det vardagliga umgänget har jag sett karlar bli utskällda när dom påpekat en "förövare" kan vara av vilket kön som helst.

Vi tjejer är helgon, helt enkelt.

Har inte läst tråden men tänkte fråga i alla fall: Hur kommer det sig att journalister ser mellan fingrarna när det kommer till Tobias Hubinette?

Generellt sett går det ju alltid att be någon annan på redaktionen skriva om något, om journalisten nu råkar vara släkt/vän et cetera med de inblandade och inte känner sig bekväm med att hantera det själv. Händer ofta att någon reporter får tips om något genom bekanta, och langar det vidare till någon annan på tidningen istället för att "skita där man äter" så att säga.

Vill man inte inte att informationen ifråga skall komma till allmän kännedom alls så får man väl helt enkelt låta bli att skriva om det, och heller inte föra vidare informationen till kollegor.
Men är det något av samhällsvikt bör det yrkesetiskt riktiga vara att publicera. Vänskapen får ta den smällen. Om man inte avgivit löfte om att inte avslöja något, vill säga.